Fysikk for Fakirer

Medeltiden och renässansen.

Många har sett det som en orimlighet att astronomer som till exempel Tycho Brahe både utövade och försvarade astrologin som en fullt legitim vetenskap. Om detta kan man ha sina åsikter men det krävs varken förklaringar eller ursäkter. Det handlar om en annan föreställningsvärd än den vi har idag.

Man kan heller inte avfärda astroligin under medeltiden/renässansen som folklig vidskepelse, något vi kan göra idag, utan astrologins konst var i huvudsak en lärd företeelse, fast förankrad i den naturfilosofiska läroapparat som rådde vid alla (kyrkliga) universitet.

Astrologin var en disciplin som i förbluffande grad påminner om vår egen tids facination för väderprognoser. På samma sätt som dagens meteorologer, annonserade 1500-talets astrologer sina prognoser med vetenskapsmannens hela visshet och auktoritet. Varje gång gav deras förutsägelser upphov till engagerade samtal. Och varje gång de visade sig ha fel bemöttes misslyckandet med uppgivna axelryckningar som vittnade om att förväntningama trots allt varit små. Det var en disciplin där en felaktig prognos inte väckte förvåning men där tilliten, trots alla misslyckanden, förblev orubbad. Anledningen till detta kuriösa beteende var att 1500-talets astrologi led av exakt samma dilemma som den moderna meteorologin: för att en förutsägelse skall övergå från sannolikhet till visshet krävs kännedom många faktorer, alla fastställda med så stor precision att beräkningarna blir omöjliga att hantera. Brister berodde inte på svagheter i den bakom liggande vetenskapen utan låg i disciplinens stora svårighetsgrad.

Som alla traditioner hade astrologin genomgått transformationer genom åren; månghundraåriga texter omtolkades och nya ideer gav liv till gamla tankemönster. Men i sin mest elementära form hade föreställningen om stjärnornas inflytande löpt som en röd trd genom kristenhetens historia. Till de lärdes standardläsning hörde exempelvis Ptolemaios Tetrabiblos.

Under 1100-talet fick astrologin förnyad näring ur de skrifter som strömmade in från den arabiska världen. Bland dessa texter fanns ett författarnamn, Aristoteles, som fick stor betydelse. Visserligen hade denne grekiske filosof varit beundrad redan tidigare för ett antal snustorra skrifter om logik. Men återupptäckten av hans naturfilosotiska verk skulle få en betydelse utan motstycke. För honom var strängt taget alla jordiska förlopp beroende av himlakropparnas influenser; allt som skedde i vår värld hade sin orsak i de övre himlasfärerna. som standigt utövade ett inflytande över skapelsens lägre regioner.

Även om det kom en motreaktion mot detta hedniska synsätt, så införlivades Aristoteles i den kristna dogmen som blev förhärskande fram till mitten av 1600-talet.

Att astrologin hade vetenskapligt stöd under medeltiden innebar dock inte att det saknades belackare och kritiker. Redan under 400-talet hade kyrkofadem Augustinus fördömt stjärntydningens konst som en kvardröjande rest av hednisk avgudadyrkan. fullständigt oförenlig med kristna trosföreställningar. Ett sätt att bryta mot traditionerna. Hans argument, som skulle upprepas i oändlighet under ett drygt årtusende var att astrologema genom att hävda stjärnomas makt över människorna också ifrågasatte vår fria vilja. Därmed hotade de också att kullkasta kristendomes själva fundament (hade inte människan en fri vilja hade hon inte heller ansvaret for sina handlingar och hade hon inte ansvaret for sina handlingar gick den kristna tanken på individens frälsning ofelbart i bakhås). Augustinus slutsats var att himlakroppama visserligen kunde ha ett visst inflytande over manniskans fysiska kropp, men aldrig över hennes själ och därmed inte heller över våra handlingar. Däremot kunde den allvetande Guden använda himlakroppama för att kungöra sin vilja för människan: himlafenomenen kunde vara förebud om – men aldrig orsak till – framtida händelser. Att astrologemas förutsägelser ibland visade sig förvånansvärt sanna, som denne helgonförklarade patriark en smula förbryllat anmärkte, berodde förmodligen på att ”de på något mystiskt satt inspirerats av andar – onda andar – som i människomas sinne önskar ingjuta och bekräfta dessa falska och fördärvliga ideer om stjärnornas bestämmelse”.

