För över 35 år sedan tog jag som doktorand (stipendiat på norsk) en kurs i högskolepedagogik (kunde lika gärna ha kallats universitetspedagogik). Om man undantar den uppenbarligen felaktiga etiketten (pedagogik kommer av grekiska och kan närmast översättas med «att leda ett barn (pojke)», borde vara andragogy, «leda vuxna») handlade om hur man lär. Detta var vid en tid då de pedagoger som nu är tongivande inte hade samma status. Detta är något som går i olika cykler.
Den viktigaste lärdommen var att man skulle främja djup inlärning och undvika ytlig (överfladisk) inlärning. Tanken var att det man skulle lära sig skulle sitta djupt. Detta är också något som är en av huvudteserna inom kognitionsforskning och «educational psychology» där hjärnan och dess processer är i fokus. Det vill säga att lärandet i sig är individuellt, men att det kan understödjas och göras mer effektivt genom yttre påverkan. Det vill säga de yttre processerna som sker under studier och undervisning.
Det viktiga är att man inte bara tar emot «information», utan att informationen måste bearbetas och sättas in i sammanhang med redan existerande «kunskap». Detta kan ske på många olika sätt, alla med olika grad av effektivitet. Här är det värt att påpeka att det inte finns ett universellt «bästa» sätt utan är personberoende.
Det viktiga att få med sig är processen där ny information bearbetas och jämförs med existerande information. Den processen sker i arbetsminnet, som vi vet är begränsat. Detta gör att det alltid finns en risk att arbetsminnet överbelastas, cognitive overload! Vi vet att arbetsminnet hela tiden tar in ny information. Det kan vara information som behövs för inlärning, men det kan också vara «information» som inte är nyttig och med det blockerar delar av arbetsminnet. Det kan vara onyttig information eller svåra ord, ljud osv.
Detta gör att för att optimera inlärning, skall så mycket som möjligt av onyttig information undvikas. Detta var grundtanken i Video for Kvalitet (https://www.ntnu.no/skolelab/video-for-kvalitet) som jag arbetade i för att skapa optimala undervisningsvideor.
Men det viktiga är att ha så mycket kapacitet som möjligt för att bearbeta informationen. Ett sätt att göra detta är genom kollaborativt lärande och diskussioner med andra som ligger på ungefär samma nivå. Här ligger lösningen i att man delar arbetsminnet med flera och får med det en ökad kapacitet samtidigt som man för en yttre dialog som stödjer inläringen. Det vill säga att samarbete är ett bra sätt att studera.
Vad har detta med GenAI att göra?
Det har visat sig att studenter över hela världen använder olika GenAIs i sina studier. En effekt av att den alltid är tillgänglig är att den blir den första du frågar. Det vill säga, samarbete och kollaborativt lärande minskar.
Men kan inte en GenAI ersätta?
Ja, men här får man tänka på interaktionen. Mellan två eller flera personer pågår inte bara en verbal kommunikation, utan gester och miner spelar en stor roll. Med en GenAI så sker kommunikationen genom text som man skriver in eller läser. Vilket kräver tolkning och blir något förskjutet i tid. Med andra ord inte den bästa ersättningen för en diskussion med medstudenter.
Dessutom finns en aspekt till. När man har en «allvetande expert» nära till hands, finns risken att man inte bearbetar informationen på ett ordentligt sätt = ytinlärning. Detta gör att felaktigt bruk av GenAI ökar risken för en studieteknik som blir mer och mer ytlig.
Detta betyder inte att GenAI bara ger ytinlärning, utan det handlar om hur man använder de verktyg man har tillgängliga. Genom att medvetet bruka tekniker som stödjer djupinlärning kan GenAI brukas på ett positivt sätt.
Här handlar det om att vara medveten om begränsningarna hos GenAI och inte bara be om ett svar utan hellre be om hints och fördjupande motiveringar baserade på grundläggande principer. Eller att instruera GenAI att ha en sokratisk dialog om en princip. Det vill säga att GenAI tar rollen som en tutor som instruerar en student och att man har en diskussion där man resonerar fram till svaret. Här måste man samtidigt vara kritisk då GenAI kan ge felaktiga svar. Men man måste kunna ganska mycket för att både ställa rätt spörsmål och bedöma svarets kvalitet.
Här ställs vi inför faktumet att man i tillägg till kunskaper om det man efterfrågar också måste kunna formulera instruktionerna och frågeställningen till GenAI. Här handlar det inte bara om tekniska färdigheter utan även transversella färdigheter, som kritiskt tänkande och möjligheter att förstå feedback (Feedback literacy). Man måste lära sig att interagera med en GenAI på bästa sätt för att öka ens förmåga till lärande.
Vad är poängen här?
GenAI är ett verktyg som liksom en kniv kan användas på fel sätt, med ödestra konsekvenser, eller på rätt sätt och skapa något vackert. Rätt sätt och du kan få djup inlärning. Fel, och du får ytinlärning.
Med tanke på att det var känt, för över 35 år sedan, att råpugging inför en examen ger ytinlärning och att en slutexamen som bestämmer betyg på kursen förstärker detta. Med även andra effekter som typuppgifter på examina ytterligare förstärker detta är bruk av GenAI inte vårt största problem.
Under lång tid har pedagogisk utveckling i STEM (Science, Technology, Engineering and Mathematics) skett genom gradvisa adaptiva processer: en metod eller ett verktyg utvecklas, utvärderas i studier och sedan skaleras upp när evidensen är tydlig. För många undervisningsinnovationer har själva idén om “institutionell förändring” vilat på antagandet att målet är känt i förväg och att det vi sprider är stabilt och väldefinierat. Samtidigt har vi sett hur teknologier som setts som lösningen på hur undervisningen kan förbättras inte har levt upp till förväntningarna [1]. En gemensam faktor för dessa är att implementeringen oftast har skett ”uppifrån” utan eller med lite påverkan av brukarna (undervisarna).
Det är den ordningen som generativ AI (GenAI) bryter. I stället för en långsam adoption av utvärderade innovationer kom AI in snabbt, brett och ofta utan att lärosäten och undervisare hade hunnit formulera en respons. I en artikel av Reich & Dukes [2] beskrivs GenAI som en ”arrival technology”: en teknik som ”anländer” till utbildningspraktiken innan en pedagogisk evidensbas och gemensamma rutiner har hunnit utvecklas.
Detta skapar en särskild form av osäkerhet. Lärosäten kan inte vänta på ”best practice”, eftersom studenter redan använder GenAI, och eftersom evaluering, inlämningsuppgifter och rapporter redan påverkas av verktygen. Samtidigt är det problematiskt att skapa lösningar eller policys som bygger på antaganden som inte kan beläggas.
Vi ställs inför en situation där varken ett generellt förbud eller en okritisk omfamning är hållbart på längre sikt. Det är heller inte möjligt att använda den modell som vi är vana vid, utan det behövs istället modeller för institutionell förändring under genuin osäkerhet, som bör vara präglade av intellektuell ödmjukhet, öppet sinne och lokala insatser.
Från “adoption” till “arrival”: varför tidigare förändringsmodeller inte räcker
Om vi ser på historien så kräver GenAI ett annat angreppssätt. Många, om inte alla, tidigare undervisningsreformer har följt en adoption-logik: forskningsbaserade undervisningsmetoder utvecklas och utvärderas, och därefter arbetar man systematiskt för att stödja implementering och spridning. Sådana förändringsmodeller kan ofta kopplas till klassiska ”diffusionsteorier”, där osäkerhet reduceras genom evidens, demonstrationer och gradvis . Gen AI passar sämre in i den logiken, eftersom verktygen togs i bruk innan det fanns tid att bygga samma typ av evidensbas och gemensamma förväntningar.
Det viktiga här är inte bara att “evidensen saknas”, utan att förändringsmekanismen ser annorlunda ut. När studenter använder GenAI utanför undervisares kontroll och när AI-funktioner byggs in i vardagsverktyg (sök, skrivstöd, kodhjälp) blir frågan inte “ska vi införa detta?”, utan “hur svarar vi på en förändring som redan pågår?”. Det flyttar fokus från spridning av färdiga lösningar till samordning, gemensam förståelse och iterativt lärande inom den lokala undervisningsorganisationen.
Flera aspekter: både verktyg och människor
Här handlar det om att se vad det är som vi behöver ta hänsyn till när vi planerar förändringar för att möta bruken av GenAI.
Det är lika viktigt att ta hänsyn till egenskaperna hos verktyget (GenAI) som till brukarna. Samtidigt är det viktigt att påpeka att det inte finns policy som passar alla. De olika disciplinernas egenart är viktig då effekten av GenAI är annorlunda i olika discipliner. Exempelvis kan GenAI-bruk i språk få en helt annan effekt på läringsutbytet än i en experimentell disciplin. Med andra ord, de antaganden som görs kommer att vara olika och kommer dessutom att behöva omprövas under utvecklingsarbetet.
De viktigaste (men inte alla) aspekterna som man måste beakta i förändringsarbetet ges här.
Evidensbasen: när förändring startar innan kunskapsläget är stabilt
I tidigare reformer har det ofta funnits relativt tydliga forskningsresultat att luta sig mot. För AI gäller motsatsen: verktygen används brett trots att det saknas en etablerad pedagogisk evidensbas för vad som fungerar väl, för vem och i vilka sammanhang. Med andra ord har vi inget att arbeta med. En lösning på detta är i första hand att prioritera lokala, försiktiga undersökningar snarare än att presentera olika lösningar som “beprövade”. Det innebär att dokumentera vad som testas i kurser och program, samla in erfarenheter och data, och dela lärdomar utan att överdriva generaliserbarheten. Här kommer de specifika egenarterna i kurserna: undervisaren och studenterna kommer att spela en stor roll.
Scope och syfte: när tekniken är allmän och inte byggd för utbildning
Många tidigare undervisningsverktyg utvecklades med specifika utbildningsmål som utgångspunkt. GenAI är i stället en generell teknik med användning långt utanför akademin, vilket innebär att dess införande i undervisningen påverkas av kommersiella intressen, samhällsdebatt, etik och integritetsfrågor. Att det finns kommersiella intressen gör att det dessutom finns ett starkt tryck på att detta skall implementeras.
Men då tekniken inte är undervisningsspecifik, gör det att GenAI blir både ett medel i lärandet och ett innehåll att lära om: studenter behöver utveckla förmågan att använda AI kritiskt och ansvarsfullt i sina framtida professioner. Det gör att samtalen i undervisningen behöver omfatta frågor om etik, transparens och omdöme—inte som ett sidospår, utan som en del av utbildningens kärna. Detta gör att dessa ”Transversal Skills” blir essentiella.
Förändringstakten: när verktyget hinner ändras innan vi hinner förstå det
En särskild utmaning är att AI-verktyg utvecklas snabbt och att alla studenter inte har tillgång till det senaste. Det betyder att även om man hinner utvärdera en viss funktion eller modell riskerar resultaten att bli inaktuella när nästa version kommer. Detta innebär att man inte kan fokusera på ett eller flera specifika (aktuella) verktyg utan se mer på olika pedagogiska angreppssätt. Det man bygger upp institutionellt bör vara arbetssätt, principer och exempel som kan överleva att ett verktyg byts ut, inte något som snabbt blir utdaterat.
Undervisarens roll: när förändringen inte längre är ett frivilligt “opt-in”
I många tidigare förändringsinitiativ har deltagande varit frivilligt och drivits av intresse för undervisningsutveckling. Med GenAI upplever många undervisare att förändringen sker oavsett om man vill eller inte, eftersom studenters användning påverkar undervisningen, bedömningen och studiebeteenden.
Här är det viktigt att, som nämnt ovan, notera att graden av påverkan kommer att variera kraftigt mellan kurser och ämnen, vilket betyder att stödinsatserna behöver börja med att kartlägga faktiska behov snarare än att anta att alla står inför samma problem. Det talar för differentierat stöd och för att skapa arenor där undervisare kan jämföra erfarenheter och identifiera var påverkan är störst.
Förändringsstödets roll: från “expert som sprider ”best practice”” till facilitator
I klassiska förändringsmodeller kan förändringsaktörer (pedagogiskt stöd) fungera som “bärare” av beprövade metoder: de förmedlar vad som fungerar och hjälper till med implementering. Här passar denna roll inte då osäkerheten är genuin och när “vad som fungerar” ännu inte är etablerat. I stället behöver förändringsstödet utformas som facilitering av kollektivt lärande: att skapa strukturer för gemensam undersökning, hjälpa till att samla och tolka lokala data, och stödja undervisare i att formulera rimliga experiment och principer. Detta betyder att det som behövs inte är ren “verktygsexpertis”, utan handlar mer om att ha djup och relevant didaktisk och pedagogisk kompetens och förståelse för de specifika lärandemålen i olika kurser.
