Jag har undervisat i över 40 år på universitet och har sett och hört det mesta i fråga om ”nya” idéer under den tiden. En av de frågor som dyker upp, ofta i cykler på några år. Det kan vara när en ny studie publiceras eller när någon i ledningen har varit på en pedagogisk konferens eller fått besök av en ”pedagogisk” konsult. Här får då undervisaren uppmaningen att ”aktivera studenterna mer”.
Här ställs detta ofta mot föreläsningar och varför universitetslärare fortfarande föreläser och varför så mycket.
Detta är något som jag funderat över och ställt mig frågor om. Ser man till den fysikdidaktiska forskningen så råder inga tvivel. Kan man få till ett aktivt lärande, med studenter som diskuterar, argumenterar och får återkoppling, så lär sig studenter mycket bättre än när studenter antecknar passivt. Detta är i och för sig ytterpunkterna. En föreläsning kan mycket väl vara aktiv på samma sätt som ”aktivt lärande” kan göra några studenter passiva.
Men generellt så är föreläsningar rådande. I auditoriet, öppnas en PowerPoint, och så startar föreläsningen. Det är kanske inte fyrtiofem minuter utan avbrott, som föreläsare läser man av publiken, märker oro eller osäkerhet hos studenterna och man vet då att här får man omformulera och förtydliga, man kan ställa frågor, direkt eller via mentimetersystem. Men det är samma upplägg som när mina egna föreläsare undervisade mig.
Men man kan inte säga att alla föreläsningar är värdelösa, det tycker jag inte, utan det beror hur föreläsningen genomförs.
Det vi har är en märklig dubbelhet, samtidigt som vi säger att lärande sker bäst genom aktivitet så är undervisningen organiserad runt föreläsningar om risk för passivitet hos studenterna.
Så när artikeln ”How to Engage Active Pedagogy with Physics Faculty: Watch Out for Powerlessness”[Educ. Sci. 2026, 16(1), 8, https://doi.org/10.3390/educsci16010008 ] dök upp trodde jag att denna skulle vara någon variant av de vanliga förklaringarna; brist på tid hos undervisare, traditioner, bristande förändringsvilja eller pedagogisk utbildning. Men det var något annat som slog mig.
Ett oförklarat mysterium
Som fysiker är hela situationen mycket märklig. När man har ett experimentellt resultat är inte detta något som ignoreras. Utvecklar man en bättre metod för att mäta en fysisk storhet med högre precision, så använder vi den. Har man möjlighet att installera en ny bättre detektor, gör man det.
Men när det gäller undervisning så verkar inte de vetenskapliga metoderna och reglerna gälla! Här kan man presentera bevis efter bevis utan att få gehör.
Det finns flera möjliga förklaringar. En kan vara att undervisning är något djupt personligt som kopplas till den egna identiteten. När man ”överlevt” i en utbildningskultur finns en tendens att man betraktar sina egna erfarenheter som en datapunkt utan osäkerheter. Med andra ord, om jag lärde mig ämnet genom föreläsningar så antas att dagens studenter också gör det.
Här ligger problemet, denna typ av resonemang skulle ha fått underkänt i vilken metodkurs som helst. Man måste vara medveten om att egna erfarenheter inte är evidens. Det är tveksamt om det ens kan ses som en representativ datapunkt
Så det är ett mysterium varför, om forskningen pekar åt ett håll, varför fortsätter det att förändras så sakta?
Vad forskarna fann
Det ursprungliga målet med forskningen var att förstå vad det var som hindrade införandet av aktiva undervisningsformer. Under intervjuerna med undervisare i fysik och astronomi började ett mönster urskiljas. Det handlade inte bara om hinder utan om de berättade historierna.
Historier om stora studentgrupper, lokaler och budgetar. Det handlade om förutsättningarna att beslut fattats någon annanstans och att undervisningen redan formats av dessa beslut långt innan undervisningen börjat.
Beskrivningarna som undervisarna gav om sin egen roll var att de var passiva deltagare; de kunde inte fatta egna aktiva pedagogiska val, utan måste hantera beslut tagna av andra för sin undervisning.
Detta är något jag känner igen mycket väl, speciellt från stora universitet. Man kan uppleva det som om man är fångad i systemet utan att kunna ändra de rådande strukturerna.
En känsla av maktlöshet
Det som framgår av artikeln är det kanske handlar mindre om undervisningen och hur den utförs, utan det är en fråga om handlingsutrymme.
Det många av undervisarna pekar på är en kedja av orsaker och effekter
Universitet får pengar baserat på antalet studenter, vilket gör att antalet ökar. Man får fler studenter i en kurs, då behövs större lokaler, vilket begränsar vilka undervisningsformer som kan ges. Resultatet blir att den ”billiga” undervisningsformen, föreläsningar, består.