För kristna lärde innebar detta en påfrestande balansakt, eftersom man på en och samma gång tvingades ta hänsyn till Augustinus teologiska kritik av astrologin och Aristoteles vetenskapliga stöd för den. Resultatet blev oftast en kompromiss som kunde sammanfattas med: ”astra inclinant, sed non necessitont” – stjärnoma påverkar, men tvingar inte. Till det yttre var det en kompromiss som på ett behändigt sätt tycktes bibehålla både teologins och naturvetenskapens(Aristoteles) auktoritet, och i praktiken skulle Augustinus och Aristoteles olika synsätt snabbt smälta samman till ett. Ett himlafenomen kunde i ena stunden beskrivas som ett gudeligt förebud om en framtida tilldragelse, varpå det i nästa andetag utmålades som dess direkta orsak. Men det var också en kompromiss som var och en kunde tolka efter eget skön och under hela medeltiden fördes eldfängda debatter om vilket led i ekvationen som vägde tyngst; stjärnornas makt eller människans fria vilja över dem. Följden blev att otaliga lärde pendlade mellan djupaste misstro och glödande entusiasm, oförmögna att ta ställning i en debatt där varje argument lika väl kunde tolkas som ett motargument.

Förvirringen hade ingalunda minskat då renässansen tog sin början och belackarna skulle angripa astrologin med samma nitiska frenesi som dess entusiaster försvarade den. Men renässansen kom att bli astrologins verkliga guldålder, en tid då stjärntydningens konst utövades i en omfattning vi idag har svårt att förestalla oss. I humanismens kölvatten följde en störtflod av tidigare okända skrifter, författade av klassiska filosofer som Plotinus, Lamblichus, Produs och den mytomspunne (och dessvärre fiktive) Hermes Trismegistos, som alla födde ett förnyat intresse för de ockulta vetenskaper som behandlade naturens dolda krafter. (Man skall dock akta sig for att blanda samman renässansens ockulta vetenskaper med den ystra spiritism och parapsykologi som florerat i senare tider. Renässansens standardexempel på en ockult kraft – en term som kommer av latinets occultus ”dold eller osynlig” – var något så föga upphetsande som magnetens förmåga att dra till sig järn, en kraft som betraktades som fullkomligt naturlig men som ju också råkar vara dold för våra mänskliga sinnen.)

Vid 1500-talets början hade astrologin förvandlats till en veritabel industri. Ur tryckpressarna flödade lättfattliga kalendrar och läkeböcker som gav besked om vilka dagar som lämpade sig for åderlåtning, husbygge och sådd, liksom vilka dagar man borde undvika hårklippning, resor och äktenskap. Vid hoven omgav sig snart sagt varje småfurste av någorlunda dignitet med en skara hovastrologer, som med rutinerad regelbundenhet levererade politiska prognoser. Och i staderna kunde borgarna konsultera stjärntydare som diagnostiserade kroppsliga krämpor med samma flyhänta auktoritet som de lokaliserade förkomna ägodelar eller gav sakkunniga utlåtanden om klientens äktenskapliga utsikter. Det var en vetenskap som spände från det monumentala till det triviala och där alla kynnen och temperament hade något att hämta. Den italienske ädlingen Leonello d’Este lät sina skräddare arbeta efter astrologiska principer för att varje dag kunna böra kläder som maximerade himlens gynnsamma effekter på såväl hälsa som affärer. Andra, som kardinalen Pierre d’Ailly, tog astrologin i bruk för att bestämma dommedagen och Antikrists ankomst, en tidpunkt han med framsynthet lyckades precisera till år 1789.