Studenternas ändrade roll: från mottagare till medskapare
Då studenter redan använder GenAI-verktygen, är de på ett sätt inte bara “målgruppen” för reformer. Det är egentligen de som driver implementeringen genom sitt bruk.
Samtidigt vet vi från olika undersökningar (till exempel [3]) att många studenter efterfrågar vägledning om ansvarsfull användning. Därför är det viktigt att se studenter som partners i förändringsarbetet: deras faktiska användningsmönster behöver synliggöras och de bör involveras i samtal om vilka lärandemål som ska skyddas och hur GenAI kan användas produktivt utan att inverka på deras lärande.
Processen måste bli synlig
Det är frestande att reducera AI-frågan till en kontrollfråga: hur upptäcker vi AI-genererade texter? Hur “förhindrar” vi detta? Men de aspekter som tagits upp leder till en annan utgångspunkt.
När generering av text, kod eller lösningsförslag blir lättare, blir själva slutprodukten mindre informativ som indikator på lärande. Då behöver bedömning och undervisning i högre grad rikta in sig på process, omdöme och ansvar.
I praktiken innebär det ofta att utbildningar behöver bli tydligare med vad som räknas som kunskap i respektive disciplin: vilka moment kräver egen bearbetning, vilka delar kan stödjas av olika verktyg, och vilka former av redovisning som visar förståelse snarare än bara produktion. Här blir principen “approacher över verktyg” central: oavsett vilka AI-tjänster som kommer att dominera nästa år kommer utbildningar fortfarande behöva designa undervisningsaktiviteter som tränar kritisk granskning, val av modell eller metod, reflektion över begränsningar och konsekvenser.
Detta medför också att en policy inte bör vara ett statiskt dokument som “låses” en gång per år. Med snabbt föränderliga verktyg behöver riktlinjer utvecklas iterativt och i dialog med studenter, men utan att bli godtyckliga. En rimlig kompromiss är att hålla fast vid stabila principer (t.ex. transparens, integritet, ansvar och lärandemål) och låta konkreta tillämpningar (exempel på tillåten användning i en viss kurs) uppdateras när verktyg och erfarenheter förändras. Med detta följer också att man inte kan ha en övergripande policy utan att den måste vara så undervisningsnära som möjligt, kanske till och med på studieprogramnivå eller kursnivå.
Slutord: att bygga kapacitet snarare än att jaga lösningar
Slutsatsen man kan dra av detta är att man inte skall försöka hitta en generell lösning eller policy, utan det handlar mer om institutionell kapacitet att hantera den osäkerhet som finns: strukturer för lokal utvärdering, forum för kollegialt lärande, förändringsstöd som faciliterar snarare än instruerar, och studentpartnerskap som gör normer och mål explicita. Det är ett skifte från att tänka i termer av implementering av en innovation till att tänka i termer av pågående anpassning av utbildningens kärnpraktiker.
Om generativ AI är en “arrival technology” som förändrar utbildning innan vi hinner förstå den fullt ut, är en rimlig strategi att börja där vi står: med ödmjukhet, tydliga lärandemål och en vilja att lära tillsammans—snarare än med tvärsäkerhet och snabba, ofta ogenomtänkta, storskaliga beslut och lösningar.
[1] Cuban, L. (1986). Teachers and machines: The classroom of technology since 1920. Teachers College Press.
[2] Reich, J., & Dukes, J. (2025). The future of education technology after the arrival of ChatGPT. Phi Delta Kappan, 107(3-4), 19-23.
[3] Olsen, H. (2026). Master’s Thesis, NTNU (in preparation)
Det finns något förföriskt med att använda GenAI som feedbackpartner. Den är alltid tillgänglig, den svarar direkt, den är uppmuntrande, och den kan göra det ”socialt” enklare att “bara fråga” när man fastnat. I en artikel lyfter Zhan et al. [1] fram dessa potentiella fördelar: GenAI kan till viss del kringgå kontextuella hinder så som stora grupper och begränsad lärartid genom att alltid vara tillgänglig och snabb med svaren.
Men i detta ligger egentligen den stora pedagogiska frågan: Gör GenAI det lättare att lära – eller bara lättare att producera? Bearman et al. [2] pekar på att GenAI dramatiskt ökar vår produktionskapacitet, samtidigt som vår förmåga att bedöma kvalitet inte automatiskt följer med.
GenAI som feedbackmiljö: möjliggörare, men inte “automatiskt”
Detta gör att vi måste titta närmare på problemet. Zhan et al. [1] är tydliga med att GenAI:s affordanser inte i sig garanterar ett djupare feedbackengagemang. Den effekt som vi önskar beror på samspelet mellan miljön (GenAI-kontexten) och studentens feedback literacy. Detta är ett ekologiskt synsätt där möjligheter i miljön bara realiseras om individen kan uppfatta dem och agera på dem. Om man inte utnyttjar det som finns har man ingen nytta
Denna holistiska tillnärmning är viktig, då man annars snabbt kan hamna i två lika förenklade narrativ:
“GenAI löser feedbackproblemet.”
“GenAI förstör feedbackkulturen.”
Den första är teknikcentrerad medan den andra har drag av vara del i ”AI-paniken”. Men det intressanta som båda missar är den viktiga frågan: vad behöver studenter kunna för att GenAI-feedback ska bli lärande snarare än kosmetik?
Tre processfaser igen – nya problem
I förra inlägget adresserade jag tre faser (processer) enligt Malecka, Boud & Carless [3]; samma principer kan appliceras på bruken av GenAI. Zhan et al. [1] analyserar feedback med GenAI med samma faser: eliciting, processing, enacting. Och i varje fas är det möjligt att se ett återkommande tema: GenAI sänker en tröskel, men introducerar samtidigt ett eller flera nya krav.
Eliciting: frågan blir ett instrument
När det gäller användande av GenAI belönas ofta den som kan formulera en specifik,kriterienära fråga. Zhan et al. [1] är tydliga med att kvaliteten på GenAI-feedback i hög grad beror på studentens förmåga att formulera effektiva prompts. Studenterna måste kunna skriva så bra prompts som möjligt, det vill säga ha AI literacy. Detta innebär att “att kunna be om feedback” är en mer teknisk fråga, men också mer akademisk: att kunna avgränsa, precisera och koppla till standarder. En undervisare gör delar av detta automatiskt, något som en GenAI inte gör.
Processing: trovärdighet blir en del av lärandet
Samtidigt som GenAI kan minska vissa kognitiva och affektiva hinder (tillgänglighet och snabbhet) genom dialogisk och snabb klargörande återkoppling, kan den också ge felaktiga eller fabricerade svar och kräver därför att studenten kan utöva kritiskt omdöme [2]. Bearman et al.:s [2] poäng där evaluative judgement är central och viktig att få med sig: studenter behöver kunna bedöma kvalitet både i AI:s output och i sin egen användningsprocess.
Här ligger ett pedagogiskt dilemma. Samtidigt som vi vill att studenter ska bli självständiga, så kan GenAI skapa det man kan kalla en “pseudo-självständighet” där man får svar snabbt utan att bygga omdömet som krävs för att värdera dem. Det finns en risk att studenterna blir ”kognitivt” lata, något som många ser som en stor risk med bruk av GenAI.
Enacting: iteration blir lätt – men vad händer med integritet och förståelse?
Samtidigt som bruk av GenAI kan stödja revisioner genom att möjliggöra en snabb iterativ feedback och personliga förslag, riskerar det också att skapa ett överberoende och en okritisk acceptans av föreslagna ändringar.[1] Samtidigt aktualiseras frågor om akademisk integritet och kontextbundna normer: vad som är acceptabel användning kan variera, vilket gör att studenter behöver kunna navigera gränser och förstå varför de finns [2].
Detta betyder att feedback literacy i GenAI-tider också omfattar etiskt omdöme: inte bara “kan jag göra detta?”, utan “bör jag och hur redovisar jag bruken på ett transparent sätt?”.
Undervisarrollen i GenAI-tider: att undervisa i omdöme inte bara i innehåll
Hur skall vi som undervisare förhålla oss till detta och vad skall vi erbjuda studenterna? En lösning till detta presenteras av Zhan et al. [1] som föreslår en cyklisk självregleringsmodell för feedback i GenAI-kontext: forethought, control, retrospect – planera, övervaka, reflektera. Studenterna måste förberedas för bruken av GenAI genom ökad AI literacy. De måste uppmärksammas på att bruk av GenAI i sig gör delar av arbetet ” lättare”, men samtidigt måste man vara mer kritisk och planera bättre.
Detta är en påminnelse om att GenAI gör feedback mer “tillgänglig”, men att den också gör metakognition och omdöme mer synliga som viktiga och önskvärda lärandemål.
Ser man detta i ett större perspektiv, där transversella färdigheter blir viktigare, så har kanske universitetet en kärnuppgift i att hålla fast vid att människor inte ska abdikera rollen som kvalitetsdomare—att vi skall träna studenter i att veta vad som är bra, varför det är bra och hur man kan visa det.
Ying Zhan, David Boud, Phillip Dawson & Zi Yan (2025) Generative artificial intelligence as an enabler of student feedback engagement: a framework, Higher Education Research & Development, 44:5, 1289-1304, DOI: 10.1080/07294360.2025.2476513
Margaret Bearman, Joanna Tai, Phillip Dawson, David Boud & Rola Ajjawi (2024) Developing evaluative judgement for a time of generative artificial intelligence, Assessment & Evaluation in Higher Education, 49:6, 893-905, DOI: 10.1080/02602938.2024.2335321
Bianka Malecka, David Boud & David Carless (2020): Eliciting, processing and enacting feedback: mechanisms for embedding student feedback literacy within the curriculum, Teaching in Higher Education, DOI: 10.1080/13562517.2020.1754784
Att ge studenter feedback på examina eller rapporter är något som kan vara arbetskrävande. Man sitter ofta med en känsla av otillräcklighet. Inte för att jag tror att jag skriver fel saker eller inte är tydlig nog, utan för att jag ser ett mönster: vissa studenter tar kommentarerna och förbättrar sig, andra verkar knappt bry sig om dem och en tredje grupp blir nedtryckt och deprimerad av dem. Det är lätt att landa i förenklade förklaringar (“motivation”, “ambition”, “mognad”), men det finns forskning som erbjuder en mer användbar lins: feedback fungerar inte som ett paket som levereras, utan som en process som måste tas i bruk.[1]
Det är begreppet student feedback literacy som är ledtråden. Carless & Boud [2] beskriver det som studenters förståelser, förmågor och dispositioner som behövs för att tolka feedbackinformation och använda den för att förbättra arbete eller lärstrategier. Det är en definition som skiftar perspektiv: från vad vi ger till vad studenter faktiskt kan göra med det de får.
Feedback literacy som en färdighet i akademiskt arbete
I Carless & Bouds ramverk ryms flera dimensioner av feedback literacy, ofta sammanfattade som att studenter behöver kunna uppskatta feedback, göra kvalitetsbedömningar, hantera affekt och ta action. Detta är en av flera transversella färdigheter som jag ser som nödvändiga för att kunna ägna sig åt akademiskt arbete: att kunna läsa en kommentar, avgöra vad som är relevant, tåla obehaget som ibland följer, och sedan faktiskt göra en förändring som går att motivera.
Med detta blir det också tydligt att mycket av det vi kallar “feedbackproblem” i själva verket kan vara mismatchproblem: de situationer där vi brukar ge feedback är konstruerade där det krävs en kompetens som vi sällan undervisar explicit i.
Tre faser
Men att bara se på att det uppstår ett problem är begränsande, utan man måste se på var i processen problemen uppstår. Malecka, Boud & Carless [3] beskriver feedbackarbete som bestående av tre delar: eliciting (att efterfråga), processing (att bearbeta) och enacting (att agera).
Detta kan man se som tre tillfällen där man behöver stanna upp och tänka sig för:
Före feedbacken: vad händer när studenten inte efterfrågar återkoppling eller inte formulerar några tydliga frågor. Detta gör feedbacken mer generell och mindre användbar.
Tolkningen: Vad betyder det att studenten läser men får inte grepp om vad kommentaren betyder i relation till kriterier och kvalitet, eller reagerar affektivt (försvar, skam, uppgivenhet). Detta gör att studenten inte kan ta till sig feedbacken.
Handlingen: Även om studenten förstår, kan kursdesignen ge få möjligheter att använda feedbacken, eller så saknas strategier för att omsätta den i konkreta revisioner.
Utgår man från detta är inte svaret “mer feedback”, utan svaret ligger i att det saknas stöd för studentens process.