Detta blir en ond cirkel där den pedagogiska debatten tappar mening. När ramarna gör att alternativen inte är möjliga, spelar det ingen roll vilka forskningsartiklar man läser eller vilka idéer man har.
Men här måste man ta ett steg tillbaka och ta fram sitt kritiska öga och vara skeptisk. Men inte till undervisarnas upplevelser, de är genuina. Men till berättelserna.
Ur undervisarnas synvinkel är berättelserna lite för bekväma, då de lägger ansvaret någon annanstans! Problemet ligger inte på mig, den ligger fakulteten, universitetet, staten, ekonomin eller systemet.
Man kan föreställa sig att man skulle kunna bedriva en fantastisk undervisning, om man kunde göra de förändringar man vill, om man bara fick chansen, om förutsättningarna var annorlunda.
Men detta kan fort bli negativa tankar som riskerar att bli ett sätt att slippa göra de förändringar som faktiskt är möjliga att få gjorda idag.
Ett ekonomiskt problem?
Men samtidigt så spelar strukturerna en roll. Det är naivt att tro något annat. Har man varit i universitetsvärlden länge, ser man att universiteten har förändrats. Administrationen har vuxit och samtidigt har rapporteringen ökat i omfattning. Vi ser också att konkurrensen om resurserna har blivit tuffare. Antalet studenter har ökat.
Det ställs mer krav på produktivitet. När jag ser tillbaka kan jag hävda att jag hade mer tid för undervisningsutveckling för tjugo år sedan, än jag har idag. Troligen skulle många andra universitetslärare hålla med om det.
Jag kan ibland få intrycket av att undervisning betraktas som något som ska effektiviseras snarare än utvecklas. Högtidstalen handlar om undervisningens betydelse. Pedagogiska priser delas ut. Strategidokument skrivs. Men när man ser till resursfördelningen kan man få intrycket att undervisningen är universitetets favoritbarn endast då. Resten av året är det forskningen som får större delen av uppmärksamheten.
Orättvist? Kanske?
Maktlösa undervisare?
Men i artikeln visas inte att undervisarna saknar handlingsutrymme. Det som visas är att många upplever det så. Detta är en viktig skillnad.
När man ser till historien så finns det många förändringar inom undervisningen som misslyckats, men inte alltid på grund av dåliga idéer, utan därför att vi har underskattat psykologin. När vi diskuterar metoder sker det ofta som om de vore tekniska lösningar.
Man presenterar metoderna med data, diagram och förbättrade resultat. Vi visar förbättrade resultat. Och sedan blir vi förvånade när väldigt lite eller inget händer. Vi måste notera att människor inte förändrar sitt beteende bara för att data och tydliga resultat existerar. Det är inte brist på information som är problemet. Det är ofta så att människor inte tror att förändringen är möjlig, rimlig eller värd insatsen som krävs. Något som även gäller undervisning.
Vad gör vi?
Om man skall dra slutsatser från detta är en att vi kanske behöver tänka annorlunda om pedagogisk utveckling.
Det vi behöver är inte ”missionärer”, som predikar om den enda rätta metoden som löser allt. Jag har sett många rätta metoder under min karriär, några som kommit tillbaka från limbo.
Det vi behöver är ett fokus på vad som faktiskt fungerar under verkliga förhållanden, i olika ämnen, i olika kurser och inom olika undervisningskontexter. Att man inte antar att alla studenter är lika utan att heterogeniteten behöver vara ett problem.
Kanske är det så att en skillnad mellan erfarna och oerfarna pedagogiska utvecklare och undervisare är att de erfarna har slutat leta efter revolutionen, den ultimata lösningen. När man söker efter det nästa lilla steget som gör undervisningen bättre. Det kan vara en konceptuell fråga som går på djupet. Men också två minuter av diskussion eller en aktivitet, till exempel en demonstration av ett experiment, som får studenterna att tänka innan läraren börjar förklara. Något som inte ger en perfekt lösning på hur undervisningen kan bli bättre, utan som en lösning som blir kvar som ett steg i rätt riktning.
Den brännande frågan
Det som är kvar efter att jag har läst artikeln är inte pedagogiken utan det är ansvaret. Vi universitetslärare kan ofta vara väldigt bra på att analysera världen, samtidigt som vi inte alltid är lika bra på att analysera våra egna upplevelser och berättelser om världen.
Det kan fortfarande vara sant att systemet begränsar oss, att resurserna inte räcker och att universitet ibland gör det svårare än vad som är nödvändigt för att vi ska kunna utveckla undervisningen.
Men vi måste också erkänna att det också kan vara sant att vi använder oss av dessa förklaringar för att gömma oss bakom. Att vara maktlös kan upplevas som något bekvämt, eftersom man då inte behöver förändra sig.
Så frågan om föreläsningar handlar kanske inte om dessa utan om vår egen förmåga att samtidigt klaga på systemet och återskapa det, dag efter dag, termin efter termin, år efter år.