Kyrkans oro infor astrologins potentiellt kätterska tendenser skulle inte minska då den ställdes inför dessa utsvävningar. Kyrkofädernas varnande ord förblev ett obligatoriskt inslag i debatterna, men i praktiken fanns det få, om ens någon, som betvivlade stjärnornas inflytande på vår jordiska värld. I sin moderata form hade astrologin teologernas välsignelse: under hela 1500-talet innehöll den svenska psalmboken astrologiska uppgifter och påven Julius II kunde utan större betänkligheter låta sina astrologer bestämma en passande tidpunkt för ombyggnaden av Peterskyrkan. Bruket att ta hänsyn till de astrala krafterna vid husbyggen hade för övrigt rekommenderats av renässansens främsta arkitektoniska snille, Leone Battista Alberti, och tillämpades även då Tycho Brahe påbörjade arbetet med Uraniborg på Ven.

Astrologin ingick även i de formella studierna vid protestantiska universitet, speciellt de som deinerades av läroplanen som utarbetats av Philipp Melanchthon, Luthers närmaste medarbetare och en av reformationens portalgestalter. Till skillnad från Luther, vars klentrogenhet gentemot naturfilosofi i allmänhet och Aristoteles i synnerhet under en tid hotade att urholka den vetenskapliga undervisningen, hade Melanchthon tidigt insett värdet av en naturvetenskap som kunde sattas i lutherdeens tjänst. Luther var en av Kopernikus argaste kritiker. I sina läroböcker och kompendier framhävde han naturfilosofins religiösa och moraliskt uppbyggliga syfte, vilket gällde astrologin i minst lika hög grad som andra discipliner. Genom att studera stjärnornas inverkan på jordelivet fick man insikt i Guds allmakt och visde, i hur Han ständigt styrde och ställde över världen genom himlakropparnas skiltande krafter. Genom Melanchthons försorg kom astrologin att få en mer framskjuten position vid universiteten än den tidigare haft. För 1500-talets bildade lutheraner var himlakropparnas inflytande inte bara en fysisk realitet, utan vilket varje kristen människa borde begrunda i sin strävan efter själslig uppbyggelse.

De flesta av de lärde under 1500-talet betraktade astronomin och astrologin som två i grunden oskiljbara vetenskaper: genom astronomiska studier fick man kunskap om himlakropparnas rörelser och positioner, en kunskap som i sin tur kunde tillämpas för att beräkna deras infytanden på jordelivet.

Vi kan ta Tycho Brahe som ett exempel på hur 1500-talets lärde såg på Astrologin. Han noterade några år före sin död att han betvivlat att astrologin kunde tjäna något ändamålsenligt syfte, eftersom den krävde långt bättre kunskaper om himlakropparnas positioner än man hade tillgång till. Men genom sina noggranna astronomiska observationer hade han själv lyckats befria astrologin från misstag och vidskepelse, ett arbete som omsider övertygat honom om att ”astrologin verkligen är mer tillförlitlig än man skulle kunna tro”. Det kan tyckas paradoxalt, men i viss mån hade Tychos astronomiska insatser – de insatser som fått eftervärlden att hylla honom som en modern ”vetenskapsman” – sin upprinnelse i hans försök att skapa en bättre och tillförlitligare astrologi. Att försöka dra en skiljelinje mellan hans vetenskapliga och ockulta förehavanden är med andra ord inte bara gagnlöst; det vore också att missförstå vilka föreställningar och drivkrafter som vägledde honom i hans arbete. Ty det universum han levde i var alltjämt en medeltida tankekonstruktion: det var ett universum där himlen och jorden styrdes av olika naturlagar, och där inget förgängligt eller föränderligt kunde existera i himlasfärernas rena, fullländade och oforänderliga värld, som Tycho skrev.

«För de lärde var det så att himlen och jorden stod i ständig förbindelse med varandra, sammanvävda av ockulta krafter som genomströmmade hela vårt kosmos och genom vilka Gud stundligen härskade över vår jord. Tanken att himlen och jorden i någon mening speglade varandra tillhörde den vedertagna världsbild som varit forhärskande sedan kristenhetens gryning. Enligt denna världsbild var universum uppbyggt av en serie separata sfarer som alla omslöt varandra likt skalen pa en lök. men som tillsammans bildade en obruten hierarki, från vår jordiska jämmerdal upp till Gud Fader i skapelsens topp. Var och en av dessa sfärer utgjorde ett slags förvanskad avbild av sfären omedelbart ovanför. För varje steg nedåt i hierarkin blev sfärerna allt kroppsligare och förgängligare, men bar alltjämt tydliga spåar av den andliga och fullkomliga värld de en gång framsprungit ur. Jordiska ting och varelser var alltså inget annat an materiella bilder av Guds skaparkraft, ett slags ofullkomliga skuggor av den andliga värld som svävade bortom det fysiska universum. Samtidigt innebar denna tanke också att det fanns en grundläggande likhet mellan himlasfärerna och den jordiska världen .»