Undervisarrollen: mindre kommentator, mer facilitator
Hur löser man detta? Winstone & Carless argumenterar för ett skifte mot en mer lärandefokuserad syn på feedback: mindre fokus på lärarens kommenterande och mer på hur studenter genererar, tolkar och använder feedback för förbättring över tid. Detta är ett nytt sätt att tänka, ett paradigmskifte om man vill, för här är feedback primärt inte en fråga om formuleringar, utan om didaktisk design och sociala praktiker. [1]
Här är det då viktigt att man ställer två övergripande frågor i en utbildning (eller möjligen en kurs), när det gäller feedback literacy.:
Vilka återkommande möjligheter får studenter att utveckla sitt omdöme om kvalitet? Ger vi studenterna möjlighet att träna upp förmågan att bedöma kvalitet i feedback och använda den på bästa sätt?
Finns det faktiskt utrymme att använda feedback på ett effektivt sätt?
Det handlar om att lära studenterna att ta till sig feedback och använda den för att utvecklas. Feedback är inte något som man ”bara” skall ge, utan man måste förstå varför och hur man både ger, tar emot och använder feedback. Det handlar lika mycket om att acceptera att feedback literacy är en del av de färdigheter som man behöver få med sig in i arbetslivet och något man måste både lära sig och träna på. Det är inget som studenterna bara lär sig.
I nästa inlägg kommer jag diskutera vilka effekter introduktionen av Generativ AI (GenAI) kan ha.
Winstone, N., & Carless, D. (2019). Designing Effective Feedback Processes in Higher Education: A Learning-Focused Approach (1st ed.). Routledge. DOI: 10.4324/9781351115940
David Carless & David Boud (2018) The development of student feedback literacy: enabling uptake of feedback, Assessment & Evaluation in Higher Education, 43:8, 1315-1325, DOI: 10.1080/02602938.2018.1463354
Bianka Malecka, David Boud & David Carless (2020): Eliciting, processing and enacting feedback: mechanisms for embedding student feedback literacy within the curriculum, Teaching in Higher Education, DOI: 10.1080/13562517.2020.1754784
Samma år som Kepler skrev om planeternas elliptiska banor, 1609, var Galileo Galilei upptagen med att visa ett instrument, kikaren, för en grupp ståndspersoner i Venedig. Från toppen av San Marcos klocktorn kunde man med kikare se skepp på väg till staden, som det blotta ögat inte skulle upptäcka förrän flera timmar senare. Detta skapade uppståndelse, för teleskopet kunde utan tvekan vara ett viktigt militärt instrument. Galileo fick som belöning sin lön som professor vid universitetet i Padova fördubblad. Under hösten 1609 riktar Galileo en kikare mot himlen, och resultaten publicerade han i en liten bok Stjärnbudskapet. Här skriver han att månen inte alls är en jämn sfär, utan den har berg och dalar precis som jorden. Galileo beräknar höjden på bergen till cirka 20 km. Han säger att han den 7 januari 1610 upptäckte tre stjärnor bredvid Jupiter, nästa natt såg han fyra. Det visade sig inte vara stjärnor, utan månar som kretsar runt Jupiter, och att den yttersta månen, behövde 15 dagar för att fullborda ett varv. Denna upptäckt stärkte Galileos tro på det kopernikanska systemet. Ett av argumenten mot Kopernikus system var att om jorden hade varit i rörelse, så kunde den inte ha haft någon måne, hur skulle den klara av att hålla jämna steg med jorden? Men Galileo kunde se månar som rörde sig runt Jupiter utan att påverkas av Jupiters egen rörelse. Detta var naturligtvis inget bevis för Kopernikus, men oppositionen har berövats ett av sina argument. Det är notabelt att Galileo i sina skrifter varken nämner Tycho eller Kepler. Tycho vad den store astronomen och Kepler vet vi hade skickat sina verk till Galileo.
Galileos fiender och kyrkans fatala dom
Galileo reser på en turné i Italien och föreläser om sitt instrument och sina observationer. Vissa ville inte ens titta i kikaren; andra gånger hade Galileo otur med sina demonstrationer, och ingen kunde se Jupiters månar. Men Galileo lyckades bli känd, men hans verksamhet hade också skaffat honom fiender som ville stoppa mannen som fick hela världen med den aristoteliska förståelsen att vackla. Det gällde att «få något på honom» och år 1616 lyckades Galileos fiender få kyrkan indragen i denna kamp genom att få Det Heliga Officium, kyrkans ministerium för religiösa frågor, inblandat i en sak om kopernikanismen är förenlig med Bibeln. Domen föll den 24 februari 1616 och proklamerade att påståendet att solen är i vila är absurt och teologiskt kätterskt och att jordens rörelse är absurd och i det minsta teologiskt felaktig. Det blev inte tillåtet att presentera den kopernikanska världsbilden som sant, utan bara som en hypotes. I panelen som avgav domen satt bara teologer utan kompetens inom vetenskap, och det var ingen debatt mellan vetenskap och teologi. För Galileos fiender var domen en besvikelse eftersom den inte drabbade Galileo och personlig fiendskap mot honom fortsatte, och den hade en avgörande betydelse i den andra kyrkliga rättegången mot Galileo 1632–1633, där Galileo beordrades att förneka sin tro på Kopernikus’ system och att tillbringa resten av sitt liv i husarrest. Ärkebiskopen av Siena, A. Piccolomini, som beundrade Galileo, bjöd in honom att bo hos honom i hans villa. Det var Piccolomini som hjälpte Galileo att publicera boken Om de två nya vetenskaperna 1638. Aldrig tidigare hade kyrkan fördömt en kosmologi, och det finns många exempel på män innan Galileo med radikala idéer som inte haft några problem att nå kyrkans högsta ämbete. Det var och är inte typiskt för den katolska kyrkan att vara emot vetenskapen. Men oavsett orsakade domen mot Galileo var en religiös och intellektuell katastrof.
Men det är mycket viktigt att påpeka att Galileos arbeten inte var avgörande för vilken världsbild som är den riktiga. Alla hans argument för den kopernikanska kan appliceras på Tychos system. Dessutom såg stjärnorna i Galileos teleskop ut att ha en utsträckning, en storlek, på grund av linsfel. Detta gör att de ser ut att befinna sig ganska nära. Detta gav då ett problem, då de då borde uppvisa en årlig parallax. Galileo ignorerade detta, som andra påpekade. Detta medför att man i ljuset av detta måste betvivla den roll i övergången till en heliocentrisk bild som Galileo egentligen hade. Att han aldrig nämner Kepler är ett tecken på att han egentligen inte förstod de matematiska principerna. Han var en viktig länk i att föra ut budskapet, men inte den eller de som verkligen fick vågskålen att väga över.
Newtons himmelska mekanik
«Samma år (1665) började jag fundera på om gravitationen sträckte sig till månens omloppsbana, och… sedan drog jag slutsatsen – från Keplers regel att kvadraterna av omloppstiderna relaterar som den tredje potensen av deras avstånd från banans centrum – att de krafter som håller planeterna i sina banor måste vara omvänt proportionella mot kvadraten av avstånden från centrumen de kretsar kring. Jag jämförde därför kraften som krävs för att hålla månen i sin bana med jordens gravitationskraft och fann att de passar ihop ganska bra. Allt detta skedde under de två peståren 1665 och 1666, eftersom jag på den tiden var i min bästa ålder för att upptäcka något och var mer intresserad av matematik och filosofi (dvs. fysik) än någon annan tidpunkt senare. ”
Det är tydligt att den då 23-årige Isaac Newton hade kombinerat Keplers tredje lag med centripetalkraften och dragit slutsatsen att kraften som håller planeterna i sina banor är omvänt proportionell mot avståndet från solens centrum. Sedan gör Newton ett mycket viktigt antagande, nämligen att kraften som får månarna att följa cirkulär rörelse är densamma som får saker att accelerera mot marken på jorden. Han har kopplat centripetalaccelerationen hos månarna och gravitationsaccelerationen och funnit att de «passar väl ihop». Så långt kom Newton i sina spekulationer om planeternas mekanik under peståren 1665 och 1666. Men Newton kunde inte ignorera Keplers första lag som säger att planeterna följer elliptiska banor, och därför återstod det att hitta egenskaperna hos elliptiska banor som ett resultat av en central kraft. Det var inte bara Newton som stötte på denna svårighet; många hade försökt lösa den konflikten utan framgång.
Så gör Newton ett betydelsefullt antagande, nämligen att den kraft som gör att månar följer en cirkulär rörelse är densamma som gör att saker accelererar mot marken på Jorden. Han har kopplat ihop månarnas centripetalacceleration och tyngdaccelerationen och fann att de «passar bra ihop.» Så långt kom Newton i sina spekulationer om planeternas mekanik under peståren 1665 och 1666. Men Newton inte kunde bortse från Kepler 1 lag som säger att planeterna följer elliptisk bana och det gällde att visa att en elliptisk bana, är resultatet av en central kraft. Det var inte bara Newton som hade svårigheter; många hade försökt lösa frågan utan framgång.
Klassisk mekanik blir grundlagd
Sommaren 1684 reste Edmund Halley från London upp till Cambridge för att diskutera problemet med ellipsbanorna med Newton. I samtalet frågade Halley Newton om banan en planet skulle följa om den var påverkad av en central kraft som varierar omvänt proportionellt mot kvadraten på avståndet. Utan att tveka svarade Newton att banan är ellips, och att han hade räknat ut det. När Newton inte kunde hitta pappren beräkningarna utfördes på, lovade han att skicka dem till Halley i London. Newton hittade aldrig pappren och räknade om det hela och skickade en not till Halley. Halley blev entusiastisk och uppmuntrade Newton att utarbeta en mer systematisk presentation, som han lovade att stödja ekonomiskt och hjälpa till med att få den tryckt. Efter två år av stora ansträngningar, publicerades Principia, en av fysikens mest betydelsefulla arbete där de grundläggande principerna i klassisk mekanik presenteras och formuleras i Newtons lagar
Om det inte verkar några krafter på en kropp eller om summan av krafterna är noll, kommer kroppen att förbli i vila eller röra sig rätlinjigt med konstant fart.
En kropp som påverkas av krafter kommer att ändra sin fart eller riktning och förändringen kommer alltid att ske i samma riktning som summan av krafterna.
Newtons lagar gör det möjligt att beräkna en kropps hastighet och position i framtiden när vi vet krafterna den är utsatt för och position och hastighet vid något tillfälle. Framtiden har inte bara den är av det förflutna (kausalitet), den är helt bestämd av det förgångna (determinism). Newton drog inte de deterministiska konsekvenserna av sina lagar, han trodde det skulle vara möjligt för Gud att ingripa om det gick fel. Principia var starten för den moderna behandlingen av mekanik, men samtidigt var den till stor del baserad på geometriska beräkningar som krävde mycket av användaren. Detta gjorde att Newtons arbete inte var lätt att använda praktiskt. Genom att Principia översattes till andra språk, främst franska, där översättaren samtidigt gjorde en revision av matematiken till en mer modern nomenklatur, fick man en mer användbar matematisk behandling. I kombination med andras upptäckter utvecklades mekaniken under 1700-talet ytterligare. Det var under denna tid som determinismen blev starkare. Det är viktigt att notera att Newtons arbeten utvecklades av andra och att mekaniken har sin grund i Newton, men att den har utvecklats efter det och inte är statisk. Genom att man fick en utveckling och inte föll tillbaka på auktoriteter gjorde att vetenskapen
Kopernikus verk De revolutionibus orbium coelestium kom till att revolutionera astronomi och den västerländska kulturen, men Kopernikus själv skulle nog inte uppskatta att bli kallad revolutionär. Kopernicus studerade matematik, astronomi och måleri i Kraków och juridik, kanonisk rätt, grekiska och latin i Italien innan han återvände till Polen och utsågs som administratör i stiftet Ermland i Polen, där hans onkel var biskop, en position han innehade hela sitt liv. Det var inte på grund av nya observationer som inte stämde med det ptolemaiska systemet som gjorde att Kopernikus argumenterade mot det. Han skriver ingenstans att han använt mera korrekta iakttagelser än de som Ptolemaios hade använt. Det fanns heller inga observationer eller erfarenheter som visade att jorden rörde sig och att solen var i vila, som kunde ligga till grund för Kopernikus att föreslå detta. Det som ligger bakom Kopernikus arbete är att han anser att Ptolemaios system kränker de grundläggande principerna för den grekiska filosofin.
I sitt förord riktar han sitt arbete till «matematiker», vilket betyder de som förstår astronomi «matematik skriven för matematiker», och därmed avslöjar Kopernikus att han inte kommer bry sig om kritik från «personer som anser sig kunna döma i astronomiska problem, men är helt okunniga i ämnet, och skulle försöka att finna fel i min förståelse och censurera det på grundval av en grov snedvridning av Skriften till sina egna syften » Kopernikus idé om en alternativ världsbild var känd redan från 1514, genom de handskrivna manuskript han delade ut. Det var först efter att kardinal Nicolaus von Schönberg hade uppmanat honom, år 1536, att publicera sitt förslag till en ny planetsystemsteori samt efter att han lovat hjälpa och övervaka tryckningen, som De revolutionibus orbium coelestium kom 1543. Boken har tre förord, ett är brev från Schönberg 1536, Copernicus eget förord, där han tillägnar sin bok till påven Paulus III. I denna inledning ger Kopernikus några av skälen till sin nya teori, som han skriver «strider mot astronomins traditionella uppfattning och nästan mot sunt förnuft», och han uttrycker en förhoppning att det kan vara användbart för kyrkan i dess ansträngningar att reformera kalendern. Han fastslår att det ptolemaiska systemet strider mot principen om likformig cirkulär rörelse på himlen, och ett sådant system är inte tilltalande. Slutligen kritiserar han astronomerna för att inte ha funnit empiriska eller teoretiska motiveringar för ordningen på planeterna, men ingenstans ger han uttryck för ett behov av bättre överensstämmelse mellan observationer och teori. I den tredje förordet beskrivs Kopernikus planetsystemteori som en ren matematisk konstruktion utan koppling till den fysiska världen, som en hypotes som inte behöver vara sann eller ens sannolik, och som inte behöver påverka den etablerade världssynen. Förordet var anonymt, men om det var skrivet av Kopernikus så trodde han inte ens själv på sitt eget system. Det var bevisat att förordet skrevs av en luthersk präst, Andras Osiander, som övervakade tryckningen av boken. Kopernikus dog ungefär samtidigt som boken kom ut, och det är inte säkert att han ens fick läsa denna inledning. Det är sant som Osiander skriver att det inte finns mer fysik i De revolutionibus orbium coelestium än i Ptolemaios Almagest. Boken innehåller en mycket krävande matematisk beskrivning av den nya planetsystemsteorin, men i boken skildrar Kopernikus hypotesen som fysiskt relevant, och han betonar de fysiska konsekvenserna, som till exempel tyngd inte kan vara en tendens att röra sig mot mitten av universum men att alla planeter har ett masscentrum som kroppar dras mot. Kopernikus ville beskriva världen som en fysisk struktur.
Kopernikus argumentet för ett heliocentriskt system
Kopernikus är en sann renässansmänniska, och det var naturligt för honom att söka i den antika litteraturen för att hitta svar på problemen i det ptolemaiska systemet. Han fann vad han sökte, det heliocentriska systemet till Aristarchos och Kopernikus skriver «Även om idén verkade absurd, visste jag ändå att andra före mig hade kunnat föreställa sig alla möjliga cirklar för att förklara himmelsfenomen. Följaktligen såg jag att jag också hade friheten att undersöka hypotesen om en eller annan rörelse av jorden kan leda till en bättre förklaring av himlakropparna rörelser än dem tidigare astronomer hade gett « I Kopernikus matematiska teori, hade jorden och andra planeter konstant hastighet runt solen, men för att få matcha de observerade värden måste också Copernicus lägga episykler. Vilket gjorde att teorin inte var enklare än den ptolemaiska och var därför inte nödvändigtvis att föredra. Men i Kopernikus system var planeternas retrograda rörelse lätt att förstå; se figur 6. Även om systemet var mer komplicerat matematiskt och hade ungefär lika många epicykler, var det ”filosofiskt” lättare. Kopernikus lyckades även bli av med ekvanten, vilket var en av sakerna han ogillade med Ptolemaios’ system.
Figur 6. I Kopernikus system rör sig planeterna utanför jordens bana sig långsammare än jorden. Positionerna för dessa i förhållande till stjärnorna blir, som figuren visar.
Den omedelbara effekten av Kopernikus’ system var att planeternas medelavstånd till solen kunde uttryckas med jordens medelavstånd, och därmed får vi planeternas ordning från solen och utåt, dvs. Merkurius, Venus, Jorden med dess måne, Mars, Jupiter och Saturnus. Kopernikus, lägger vikt vid att planeterna och månens rörelser uppfyller kravet på likformig cirkulär rörelse, och det var kanske epicyklerna och komplexiteten i systemet som gjorde att han tvekade så länge med att publicera det. Fruktan för repressalier från kyrkan var det säkert inte. Kopernikus motiverar Solens plats i centrum för planeternas rörelser med att Solen är gudomlig och den äldsta av alla himlakroppar och tillhör de vackraste av alla tempel, mitt i universum, där den kan fungera som en kunglig krona och härska över de barn som rör sig i cirkulära banor runt. Dessa argument kan betecknas som religiösa, mystiska och estetiska. Priset för att acceptera det heliocentriska systemet var högt. Man måste anta att universum var «oändligt» stort, annars skulle stjärnorna visa en årlig parallax, där siktlinjen till en stjärna kommer att förändras under året, och därför måste det finnas ett stort svart gap mellan Saturnus sfär och fixstjärnorna som är en halv miljon gånger större än i det gamla systemet. Om astronomer observerade parallax, skulle det vara en empirisk bekräftelse på att jorden är i rörelse, det var inte förrän 1837 som detta gjordes. Den heliocentriska världsbilden blev inte en omedelbar succé, men omkring femtio år senare var den känt bland alla lärda astronomer. Det var dock väl studerat av den tidens stora astronomer och Tycho Brahe hade minst två exemplar som han studerat noga. Det var dock inte Kopernikus alternativ som hade störst påverkan på att det aristoteliska systemet förlorade trovärdighet, utan observationer av ett antal himmelsfenomen.
Kopernikus utsattes av ganska hård kritik från ett teologiskt perspektiv, här var det framför allt Martin Luther som stod för denna. Då han menade att Kopernikus verk var skapat av den katolska kyrkan som var på väg bort från den rätta läran. Även om Martin Luther hade stort inflytande på de andra protestanterna som tog detta till sig. Man hör ibland att genom att placera jorden utanför centret så fick den en mindre värdig plats i universum. Detta är faktiskt tvärtom då det jordiska var den lägsta punkten i universum, undantaget helvetet. Så varje förflyttning av jorden var en uppgradering. Detta ställde även det inför några teologiska problem.
Astronomen Tycho Brahe avvisar både den aristoteliska och den kopernikanska världsbilden
Den danske astronomen Tycho Brahe (som bara använde sitt förnamn, Tycho) fick 1576 ön Hven av kung Fredrik I för att bygga ett observatorium och ett forskningsinstitut med bostäder till personal och studenter. I loppet av 20 år hade han mätt upp alla himmelfenomen på nytt. Resultatet av detta arbete blev att han förkastade både det ptolemaiska och det kopernikanska systemet. I ett brev till Johannes Kepler skriver Tycho att han många gånger har sökt efter årlig stjärnparallax, men inte upptäckt någon. Det var för osannolikt för Tycho att förklaringen på detta kunde vara att stjärnorna var ”oändligt” långt borta. I 1588 publicerade Tycho sin egen världsbild, med jorden i centrum för fixstjärnesfären, månen och solen, och solen i centrum för de fem planeterna. Systemet fick många anhängare i första delen av 1600-talet. Detta till stor del för att Tycho var den tidens store astronom.
Figur 7. I Ricciolis Almagestum novum från 1651 blir striden om världsbilden, den kopernikanska, den tychoniska och den ptolemaiska, illustrerad. I typisk barock stil, svulstig och full av symboler, ser vi att himlens gudinna finner att det tychonska systemet väger mer än det kopernikanska. Vid gudinnans fötter ligger det ptolemaiska systemet avvisat och Ptolemaios, som sitter nederst i bilden, säger: ”Jag tog fel, så jag kunde bli rättad. Mannen till vänstre er en gud känd från den grekiska mytologin, Han har ett teleskop i handen och han symboliserar stjärnhimlen och den empiriska vetenskapen.
Efter flera meningsskiljaktigheter med kung Christian IV, packade Tycho alla sina instrument och tillsammans med tjänstemän och anställda reste han till Prag i 1597 för att bli kejsarens hovmatematiker (astronom). Men Tycho behövde en matematiker som kunde beräkna planeternas banor från de nya förbättrade observationsvärdena och därför inbjöd han Johannes Kepler att komma till Prag för att bli hans assistent.
Kepler (1571–1630) var en övertygad kopernikaner som länge sysslat med kosmologiska frågor. Men även om Kepler var imponerad av Kopernikus’ teori, så saknade han några viktiga svar, nämligen varför det finns sex planeter och varför i den ordningen och varför avstånden mellan dem är som de är. Kepler var övertygad om att Gud hade skapat universum från vissa matematiska relationer som det var möjligt för människorna att hitta. Här är Kepler i den platonska traditionen. Att hitta de matematiska samband som ligger bakom universums struktur, såg Kepler som sitt forskningsprogram. Det var därför en lycklig Kepler som 1596 ger ut boken Universets Mysterium, där han säger att han har hittat förklaringen. Principen för skapelsen ligger i de fem ordinarie polyedrarna (det finns bara fem). Antalet planeter är sex, eftersom det finns sex mellanrum mellan de fem ordinarie polyedrarna, sade Kepler. Genom att sätta ihop dem i en viss ordning, se figur 8, kunde Kepler visa att den sfäriska arean som omger polyedern hade samma relativa avstånd till centrum som planeterna hade.
Figur 8. Keplers polyedermodell för universum. Innerst hittar vi oktaedern som beskriver avståndet mellan Merkurius och Venus bana. Mellan Venus och Jorden placerade han ikosaedern, mellan Jorden och Mars dodekaedern, mellan Jupiter och Mars tetraedern och slutligen kuben mellan Jupiter och Saturnus.
Ellipser, inte cirklar
Universets Mysterium togs inte på allvar av samtida astronomer, men Tycho förstod att författaren var den matematiker han behövde, och därför inviterade han Kepler till Prag. Kepler tilldelades uppgiften att beräkna banan till Mars från de observerade positionerna. År 1609 blev teorin publicerades i det viktiga arbetet Den Nye Astronomin. Det visade sig att Mars position inte kan beskrivas med en cirkulär bana, vilket gjorde att Kepler måste bryta med principen från antikens filosofi som hade motiverat Kopernikus att föreslå en ny världsbild. Genom att införa elliptiska banor på himlen blev bilden enkel och inga epicykler behövdes. Med solen i en brännpunkt hade varje planet elliptiska banor. Kepler ställde samma frågor till sin nya teori som han hade ställt till Kopernikus’ teori. Svaret han hade var uppenbarligen fel, polyedrarna var inte lösningen. Kepler var dock övertygad om att det finns ett matematiskt samband mellan planeternas hastighet och deras medelavstånd till solen, vilket han sökte. Kepler arbetar i gammal god aristotelisk tradition genom att söka efter orsaken till planeternas rörelser. Han antar att solen driver planeter runt i sina banor med en magnetisk kraft som är omvänt proportionell mot avståndet från jorden till solen, F = konstant / R. Orsaken till rörelsen är alltså en kraft från solen. Tron att det var magnetiska krafter fanns även hos andra då detta var ett relativt outforskat fenomen. Vidare antar han att planetens hastighet är proportionell mot denna kraft, som Aristoteles hade hävdat: F = konst. v. Båda dessa antaganden är felaktiga, men felen tar ut varandra när han applicerar dem på förhållandet mellan planeternas avstånd och hastighet, RV = konstant. Kepler använder denna relation för att visa att arean, från solen till en planet, som planeten sveper över inom en angiven tid är konstant under hela banan. Denna relation kallas Keplers 2:a lag. Men det återstod för Kepler att svara på de matematiska sambanden mellan planeternas relativa avstånd till solen, varför planeterna är exakt var de är och har exakt den takt som de har. I 1619 kom svaret i boken Harmonic Mundi. Övertygad om att det måste finnas ett samband mellan omloppstiden för en planet och medelavståndet till solen, kom han fram till vad vi idag kallar Keplers tredje lag, som säger att förhållandet mellan kvadraten på omloppstiden och medelavståndet i kubik är lika för alla planeter. Svaret på varför det är så kom med Isaac Newton, som var det avgörande för acceptansen av Keplers beskrivning.
Hur stor är jorden och hur långt är det till solen?
Att jorden var sfärisk var allmänt accepterat men hur stor var den? Eratostenes (273 – 192 f. Kr) i Alexandria insåg från antagandet om att jorden är rund, att solstrålarna är parallella når de träffar jorden och att Alexandria och Syene ligger på samme längdgrad, så är det möjligt att bestämma omkretsen. Experimentet bestod i att mäta skuggan en obelisk kaster i Alexandria när solen står i zenit i Syene och bestämma avståndet mellan städerna. Från detta kunde han beräkna omkretsen, se figur 2. Resultatet av Eratostenes experiment nära det värde som vi använder i dag.
Figur 2. figuren visar Eratostenes experimentella beräkning av jordens omkrets.