Likaså var tanken att den mänskliga kroppen utgjorde ett slags miniatyrkopia av universum. ett mikrokosmos. Enligt den engelske naturfilosofen Robert Fludd utgjorde den mänskliga matsmältningsprocessen inget annat än en förkroppsligad återspegling av naturens livgivande regnväder: likt molnen på himlen upplöstes födan till mikrokosmiska regnskurar ”i vår magsäck. som därefter sipprade vidare genom magens och leverns bergmassiv och ned genom njurarnas steniga och klippiga grottor. för att slutligen utmynna i blåsans salta hav.” Det vore lockande att tolka dessa osannolika iakttagelser som poetiska metaforer eller fantasieggande ordlekar utan någon djupare innebörd. Men för renässansens lärde var de likheter och korrespondenser man tyckte sig urskilja i naturen allt annat än subjektiva tankefoster. De var en del av den verklighet man levde i lika konkreta som luften man andades och marken man klev på. I dessa ständigt återkommande speglingar hade Skaparen låtit människan skönja spåren av sin gudeliga visde.

Allteftersom renässansens återupptäckt av det klassiska kulturarvet fortskred fick den gamla korrespondensläran också en delvis ny innebörd och betydelse. Med en starkare koppling mellan mikrokosmos och kosmos, sökte och fann man likheter mellan himlakropparna och den mänskliga kroppen..

Tycho Brahe betonade likheten mellan den otroliga hjärnan och den ständigt skiftande månen, som ett sätt att framhävda att hjärnan bokstavligt stod under månens okulta inflytande. Liknande samband tyckte han sig se mellan alla metaller och mineraler: guld korresponderade mot solen och det mänskliga hjärtat. silver mot månen och hjärnan. bly mot Saturnus och mjälten, och så vidare. i en ändlös väv av sammanhang som endast den erfarne natufilosofen formådde bringa klarhet i. På så sätt stod alla ting på jordeni standig forbindelse med himlakropparna och innefattar planeternas krafter inom sig. Det är här i renässansens föreställning om universum som en närmast organisk enhet, som man finner kopplingen mellan astrologi, medicin och alkemi. Alkemisten har i modern tid blivit närmast synonym med den excentriske och smått befängde särlingen, lika tragisk i sina fruktlösa strävanden som han är komisk i sin enfald. Att låta denna sentida karikatyr färga var bild av renässansens alkemister vore dock både orättvist och missvisande. Precis som astrologin var alkemin en disciplin som genererade ändlosa tvister och debatter, men som svårligen lät sig avfärdas som grundlös pseudovetenskap. Föreställningen att oädla metaller kunde transmuteras till guld hade gediget stöd i den aristoteliska naturfilosofi som deinerade vid universiteten, och bland de som fördjupade sig i ämnet finner man tidevarvets främsta lärde, många av dem med otadligt akademiskt anseende. Inte minst kom alkemin att blomstra vid de europeiska furstehoven, där utsikterna till frikostig avkastning lockade noblessen att spendera generösa summor på mer eller mindre högtflygande projekt. Men alkemin handlade inte bara om att göra guld som många tror utan det fanns en annan del av den som hade större värde för många. Den medicinska eller farmakologiska alkemin en slags jordisk astrologi, då de substanser som den behandlar korresponderar mot himlakropparna och deras influenser. För många däribland Tycho Brahes ögon, utgjorde alkemin och astronomin/astrologin med andra ord två oskiljbara delar av en och samma vetenskap – vetenskapen om hur det himmelska och det jordiska hängde samman. Alkemin kunde omöjligen utövas utan kunskaper i astronomi, hävdade han, liksom endast alkemisten kunde vara en duglig astronom. som så mycket annat i renäissansens tankevärld var denna sammansmältning av alkemi och astrologi en produkt av olika medeltida ideströmningar som omsider flutit samman och införlivats med varandra.