Aristarkos (200 talet f. Kr) hade inte lika stor tur i sitt försök att bestämma förhållandet mellan avståndet från jorden till månen och från jorden till solen. Hans metod gick ut på att mäta vinkeln mellan siktlinjen till solen och månen vid halvmåne. Från enkel trigonometri visade hans beräkningar att solen befann sig 19 gånger längre bort än månen, medan det riktiga värdet är er 390. Aristarkos metod är riktig, men osäkerheten i mätningen och i tiden då månen är halv. Trots det var dessa värden relativt bra för Aristarkos, men han använde ett för stort värde på månens storlek som gjorde att han fick fel. Vi skall se att universums storlek kom att spela en viktig roll i diskussionen om vilken världsbild som är den riktiga 1500 år senare.
Figur 3 visar principen för hur Aristarkos beräknade det relativa avståndet från jorden till solen och månen. En observatör på jorden mäter vinkeln MJS vid halvmåne, då vinkeln SMJ är 90 grader. Cosinussatsen var inte känd på Aristarkos tid, så han beräknade förhållandet JS/JM på ett mer omständligt sätt.
Det är inte Aristarkos försök att bestämma avstånd i universum som han är mest känd för, utan sin alternativa världsbild. Observationer av planeternas positioner i förhållande till stjärnorna visade inte en jämn fart som förväntat. Planeterna kunde stanna upp och röra sig baklänges innan dom rörde sig framåt igen, se fig. 4.
Figur 4 rörelsen hos planeten Mars sett från jorden med stjärnhimmelen som bakgrund
Utmaningen för astronomerna var att beskriva denna rörelse med cirkelrörelser. Dessutom, om planeterna rörde sig i cirklar, så har de samma avstånd till jorden hela tiden och borde lysa lika starkt, något man kunde se med blotta ögat att dom inte gjorde. Denna världsbild hade problem. Aristarkos föreslog en lösning genom att placera solen i centrum för jordens och planeternas cirkelrörelse. Han förklarade natt och dag genom att låta jorden rotera runt en axel en gång i dygnet, och årstiderna genom att låta axeln luta. Systemet förklarade varför positionen till planeterna inte kunde beskrivas som cirklar och varför ljusstyrkan varierade. Aristarkos idé blev diskuterad men i tillägg till att den stred mot sunt förnuft, stämde den inte med astronomiska observationer. Om Aristarkos hade rätt, och jorden rörde sig i en cirkel runt solen kommer siktlinjen till en stjärna variera under året, en så kallad årlig parallax. Men inga observationer visade på en förändring i siktlinjen under året, alltså måste jorden vara i vila. En förklaring på avsaknaden av parallax kunde vara att avstånden till stjärnorna var ”oändligt” stor. Då Kopernikus 1600 år senare fann Aristarkos förslag till världsbild i den grekiska litteraturen och själv föreslog den, var motargumentet från dåtidens störste astronom Tycho Brahe den samma som antikens, hans observationer visade ingen årlig parallax och förklaringen måste vara att jorden var i vila för universum kan inte vara oändligt stort.
Figur 5. Figuren visar en årlig parallax till en stjärna, som inte registrerades för att stjärnan är väldigt långt borta. Avsaknaden av parallax var det viktigaste argumentet mot en heliocentrisk Världsbild både i antiken och renässansen. För på 1800-talet kunde parallaxen registreras då bättre instrument utvecklats.
Ptolemaios beskriver världsbilden matematiskt
Den grekiska världsbilden fulländades av Ptolemaios under det andra århundradet. I Almagest beskrivs alla rörelse på himlen i ett matematiskt system. Detta är i ett verk i den arkimediska traditionen, där empirin är grundlaget för matematiken och inga förklaringar ges. Planeternas rörelser blir beskrivna med hjälp av flera cirklar, så kallade epicykler som låg på varandra. I tillägg placeras inte jorden i centrum utan befinner sig på ett avstånd från centrum, den så kallade ekvanten. För alla som var intresserade av ett system som kunde ge bra förutsägelser av himlakropparnas positioner, astronomer, astrologer och navigatörer, var detta en succé, men för de som satte filosofiska principer högst vad det ett högt pris att betala. Speciellt ekvanten var problematisk, och ett skäl till att Kopernikus ogillade Ptolemaios system.
Jorden er rund!
Att jorden var formad som en sfär var den allmänna uppfattningen från pytagoreerens tid. Det är en myt att Christopher Colombus motbevisade tron på en platt jord genom att segla över Atlanten i 1492, Det som han gjorde var att anta att jorden var mindre än det Eratostenes hade beräknat. Detta troligtvis för att hans projekt skulle betraktas som realistiskt och få finansiell stötte. Det var dock ett par munkar som i tidlig kristen tid ville vända tillbaka till den för-vitenskapaliga bilden av jorden och hävdade att den var platt. De fick en kortvarig och mycket liten uppslutning för sin syn, men det påverkade aldrig de lärdas uppfattning.
Inga av de viktiga verken till Ptolemaios, Aristoteles, Platon eller Arkimedes blev översatta från grekiska till latin. De lärda romarna förstod och läste grekiska och en översättning var därför inte nödvändig. Men efter att det västromerska riket hade kollapsat på 400-talet, försvann det grekiska språket från kulturen i loppet av ett par hundra år och den naturvetenskapliga litteraturen från antiken var borta från väst Europa i nästan tusen. Den viktigaste anledningen till att de inte försvann helt utan dök upp igen, var att araberna erövrade delar av det östromerska riket på 600-talet och översatte de grekiska verken till arabiska. Araberna gjorde en hel del arbeten inom astronomi och fysik, men tillförde inga stora nya idéer till naturvetenskapen. Men de utvecklade instrument för navigation och förbättrade instrument för astronomiska observationer. Efter hand la araberna under sig Spanien, och det var här som lärda kristna i norr fick kontakt med en miljö där kristna, muslimer och judar arbetade samman runt år 1000. I löpet av ett par hundra år var alla de stora verken om medicin, filosofi och naturvetenskap vara tillgängliga för skolorna i Europa, och mängden kunskap gjorde att man fick specialiseringar inom fälten och skolor slogs samman och vi fick de första universiteten, först i Bologna, Padova, Oxford och Paris. Dessa bildade ramen för dagens undervisning och forskning. Nu var det inte bara kunskapsmängden som låg bakom universiteten utan även kyrkan och statsbildningarnas behov av administration var en viktig orsak.
Den archimediska traditionens återkomst
I slutet av 1200-talet var de verk av Aristoteles och Archimedes som inte förstörts översatta och Europa fick tillgång till de två huvudsakliga traditionerna från antiken. Det var inom astronomi och mekanik som den arkimediska traditionen blomstrade vid universiteten, där den matematiska beskrivningar av himlakropparna studerades, isolerade från möjliga orsakssamband. Samma sak hände med studiet av rörelse, där samband mellan hastighet, tid och avverkad distans studerades, medan rörelsens orsak, krafter ignorerades, och blev därmed möjligt att studera rörelsen uppdelad i kinematik och dynamik redan på 1300-talet. En rörelse med jämn acceleration definierades som en rörelse där hastigheten ökar eller minskar med samma värde i lika stora tidsintervall. En sådan rörelse kommer att tillrygga lägga en sträcka som kan beräknas som tiden för förflyttning multiplicerat med medelvärdet av utgångshastighet och sluthastighet, s = ½ (v0+ v) t. Detta förhållande kallades «Merton-relationen» efter Merton College i Oxford där många skolastiker arbetade med dessa frågor. Merton-relation kan uttryckas grafiskt i en tid-hastighetsdiagram, där det avstånd som tillryggalagts är arean under grafen. Nicole Oresme i Paris insåg vidare att det område under den tid-hastighetsgrafen alltid skulle beskriva sträckan, och därför var detta en grafisk metod för alla rörelser. Utöver att beskriva rörelse, fri från den aristoteliska idén om natur-och påtvingad rörelse, blev också Aristoteles förklaring av gravitationen som en tendens av en kropp att röra sig mot mitten av universum kritiserad och ett alternativ föreslogs, var att gravitation uppstod genom att kroppar attraheras. Oresme utmanade också uppfattningen av universum kunde delas upp i två områden, ett under och ett utanför månens sfär, där olika naturlagar skulle gälla. Oresme föreslog att det är samma lagar som gäller överallt, och jämförde universum med ett urverk. 1377 föreslog Oresme att den dagliga rörelser som solen, månen, planeterna och stjärnorna gör från öst till väst beror på att jorden själv roterar runt en axel genom polerna, en gång under en dag. Världshaven och atmosfären följer med, menade han, därför märker vi det inte. Han gick emot argumentet att saker som kastades rakt upp skulle falla ner framför eller bakom där det kastades från, genom att säga att stenen var en del av jorden och därför följde med i rotationen. Samma argument skulle spela en viktig roll för Galileo 200 år senare. Ett annat motargument för jordens rotation var att cirkelrörelse är en påtvingad rörelse av månens sfär, och kommer därför att upphöra. Oresme försvarar sin idé genom att visa till en princip som redan hade slagit rot på 1300-talet, nämligen att om två hypoteser kan förklara samma fenomen, bör man välja den enklaste, detta kallas den ekonomiska principen. Oresmes hypotes krävde att jorden gjorde ett varv under en dag för att ge dag och natt, medan den aristoteliska hypotesen kräver att alla himlakroppar måste rotera om jorden. Oresmes hypotes var att föredra för den var mer ekonomisk. Från slutet av 1400-talet var denna kunskap som beskrivs ovan, allmänt känt i universitetsvärlden, och det finns ingen tvekan om att Galileo visste detta när han gjorde sin forskning om fritt fall, ungefär hundra år senare. Även forskning inom den archimediska traditionen troligen levde ett lugnt liv på universiteten, denna forskning under senmedeltiden en förutsättning för den vetenskapliga revolutionen som kom under renässansen. Ofta ges en bild av den sena medeltiden som en tid där den aristoteliska traditionen helt dominerade all intellektuell verksamhet vid universiteten, och professorer hänvisade till «Filosofen» i allt, och att Copernicus och Galileo var de första som attackerade den aristoteliska världsbilden och idéer om rörelser. Detta är som vi sett inte fallet, i den arkimediska traditionen pågick en utveckling inom naturvetenskapen och den mötte inget motstånd vare sig från filosofer eller teologer.
Kalenderproblem
I 1300 kom 21.mars mer än en vecka efter vårdagjämningen. Den julianske kalendern, som byggde på den ptolemaiske planetteorin, var i otakt med den astronomiska tiden. Det var ett problem, inte minst för kyrkan som beräknade påskfirandet från vårdagjämningen. I 1514 blev Nicolas Kopernikus uppmanad av påve Paul IV till att bidra till en lösning på detta problem. I förordet till hans bok ”Om himmelssfärens rotationer ” som kom i 1543 och var dedikerad till påven, skriver Kopernikus att han hoppas att den planetteori som boken beskriver kommer att bidra till en ny och bättre kalender. Den gregorianska kalendern, som utarbetades under påve Gregorius, använde Kopernikus heliocentriska planetteori som teoretisk grund.
Vi hittar de första naturvetenskapliga beskrivningarna av fenomen i naturen runt 600 f. Kr, då grekiska filosofer på Mindre Asiens västkust bröt med en mångtusenårig tradition, den mytologiska naturbeskrivningen. Här hittar vi försök till att förklara fenomen på ett rationellt sätt. Grundtanken i den nya förståelsen ligger i antagandet att världen har en struktur där allt i universum lyder under bestämda regler. Filosoferna ersatte gudarnas handlingar som förklaring av naturens fenomen med en idé om att naturen följer sina egna regler och lagar, naturlagar, som är möjliga att förstå. Detta är kanske den mest betydelsefulla intellektuella idén någonsin och förde till att naturvetenskapen föddes. Detta är fortfarande basen i vårt tänkande att det finns bestämda regler. Man kan se denna utveckling i ljuset av att man övergick från ett despotiskt styre till en mer ”demokratisk” form. Det vill säga att samhällsutvecklingen speglas i tänkandet.
Naturvetenskapens språk, metaforer, eller matematik
Den första stora utmaningen filosofer stötte på var språket de nya insikterna bör uttryckas i. Mytologins språk var det språk som användes i det dagliga livet, och berättelser om gudar fanns tillgängliga för alla. Men hur skulle man förklara att för exempel solen hade skulden för översvämningar, när ordet skuld var relaterat till brottslighet, och solen var således en brottsling. Att låna ord från dagligt språk för att beskriva förhållandet var problematisk, eftersom de då fick ett annat innehåll än de annars skulle. Vetenskapen måste använda sig av metaforer i sin beskrivning av naturen, ord och uttryck lånas från vardagligt talspråk och ges ett nytt innehåll. På samma sätt som fysiken idag använder ord och begrepp som kan ha en annan innebörd i dagligt språk. En matematisk sekt som kallades pythagoréerna efter sin grundare Pythagoras från Samos på 500 talet f.Kr. levde i södra Italien, löste språkproblemet genom att uttrycka samband i naturen matematiskt. Det är troligt att pythagoréerna talteori uppstod i samband med experiment med stråkinstrument. De upptäckte att det fanns ett matematiskt förhållande mellan strängens längd och ton. Om strängen längd halverades, ökade tonen en oktav, minskades den till 2/3 av den ursprungliga längd, ökade tonen med en kvint och minskades längden den till ¾, ökade med en kvart. Detta experiment handlar om att mäta strängens längd och att lyssna på toner. Pytagoreerna utvecklade idén att alla fenomen i naturen kan uttryckas som kvoten mellan två heltal och därför ledde det till en kris i sekten när de upptäckte att diagonalen på en kvadrat kan inte uttrycks i heltal i täljare och nämnare.
Himlakropparna måste vara perfekta klot i cirkulära banor
Det var pythagoréerna som var först med att konsekvent betrakta jorden som sfärisk, antagligen eftersom det var den mest perfekta av alla geometriska former. Jorden fick efter hand sin plats i centrum av alla himlakropparnas cirkelrörelser. Förmodligen har cirkeln valts då den bäst kunde representera de eviga repetitiva rörelser som verkar karakterisera solen, månen och stjärnorna. Sfäriska himlakroppar i evig cirkelrörelse med jorden i centrum blev grunden för utvecklingen av det vi kallar den grekiska världsbilden. I antiken och medeltiden hade alla utom en, jorden i centrum, och var därför geocentrisk. Undantaget, en heliocentrisk världsbild som föreslagits av Aristarchos från 400 – talet f.Kr., som vi skall bekanta oss med senare.
De platonska, aristoteliska och arkimedisk traditionerna
Pythagoréernas tro att naturfenomen kan uttryckas matematiskt fördes vidare av Platon (427–347 f.Kr), som i hög grad bidragit till en vetenskaplig tradition som är karaktäristiskt i det den avser att matematik att finna förklaringar till alla fysiska fenomen. Platon insåg att det fanns vissa empiriska grunder för den matematiska beskrivningen av naturen, men att naturen har blivit grunden i matematik, inte tvärtom, tonerna skall följa matematiken, inte matematiken tonerna. I denna tradition är syftet med studiet av naturen upptäcka de matematiska samband som ligger bakom fenomen. När Kepler, som vi ska träffas senare söker matematiska samband mellan planeternas omloppsbanor, perioder och avstånd från solen är det eftersom han är övertygad om att Gud skapade världen från matematiska samband som det är möjligt att hitta. Först kom matematik, sedan världen! Platons övertygelse att alla naturliga fenomen kan beskrivas med matematiska samband, motsatte sig hans student Aristoteles (384–322 f.Kr.). Till skillnad från Platon, ansåg Aristoteles att det viktigaste var att hitta orsakerna till fenomen, så att de kunde förklaras. Han avvisade inte matematiken, det var uppenbart att många fall kan beskrivas matematiskt, men Aristoteles påminde om att längden av diagonalen i en kvadrat inte kan beskrivas med dåtidens matematik. Han hävdade också att det är osannolikt att en rigid matematik var lämpad för att beskriva naturen som kännetecknas av ständig förändring och rörelse. För Aristoteles var det fenomenens orsak som gav vishet i naturen, inte matematik. Enligt den filosofiska och historiska litteraturen är var det två vetenskapliga traditioner, platonikern och aristoteliska, som lämnas till eftervärlden. Men de har då förbisett en tredje tradition, den arkimediska traditionen, grundad av Arkimedes. Utan att närmare undersöka hans arbete, placerades Arkimedes i den platonska traditionen. Det är inte riktigt, för Arkimedes reducerade inte fysik till matematik, utan det var genom experiment som han fann det empiriska underlaget för sin teoretiska fysik. I Arkimedes beskrivning av fenomen finns inga förklaringar, antingen teleologiska eller kausala, och därför kan vi inte placera honom i den aristoteliska traditionen. Han skapar sin egen tradition, som många av de framtida fysiker har utvecklat sina teorier i, såsom Galileo och Newton, där de utvecklat matematiska samband från empiriska data, utan att ge några förklaringar. Kepler skiljer sig genom att han levde sitt vetenskapliga liv i alla traditionerna.
Aristoteles förklaring av världen
De grekiska filosoferna utvecklade sig med andra ord, inom tre naturvetenskapliga traditioner och resultatet var vad vi idag kallar den grekiska världsbilden. Pytagoreerens förståelse för att jorden och alla himlakroppar är runda och att rörelserna på himlen sker i cirkulära banor hade stort stöd. Astronomiska studier visade att solen följde med stjärnorna i en daglig rotation, men den ändrade varje dag sin position i förhållande till stjärnorna, se figur 1. Efter en period på 365 ¼ dagar var solen tillbaka i samma position. Solens bana bland stjärnorna från väst till öst kallades ekliptikan. Solens höjd över horisonten vid middagstid varierar med årstiderna och var i världen den uppmätts. Två dagar om året, 21 mars och 23 september stod den direkt över ekvatorn. Med denna kunskap kunde årstiderna förutses och en kalender skapas baserad på astronomiska observationer.
Figur 1 visar en skiss över solens och stjärnsfärens rörelse i den geocentriska världsbilden. I mitten finns jorden med sin nord-syd axel sammanfallande med världsaxeln. Solen, månen, planeterna och stjärnorna roterar runt denna axel en gång om dygnet, och vi får natt och dag. I förhållande till stjärnorna rör sig solen i en väst-östlig riktning längs ekliptikan som bildar en vinkel på 23,5 grader mot ekvatorn. Det tar solen ett år att göra ett varv och vi får årstider för att solhöjden ändras under året.
Aristoteles försåg denna världsbild med förklaringar som gjorde den ett sammanhängande och begripligt system, och därmed svårt att kritisera. Aristoteles förklarade rörelser hos jorden och himlarna från sin materieteori som hade fått stöd och erkännande, nämligen att alla ämnen i naturen består av olika kombinationer av jord (fast), vatten, eld och luft. Aristoteles tilldelar varje objekt en naturlig plats i universum. Elementet jord och jorden har sin plats i centrum av universum, vatten på jordens yta och luften ovanför. Eld, ovan för luften, försöker att förena sig med stjärnorna. Objekt som inte befinner sig i sin naturliga miljö kommer att söka sig dit. Dessa rörelser kommer således för de fyra elementen att vara vertikal, rakt upp eller rakt ner, och kallades för naturliga rörelser. Jord eller fasta material har sin naturliga rörelse ner till centrum av universum som i den geocentriska världsbilden är jordens centrum. Tyngd förklaras som en kropps tendens att söka centrum av universum. Ett objekt som består av mycket jord, kommer att få stora tyngd. Marken består av jord och är i sin naturliga position, centrum av universum och är därför i ro. Aristoteles delade in universum i två zoner, en under och en sfär utanför månens sfär. Månen och andra himlakroppar naturliga rörelse är cirkulär, och måste därför bestå av ett femte element som kallas eter eller kvintessens. Rörelser på marken som inte är vertikala, till exempel, rörelsen hos en sten kastas snett uppåt, kallar Aristoteles tvungna rörelser. Erfarenheten har visat att det måste finnas en kraft för att upprätthålla en viss hastighet, och Aristoteles kom till slutsatsen att kraften är proportionell mot hastigheten och omvänt proportionell mot motståndet. En konsekvens av detta är att hastigheten på en kropp skulle vara oändligt stor, om motståndet är noll, och eftersom det inte är möjligt, kan inte vakuum existera.
Atomteorin
Materieteorin med fyra element fick en konkurrerande teori som utvecklades av Leukippos och Demokritos på 400 talet. I denne teori består alla material av fasta, odelbara enheter, atomer, och universum består av atomer och tomt rum. När atomer slumpmässigt stöter samman kan nya material bildas och allt kan förklaras från mekaniska principer utan någon orsaksförklaring. Platon tyckte inte om atomteorin för den var ateistisk, och Aristoteles tyckte inte om den för den ersatte regelbundenhet och orsaksförklaringar med tillfälligheter. Hur kunde atomers slumpmässiga rörelser och stötar ge himlens ordning och harmoni. I tillägg var tomt rum omöjligt då farten måste vara oändligt stor.
Många har sett det som en orimlighet att astronomer som till exempel Tycho Brahe både utövade och försvarade astrologin som en fullt legitim vetenskap. Om detta kan man ha sina åsikter men det krävs varken förklaringar eller ursäkter. Det handlar om en annan föreställningsvärd än den vi har idag.
Man kan heller inte avfärda astroligin under medeltiden/renässansen som folklig vidskepelse, något vi kan göra idag, utan astrologins konst var i huvudsak en lärd företeelse, fast förankrad i den naturfilosofiska läroapparat som rådde vid alla (kyrkliga) universitet.
Astrologin var en disciplin som i förbluffande grad påminner om vår egen tids facination för väderprognoser. På samma sätt som dagens meteorologer, annonserade 1500-talets astrologer sina prognoser med vetenskapsmannens hela visshet och auktoritet. Varje gång gav deras förutsägelser upphov till engagerade samtal. Och varje gång de visade sig ha fel bemöttes misslyckandet med uppgivna axelryckningar som vittnade om att förväntningama trots allt varit små. Det var en disciplin där en felaktig prognos inte väckte förvåning men där tilliten, trots alla misslyckanden, förblev orubbad. Anledningen till detta kuriösa beteende var att 1500-talets astrologi led av exakt samma dilemma som den moderna meteorologin: för att en förutsägelse skall övergå från sannolikhet till visshet krävs kännedom många faktorer, alla fastställda med så stor precision att beräkningarna blir omöjliga att hantera. Brister berodde inte på svagheter i den bakom liggande vetenskapen utan låg i disciplinens stora svårighetsgrad.
Som alla traditioner hade astrologin genomgått transformationer genom åren; månghundraåriga texter omtolkades och nya ideer gav liv till gamla tankemönster. Men i sin mest elementära form hade föreställningen om stjärnornas inflytande löpt som en röd trd genom kristenhetens historia. Till de lärdes standardläsning hörde exempelvis Ptolemaios Tetrabiblos.
Under 1100-talet fick astrologin förnyad näring ur de skrifter som strömmade in från den arabiska världen. Bland dessa texter fanns ett författarnamn, Aristoteles, som fick stor betydelse. Visserligen hade denne grekiske filosof varit beundrad redan tidigare för ett antal snustorra skrifter om logik. Men återupptäckten av hans naturfilosotiska verk skulle få en betydelse utan motstycke. För honom var strängt taget alla jordiska förlopp beroende av himlakropparnas influenser; allt som skedde i vår värld hade sin orsak i de övre himlasfärerna. som standigt utövade ett inflytande över skapelsens lägre regioner.
Även om det kom en motreaktion mot detta hedniska synsätt, så införlivades Aristoteles i den kristna dogmen som blev förhärskande fram till mitten av 1600-talet.
Att astrologin hade vetenskapligt stöd under medeltiden innebar dock inte att det saknades belackare och kritiker. Redan under 400-talet hade kyrkofadem Augustinus fördömt stjärntydningens konst som en kvardröjande rest av hednisk avgudadyrkan. fullständigt oförenlig med kristna trosföreställningar. Ett sätt att bryta mot traditionerna. Hans argument, som skulle upprepas i oändlighet under ett drygt årtusende var att astrologema genom att hävda stjärnomas makt över människorna också ifrågasatte vår fria vilja. Därmed hotade de också att kullkasta kristendomes själva fundament (hade inte människan en fri vilja hade hon inte heller ansvaret for sina handlingar och hade hon inte ansvaret for sina handlingar gick den kristna tanken på individens frälsning ofelbart i bakhås). Augustinus slutsats var att himlakroppama visserligen kunde ha ett visst inflytande over manniskans fysiska kropp, men aldrig över hennes själ och därmed inte heller över våra handlingar. Däremot kunde den allvetande Guden använda himlakroppama för att kungöra sin vilja för människan: himlafenomenen kunde vara förebud om – men aldrig orsak till – framtida händelser. Att astrologemas förutsägelser ibland visade sig förvånansvärt sanna, som denne helgonförklarade patriark en smula förbryllat anmärkte, berodde förmodligen på att ”de på något mystiskt satt inspirerats av andar – onda andar – som i människomas sinne önskar ingjuta och bekräfta dessa falska och fördärvliga ideer om stjärnornas bestämmelse”.