Å ena sidan har vi den medicinska alkemin, som sedan högmedeltiden florerat i lärda kretsar som ett slags alternativ läkekonst. Den bärande tanken var här att ett läkemedels verksamma egenskaper kunde förstärkas genom diverse kemiska preparationer, exempelvis genom att man destillerade fram någon form av essens ur olika naturliga medikamenter. Härvidlag befann sig alkemisterna ofta på kollisionskurs med den mer traditionstyngda läkarkåren, som i stor utsträckning förlitade sig på olika ört- och kryddblandningar i kombination med ymniga åderlåtningar, reningar och svettningskurer. Malmöläkaren Henrik Smid kunde åberopa en månghundraårig akademisk tradition då han rekommenderade violssirap mot sömnlöshet, kamfer och näckrosolja mot huvudvärk samt en blandning av kanel, muskot, koriander, nejlika och socker mot svaghet.

Å andra sidan har vi den medicinska astrologin, en disciplin som hörde hemma inom den akademiska skolmedicin som lärdes ut vid medeltidens lärdomssäten. I Montpellier, Padua och Paris drillades studenterna i horoskopmakandets intrikata teoribildningar och fördjupade sig i sambanden mellan människans hälsa och himlakropparnas inflytanden. I början av 1300-talet förordade fakulteten för medicin och astrologi – Focus in medicina et astrologia – vid Paris universitet att alla läkare skulle ta hänsyn till planeternas ställning i sin yrkesgärning. Det är också här, inom medeltidens akademiska läkekonst, man möter föreställningen att varje kroppsorgan stod i förbindelse med en specifik planet eller konstellation. Den så kallade ”zodiakmannen”, som i pedagogisk bildform gestaltar sambanden mellan kroppens inälvor och himlavalvets konstellationer, återfinns i snart sagt varje medicinskt verk från denna tid.

Fram till renässansens inträde skulle dessa två tankeströmningar i stor utsträckning leva separata liv. Överlag tycks medeltidens alkemister ha varit förvånansvärt kallsinniga, stundom också öppet fientliga, gentemot astrologiska diskussioner. Först i slutet av 1400-talet uppstod ett filosofiskt klimat som kom att forma en fast länk mellan alkemin och astrologin – ett klimat som återigen hade sin rot i nyplatonismens genombrott. I sitt verk De vita coelitus comparanda från 1489 hävdade den italienske filosofen Marsilio Ficino att Gud förmedlade sin livskraft till alla ting och varelser i kosmos genom en livgivande ”ande”, en spiritus. Denna spiritus utgjorde ett slags ”andlig substans” – ett mellanting mellan kropp och själ – och kunde därigenom överbrygga det metafysiska gapet mellan Guds okroppsliga idévärld och vår materiella verklighet. Enligt Ficino var denna kosmiska spiritus dessutom identisk med den ”kvintessens” som himlasfärerna var uppbyggda av, och närmast i förbifarten påstod han att vissa alkemister medelst diverse sofistikerade knep lyckats extrahera denna bokstavligen himmelska substans och därmed framställa ett elixir som besatt de mest förunderliga egenskaper – såsom förmågan att bota sjukdomar och transmutera oädla metaller till guld.

Avslutning

Det är värt att nämna att astrologin och alkemin utvecklades på ett sådant sätt att de utgjorde grunden för en konsekvent världsbeskrivning inom Aristoteles naturfilosofi. Bara denna konsistens och fullständiga beskrivning visar att man trodde sig ha etablerat en teori som förklarade allt, även om den var så komplicerad att det var svårt att få fram de rätta svaren. Som ett resultat gjorde detta hela teoribygget sårbart för nya upptäckter som skulle komma. När en del av teorin började falla, kollapsade allt som ett korthus. Med Keplers, Galileis, Newtons och Harveys arbete inom astronomi, mekanik och medicin blev denna världsbeskrivning dömd till undergång och kom att falla under de kommande århundradena. Alkemin utvecklades till modern kemi och farmakologi. Astrologin försvann från den akademiska världen för alltid (förhoppningsvis).