För kristna lärde innebar detta en påfrestande balansakt, eftersom man på en och samma gång tvingades ta hänsyn till Augustinus teologiska kritik av astrologin och Aristoteles vetenskapliga stöd för den. Resultatet blev oftast en kompromiss som kunde sammanfattas med: ”astra inclinant, sed non necessitont” – stjärnoma påverkar, men tvingar inte. Till det yttre var det en kompromiss som på ett behändigt sätt tycktes bibehålla både teologins och naturvetenskapens(Aristoteles) auktoritet, och i praktiken skulle Augustinus och Aristoteles olika synsätt snabbt smälta samman till ett. Ett himlafenomen kunde i ena stunden beskrivas som ett gudeligt förebud om en framtida tilldragelse, varpå det i nästa andetag utmålades som dess direkta orsak. Men det var också en kompromiss som var och en kunde tolka efter eget skön och under hela medeltiden fördes eldfängda debatter om vilket led i ekvationen som vägde tyngst; stjärnornas makt eller människans fria vilja över dem. Följden blev att otaliga lärde pendlade mellan djupaste misstro och glödande entusiasm, oförmögna att ta ställning i en debatt där varje argument lika väl kunde tolkas som ett motargument.
Förvirringen hade ingalunda minskat då renässansen tog sin början och belackarna skulle angripa astrologin med samma nitiska frenesi som dess entusiaster försvarade den. Men renässansen kom att bli astrologins verkliga guldålder, en tid då stjärntydningens konst utövades i en omfattning vi idag har svårt att förestalla oss. I humanismens kölvatten följde en störtflod av tidigare okända skrifter, författade av klassiska filosofer som Plotinus, Lamblichus, Produs och den mytomspunne (och dessvärre fiktive) Hermes Trismegistos, som alla födde ett förnyat intresse för de ockulta vetenskaper som behandlade naturens dolda krafter. (Man skall dock akta sig for att blanda samman renässansens ockulta vetenskaper med den ystra spiritism och parapsykologi som florerat i senare tider. Renässansens standardexempel på en ockult kraft – en term som kommer av latinets occultus ”dold eller osynlig” – var något så föga upphetsande som magnetens förmåga att dra till sig järn, en kraft som betraktades som fullkomligt naturlig men som ju också råkar vara dold för våra mänskliga sinnen.)
Vid 1500-talets början hade astrologin förvandlats till en veritabel industri. Ur tryckpressarna flödade lättfattliga kalendrar och läkeböcker som gav besked om vilka dagar som lämpade sig for åderlåtning, husbygge och sådd, liksom vilka dagar man borde undvika hårklippning, resor och äktenskap. Vid hoven omgav sig snart sagt varje småfurste av någorlunda dignitet med en skara hovastrologer, som med rutinerad regelbundenhet levererade politiska prognoser. Och i staderna kunde borgarna konsultera stjärntydare som diagnostiserade kroppsliga krämpor med samma flyhänta auktoritet som de lokaliserade förkomna ägodelar eller gav sakkunniga utlåtanden om klientens äktenskapliga utsikter. Det var en vetenskap som spände från det monumentala till det triviala och där alla kynnen och temperament hade något att hämta. Den italienske ädlingen Leonello d’Este lät sina skräddare arbeta efter astrologiska principer för att varje dag kunna böra kläder som maximerade himlens gynnsamma effekter på såväl hälsa som affärer. Andra, som kardinalen Pierre d’Ailly, tog astrologin i bruk för att bestämma dommedagen och Antikrists ankomst, en tidpunkt han med framsynthet lyckades precisera till år 1789.
Kyrkans oro infor astrologins potentiellt kätterska tendenser skulle inte minska då den ställdes inför dessa utsvävningar. Kyrkofädernas varnande ord förblev ett obligatoriskt inslag i debatterna, men i praktiken fanns det få, om ens någon, som betvivlade stjärnornas inflytande på vår jordiska värld. I sin moderata form hade astrologin teologernas välsignelse: under hela 1500-talet innehöll den svenska psalmboken astrologiska uppgifter och påven Julius II kunde utan större betänkligheter låta sina astrologer bestämma en passande tidpunkt för ombyggnaden av Peterskyrkan. Bruket att ta hänsyn till de astrala krafterna vid husbyggen hade för övrigt rekommenderats av renässansens främsta arkitektoniska snille, Leone Battista Alberti, och tillämpades även då Tycho Brahe påbörjade arbetet med Uraniborg på Ven.
Astrologin ingick även i de formella studierna vid protestantiska universitet, speciellt de som deinerades av läroplanen som utarbetats av Philipp Melanchthon, Luthers närmaste medarbetare och en av reformationens portalgestalter. Till skillnad från Luther, vars klentrogenhet gentemot naturfilosofi i allmänhet och Aristoteles i synnerhet under en tid hotade att urholka den vetenskapliga undervisningen, hade Melanchthon tidigt insett värdet av en naturvetenskap som kunde sattas i lutherdeens tjänst. Luther var en av Kopernikus argaste kritiker. I sina läroböcker och kompendier framhävde han naturfilosofins religiösa och moraliskt uppbyggliga syfte, vilket gällde astrologin i minst lika hög grad som andra discipliner. Genom att studera stjärnornas inverkan på jordelivet fick man insikt i Guds allmakt och visde, i hur Han ständigt styrde och ställde över världen genom himlakropparnas skiltande krafter. Genom Melanchthons försorg kom astrologin att få en mer framskjuten position vid universiteten än den tidigare haft. För 1500-talets bildade lutheraner var himlakropparnas inflytande inte bara en fysisk realitet, utan vilket varje kristen människa borde begrunda i sin strävan efter själslig uppbyggelse.
De flesta av de lärde under 1500-talet betraktade astronomin och astrologin som två i grunden oskiljbara vetenskaper: genom astronomiska studier fick man kunskap om himlakropparnas rörelser och positioner, en kunskap som i sin tur kunde tillämpas för att beräkna deras infytanden på jordelivet.
Vi kan ta Tycho Brahe som ett exempel på hur 1500-talets lärde såg på Astrologin. Han noterade några år före sin död att han betvivlat att astrologin kunde tjäna något ändamålsenligt syfte, eftersom den krävde långt bättre kunskaper om himlakropparnas positioner än man hade tillgång till. Men genom sina noggranna astronomiska observationer hade han själv lyckats befria astrologin från misstag och vidskepelse, ett arbete som omsider övertygat honom om att ”astrologin verkligen är mer tillförlitlig än man skulle kunna tro”. Det kan tyckas paradoxalt, men i viss mån hade Tychos astronomiska insatser – de insatser som fått eftervärlden att hylla honom som en modern ”vetenskapsman” – sin upprinnelse i hans försök att skapa en bättre och tillförlitligare astrologi. Att försöka dra en skiljelinje mellan hans vetenskapliga och ockulta förehavanden är med andra ord inte bara gagnlöst; det vore också att missförstå vilka föreställningar och drivkrafter som vägledde honom i hans arbete. Ty det universum han levde i var alltjämt en medeltida tankekonstruktion: det var ett universum där himlen och jorden styrdes av olika naturlagar, och där inget förgängligt eller föränderligt kunde existera i himlasfärernas rena, fullländade och oforänderliga värld, som Tycho skrev.
«För de lärde var det så att himlen och jorden stod i ständig förbindelse med varandra, sammanvävda av ockulta krafter som genomströmmade hela vårt kosmos och genom vilka Gud stundligen härskade över vår jord. Tanken att himlen och jorden i någon mening speglade varandra tillhörde den vedertagna världsbild som varit forhärskande sedan kristenhetens gryning. Enligt denna världsbild var universum uppbyggt av en serie separata sfarer som alla omslöt varandra likt skalen pa en lök. men som tillsammans bildade en obruten hierarki, från vår jordiska jämmerdal upp till Gud Fader i skapelsens topp. Var och en av dessa sfärer utgjorde ett slags förvanskad avbild av sfären omedelbart ovanför. För varje steg nedåt i hierarkin blev sfärerna allt kroppsligare och förgängligare, men bar alltjämt tydliga spåar av den andliga och fullkomliga värld de en gång framsprungit ur. Jordiska ting och varelser var alltså inget annat an materiella bilder av Guds skaparkraft, ett slags ofullkomliga skuggor av den andliga värld som svävade bortom det fysiska universum. Samtidigt innebar denna tanke också att det fanns en grundläggande likhet mellan himlasfärerna och den jordiska världen .»
Likaså var tanken att den mänskliga kroppen utgjorde ett slags miniatyrkopia av universum. ett mikrokosmos. Enligt den engelske naturfilosofen Robert Fludd utgjorde den mänskliga matsmältningsprocessen inget annat än en förkroppsligad återspegling av naturens livgivande regnväder: likt molnen på himlen upplöstes födan till mikrokosmiska regnskurar ”i vår magsäck. som därefter sipprade vidare genom magens och leverns bergmassiv och ned genom njurarnas steniga och klippiga grottor. för att slutligen utmynna i blåsans salta hav.” Det vore lockande att tolka dessa osannolika iakttagelser som poetiska metaforer eller fantasieggande ordlekar utan någon djupare innebörd. Men för renässansens lärde var de likheter och korrespondenser man tyckte sig urskilja i naturen allt annat än subjektiva tankefoster. De var en del av den verklighet man levde i lika konkreta som luften man andades och marken man klev på. I dessa ständigt återkommande speglingar hade Skaparen låtit människan skönja spåren av sin gudeliga visde.
Allteftersom renässansens återupptäckt av det klassiska kulturarvet fortskred fick den gamla korrespondensläran också en delvis ny innebörd och betydelse. Med en starkare koppling mellan mikrokosmos och kosmos, sökte och fann man likheter mellan himlakropparna och den mänskliga kroppen..
Tycho Brahe betonade likheten mellan den otroliga hjärnan och den ständigt skiftande månen, som ett sätt att framhävda att hjärnan bokstavligt stod under månens okulta inflytande. Liknande samband tyckte han sig se mellan alla metaller och mineraler: guld korresponderade mot solen och det mänskliga hjärtat. silver mot månen och hjärnan. bly mot Saturnus och mjälten, och så vidare. i en ändlös väv av sammanhang som endast den erfarne natufilosofen formådde bringa klarhet i. På så sätt stod alla ting på jordeni standig forbindelse med himlakropparna och innefattar planeternas krafter inom sig. Det är här i renässansens föreställning om universum som en närmast organisk enhet, som man finner kopplingen mellan astrologi, medicin och alkemi. Alkemisten har i modern tid blivit närmast synonym med den excentriske och smått befängde särlingen, lika tragisk i sina fruktlösa strävanden som han är komisk i sin enfald. Att låta denna sentida karikatyr färga var bild av renässansens alkemister vore dock både orättvist och missvisande. Precis som astrologin var alkemin en disciplin som genererade ändlosa tvister och debatter, men som svårligen lät sig avfärdas som grundlös pseudovetenskap. Föreställningen att oädla metaller kunde transmuteras till guld hade gediget stöd i den aristoteliska naturfilosofi som deinerade vid universiteten, och bland de som fördjupade sig i ämnet finner man tidevarvets främsta lärde, många av dem med otadligt akademiskt anseende. Inte minst kom alkemin att blomstra vid de europeiska furstehoven, där utsikterna till frikostig avkastning lockade noblessen att spendera generösa summor på mer eller mindre högtflygande projekt. Men alkemin handlade inte bara om att göra guld som många tror utan det fanns en annan del av den som hade större värde för många. Den medicinska eller farmakologiska alkemin en slags jordisk astrologi, då de substanser som den behandlar korresponderar mot himlakropparna och deras influenser. För många däribland Tycho Brahes ögon, utgjorde alkemin och astronomin/astrologin med andra ord två oskiljbara delar av en och samma vetenskap – vetenskapen om hur det himmelska och det jordiska hängde samman. Alkemin kunde omöjligen utövas utan kunskaper i astronomi, hävdade han, liksom endast alkemisten kunde vara en duglig astronom. som så mycket annat i renäissansens tankevärld var denna sammansmältning av alkemi och astrologi en produkt av olika medeltida ideströmningar som omsider flutit samman och införlivats med varandra.
Å ena sidan har vi den medicinska alkemin, som sedan högmedeltiden florerat i lärda kretsar som ett slags alternativ läkekonst. Den bärande tanken var här att ett läkemedels verksamma egenskaper kunde förstärkas genom diverse kemiska preparationer, exempelvis genom att man destillerade fram någon form av essens ur olika naturliga medikamenter. Härvidlag befann sig alkemisterna ofta på kollisionskurs med den mer traditionstyngda läkarkåren, som i stor utsträckning förlitade sig på olika ört- och kryddblandningar i kombination med ymniga åderlåtningar, reningar och svettningskurer. Malmöläkaren Henrik Smid kunde åberopa en månghundraårig akademisk tradition då han rekommenderade violssirap mot sömnlöshet, kamfer och näckrosolja mot huvudvärk samt en blandning av kanel, muskot, koriander, nejlika och socker mot svaghet.