Under 1800-talet kom spiritualismen, andar och hedendom i ropet, vilket ledde till en större betydelse för astrologin i dag. Det vill säga, även om utövare hävdar att de baserar sin astrologi på tusenåriga texter, är detta inte fallet. De texter som de hänvisar till har aldrig varit så explicit exakta som de påstår. Ändå är det mer en modern form av astrologi som bygger på numerologi och spiritualism än på den klassiska astrologin.

Tvivel och olaglighet.

Som nämnts tidigare så utfärdades det dekret mot astrologi och astrologer förvisades från Rom. Detta hände före kejsartiden då Senaten utfärdade dekreten, men även under kejsartiden då olika kejsare utfärdade de, exempelvis Vitellius år 69. Så bruket av astrologi var egentligen olagligt, men utövades ändå. Det finns ett antal rättsfall där astrologer ställts inför rätt.

Diocletianus införde ett förbud för astrologi i hela det romerska imperiet 296.

Det borde ha skett en minsking i astrologins popularitet, dels beroende på att det de facto var olagligt, men även på grund av en växande skeptisism mot den. Men det finns inte mycket som tyder på att astrologins popularitet minskade. Vi skall dock titta på kritiken mot astrologin under de första seklen efter Kristus.

Att historiker och biografiker tenderade att förstärka bilden av astrologins ofelbarhet, så kanske man får se detta som en god anektod de la till för att krydda sin berättelse.  Tacitus, som anses som trovärdig, tar upp detta med trovärdigheten i berättelsena. Han skriver om historien on Tiberius och Thrasyllus: «När jag hör denna och liknade historier känner jag mig osäker på om människornas öde handlar om det förutbestämda eller av slumpen». Han tittar på hur två olika skolor angriper problemet.

Epikureerna, som är mot astrologi och all gudsdyrkan.

Stoikerna, som vi sett, var mer positiva.

Attackerna mot astrologi ligger dock inte i att det inte skulle finnas en påverkan från stjärnorna utan mer att astrologer inte kan bestämma denna påverkan. Det är mer en attack mot fatalism, än mot astrologin i sig.

Det står klart att det fanns kritik och ganska mycket sådan under antiken. Så det fanns en skeptisism mot astrologi som var stark under 200 och 300 talen. Men astrologin fortlevde men som tidigare i två former, en vulgär och en mer «vetenskaplig».

Vi ska nu titta på ett verk som fick stor betydelse: Tetrabiblos av Ptolemaios.

 Tetrabiblos.

Ptolemaios verk om astrologi omtalas som Tetrabiblos (grekiska för fyra böcker) och var en av de mest populära astrologiska verken under antiken. Boken fick även stort inlytande i den islamska världen och under medeltiden i Europa efter att den översatts från arabiska till latin under 1100-talet.

Även om Tetrabiblos är välkänt verk skiljer det sig från andra verk i det att det inte är en manual, utan mer en beskrivelse av astrologi som en konst och astrologiska myter. Den omtalar saker i allmänna termer utan att gå i detaljer. Verkar verkar mer försöka sätta gränserna för astrologin och därigenom visa dess (begränsade) giltighet.

Mycket av materialet i Tetrabiblos kommer från äldre källor och det verkar som om Ptolemaios försöker systematisera detta för att visa hur astrologin (i hans ögon) kan ha en rationell förklaring. För detta talar det fakum att verket presenteras som en liknande systematisering som Almagest var för astronomin. Här försöker han hitta den påverkan som de yttre himlakrobbarna har på den sublunära sfären (det vill säga sfärerna under månens sfär). Han baserar de astrologiska effekterna som en kombination av ; uppvärmning, avkylning, fukt och torkning. Detta har en mycket stark koppling till Aristoteles element teori. Detta visar sig bli ett genomgående tema under medeltiden.

Ptolemais astrologi är ganska praktisk i sin natur. Han ser astrologi på samma sätt som medicin, den förklarar en del men inte allt. Han menade att man måste ta andra faktorer i beaktande som ras, land och uppfostran som förmodligen betyder mer för personligheten än positionerna för solen, månen och planeterna vid födselögonblicket. Astrologi var vilket kunde användas men inget att lita på.

Fortsättning följer…