Å andra sidan har vi den medicinska astrologin, en disciplin som hörde hemma inom den akademiska skolmedicin som lärdes ut vid medeltidens lärdomssäten. I Montpellier, Padua och Paris drillades studenterna i horoskopmakandets intrikata teoribildningar och fördjupade sig i sambanden mellan människans hälsa och himlakropparnas inflytanden. I början av 1300-talet förordade fakulteten för medicin och astrologi – Focus in medicina et astrologia – vid Paris universitet att alla läkare skulle ta hänsyn till planeternas ställning i sin yrkesgärning. Det är också här, inom medeltidens akademiska läkekonst, man möter föreställningen att varje kroppsorgan stod i förbindelse med en specifik planet eller konstellation. Den så kallade ”zodiakmannen”, som i pedagogisk bildform gestaltar sambanden mellan kroppens inälvor och himlavalvets konstellationer, återfinns i snart sagt varje medicinskt verk från denna tid.
Fram till renässansens inträde skulle dessa två tankeströmningar i stor utsträckning leva separata liv. Överlag tycks medeltidens alkemister ha varit förvånansvärt kallsinniga, stundom också öppet fientliga, gentemot astrologiska diskussioner. Först i slutet av 1400-talet uppstod ett filosofiskt klimat som kom att forma en fast länk mellan alkemin och astrologin – ett klimat som återigen hade sin rot i nyplatonismens genombrott. I sitt verk De vita coelitus comparanda från 1489 hävdade den italienske filosofen Marsilio Ficino att Gud förmedlade sin livskraft till alla ting och varelser i kosmos genom en livgivande ”ande”, en spiritus. Denna spiritus utgjorde ett slags ”andlig substans” – ett mellanting mellan kropp och själ – och kunde därigenom överbrygga det metafysiska gapet mellan Guds okroppsliga idévärld och vår materiella verklighet. Enligt Ficino var denna kosmiska spiritus dessutom identisk med den ”kvintessens” som himlasfärerna var uppbyggda av, och närmast i förbifarten påstod han att vissa alkemister medelst diverse sofistikerade knep lyckats extrahera denna bokstavligen himmelska substans och därmed framställa ett elixir som besatt de mest förunderliga egenskaper – såsom förmågan att bota sjukdomar och transmutera oädla metaller till guld.
Avslutning
Det är värt att nämna att astrologin och alkemin utvecklades på ett sådant sätt att de utgjorde grunden för en konsekvent världsbeskrivning inom Aristoteles naturfilosofi. Bara denna konsistens och fullständiga beskrivning visar att man trodde sig ha etablerat en teori som förklarade allt, även om den var så komplicerad att det var svårt att få fram de rätta svaren. Som ett resultat gjorde detta hela teoribygget sårbart för nya upptäckter som skulle komma. När en del av teorin började falla, kollapsade allt som ett korthus. Med Keplers, Galileis, Newtons och Harveys arbete inom astronomi, mekanik och medicin blev denna världsbeskrivning dömd till undergång och kom att falla under de kommande århundradena. Alkemin utvecklades till modern kemi och farmakologi. Astrologin försvann från den akademiska världen för alltid (förhoppningsvis).
Under 1800-talet kom spiritualismen, andar och hedendom i ropet, vilket ledde till en större betydelse för astrologin i dag. Det vill säga, även om utövare hävdar att de baserar sin astrologi på tusenåriga texter, är detta inte fallet. De texter som de hänvisar till har aldrig varit så explicit exakta som de påstår. Ändå är det mer en modern form av astrologi som bygger på numerologi och spiritualism än på den klassiska astrologin.
Som nämnts tidigare så utfärdades det dekret mot astrologi och astrologer förvisades från Rom. Detta hände före kejsartiden då Senaten utfärdade dekreten, men även under kejsartiden då olika kejsare utfärdade de, exempelvis Vitellius år 69. Så bruket av astrologi var egentligen olagligt, men utövades ändå. Det finns ett antal rättsfall där astrologer ställts inför rätt.
Diocletianus införde ett förbud för astrologi i hela det romerska imperiet 296.
Det borde ha skett en minsking i astrologins popularitet, dels beroende på att det de facto var olagligt, men även på grund av en växande skeptisism mot den. Men det finns inte mycket som tyder på att astrologins popularitet minskade. Vi skall dock titta på kritiken mot astrologin under de första seklen efter Kristus.
Att historiker och biografiker tenderade att förstärka bilden av astrologins ofelbarhet, så kanske man får se detta som en god anektod de la till för att krydda sin berättelse. Tacitus, som anses som trovärdig, tar upp detta med trovärdigheten i berättelsena. Han skriver om historien on Tiberius och Thrasyllus: «När jag hör denna och liknade historier känner jag mig osäker på om människornas öde handlar om det förutbestämda eller av slumpen». Han tittar på hur två olika skolor angriper problemet.
Epikureerna, som är mot astrologi och all gudsdyrkan.
Stoikerna, som vi sett, var mer positiva.
Attackerna mot astrologi ligger dock inte i att det inte skulle finnas en påverkan från stjärnorna utan mer att astrologer inte kan bestämma denna påverkan. Det är mer en attack mot fatalism, än mot astrologin i sig.
Det står klart att det fanns kritik och ganska mycket sådan under antiken. Så det fanns en skeptisism mot astrologi som var stark under 200 och 300 talen. Men astrologin fortlevde men som tidigare i två former, en vulgär och en mer «vetenskaplig».
Vi ska nu titta på ett verk som fick stor betydelse: Tetrabiblos av Ptolemaios.
Tetrabiblos.
Ptolemaios verk om astrologi omtalas som Tetrabiblos (grekiska för fyra böcker) och var en av de mest populära astrologiska verken under antiken. Boken fick även stort inlytande i den islamska världen och under medeltiden i Europa efter att den översatts från arabiska till latin under 1100-talet.
Även om Tetrabiblos är välkänt verk skiljer det sig från andra verk i det att det inte är en manual, utan mer en beskrivelse av astrologi som en konst och astrologiska myter. Den omtalar saker i allmänna termer utan att gå i detaljer. Verkar verkar mer försöka sätta gränserna för astrologin och därigenom visa dess (begränsade) giltighet.
Mycket av materialet i Tetrabiblos kommer från äldre källor och det verkar som om Ptolemaios försöker systematisera detta för att visa hur astrologin (i hans ögon) kan ha en rationell förklaring. För detta talar det fakum att verket presenteras som en liknande systematisering som Almagest var för astronomin. Här försöker han hitta den påverkan som de yttre himlakrobbarna har på den sublunära sfären (det vill säga sfärerna under månens sfär). Han baserar de astrologiska effekterna som en kombination av ; uppvärmning, avkylning, fukt och torkning. Detta har en mycket stark koppling till Aristoteles element teori. Detta visar sig bli ett genomgående tema under medeltiden.
Ptolemais astrologi är ganska praktisk i sin natur. Han ser astrologi på samma sätt som medicin, den förklarar en del men inte allt. Han menade att man måste ta andra faktorer i beaktande som ras, land och uppfostran som förmodligen betyder mer för personligheten än positionerna för solen, månen och planeterna vid födselögonblicket. Astrologi var vilket kunde användas men inget att lita på.
Det första astrologiska verket på Latin, Astronomicon, som överlevt i original form, skrevs av Marcus Manilius under kejsar Tiberius tid, förmodligen runt 15 e.Kr. Man vet egentligen inte speciellt mycket om honom och både namn och biografi är osäkra. Han följer den grekiska traditionen med att skriva på vers, på samma sätt som Lucretsius De Rerum Natura. Verket består av fem böcker och verkar att vara ofullbordat. Det är heller inte säkert att Manilius själv var astrolog, jämför med Virgilius som skrev en didaktiskt poem om agrikultur.
Sättet på hur den skrevs antyder att att det handlar om att undervisa en elit i astrologi och med den retorik som används framträder stoiska ideer klart, vilket ytterligare attraherar den romerska eliten.
Den första boken är en introduktion till elemäntär astronomi, en sphaera, en beskrivning av himlen så att läsaren kan följa med i den astrologiska diskussionen som följer. Större delen av den första boken tar upp fixstjärnorna i sina stjärnbilder, inte alltid korrekta. Denna delen är kopierade från en äldre sphaera, och kan dateras till cirka: 150 f.Kr. Notabelt är att teckninen i zodiaken listas (rad 263-274), även om zodiaken inte beskrivs förrän 400 rader senare:
Först Aries strålande i gyllene skrud,
Ser Oxens rygg stiga fram,
Oxen som kallar, med nacken sänkt, Tvillingarna,
Som kräftan följer, Lejonet därpå,
Jungfrun, vågen härnäst, dag lika lång som natt,
Dras av skorpionen med ginstrande stjärna,
Vars gadd halv-hästen (skytten) siktar med sin båge,
redo att släppa pilen.
Sedan kommer Stenbockens smala väg,
Efter honom Vattumannen hällandes ur urnan
vattnet som fiskarna följer,
som Aries möter, den siste av tecknen.
(min översättning)
Stjärntecknen räknas upp i en moturs, öst-västlig riktning och startar vid vårdagjämningen; Väduren, Oxen, Tvillingarna, Kräftan, Lejonet, Jungfrun, Vågen, Skorpionen, Skytten, Stenbocken, Vattumannen och Fiskarna.
Även planeterna räknas upp, i samma ordning som i mesopotamien; Saturnus, Jupiter, Mars, Solen, Venus, Merkurius och månen.Den första boken avslutas med en lång sektion om kometer och deras betydelse, med historiska exempel.
Dom sista raderna i bok 5, som inte ser färdig ut, klassifieras fixstjärnorna enligt sin ljusstyrka.
Bok 2 – 5 behandlar astrologi, för detaljer se G.P. Goolds bok. En kortare sammanfatting som tar upp mer ges av J. Tester «A History of Western Astrology»
Det framgår att Manilius lutar sig stark mot Stoikerna, vilket syns i bok 4, där han försöker sig på en filosofisk beskrivning.
Manilius gör en omfattande klassificering av stjärntecknen i förhållande till deras natur och kvaliteer, Maskulin/feminin, Enkel/komplex, mänskig/djur och så vidare. Stjärnteckniens kön är inte relaterad till sex, utan verkar grunda sig på pytagoreernas tankar att udda tal är manliga och jämna kvinnliga., så den feminina gruppen leds av » den feminina oxen, amputerad vid skuldrorna».
Vi hittar tre ställen där Manilius skiljer sig eller är unik i förhållande till andra antika astrologer:
Han klassificerar Väduren, lejonet och skytten som springande, Tvillingarna, Jungfrun och vattumannen som stående, Oxen, Vågen och Stenbocken som sittande, och kräftan, Skorpionen och fiskarna som liggande.. Denna skilljer sig från en liknande av Ptolemaios, men där ptolemaios indelning är baserad på stjärnbilden medan Manilius baseras på grafisk repesentation av de.
Han klassificerar fyra stjärntecken som stympade: Skorpionen, Oxen, Kräftan och Skytten. Andra antika astrologer har längre sådana listor, Valens har dock bara två.
Även när det gäller stjärntecknens förhållande till årstiderna råder det en stor förvirring. Dom flesta börjar årstiderna med de tropiska tecknen: Våren med Väduren, Sommaren med Kräftan, Hösten med Vågen och Vintern med Stenbocken, Manilius placerar dessa i mitten av årstiden, så att våren omfattar Fiskarna, Väduren och Oxen. och så vidare.
Han inkluderar även olika geometriska konstruktioner som fortfarande idag används av astronomer, (se Tester). Notabelt är att Manilius system skiljer sig från andra astrologer, både samtida och senare. Detta gäller bland annat Ptolemaios, en är införandet av olika hus, något Ptolemaios inte tar upp.
Verket är dessutom inte helt logiskt uppbyggt utan man får hoppa mellan olika böcker för att kunna följa en röd tråd. Men det står klart att Manilius hade ett stort inflytande.
Astrologi under de första kejsarna.
Vi hittar även andra bevis i litteraturen att astrologi kom på modet i kretsar runt det kejserliga hovet. För det mesta är det bara allusioner, men i ett fall är det en astrolog som pratar i poemet till poeten. Även om författarna tar lätt på ämnet så måste det ligga något bakom att astrologiska referenser dyker upp. För Kejsaren handlar det om att bygga ett imperium och vi ser dessa tongångar i litterära verk så varför inte har astrologin en del i detta.
Genom att använda astrologi som ett sätt att legitimera sin regin, tar Augustus en risk, andra kan använda astrologin på ett i hans ögon negativt sätt. Denna fara var han medveten om och 11 e.Kr, när han inte kunde förväntas leva länge till, förbereddes ett förbud mot privat astrologisk konsultation och att förutspå någons död. Förbudet träder i kraft under Tiberius tid.
Tiberius, Augustus efterträdare, presenteras i historiska annaler som en tyrannisk härskare, och med tyranner dyker oftast astrologi upp. Han är den förste kejsare som rapporterats ha anställt en hovastrolog, Thrasyllus. Enligt historien skulle de träffats under Tiberius exil på Rhodos. Tiberius testade astrologer och om de verkade opålitliga eller lurendrejare kastades de utför en klippa. Thrasyllus svar imponerade så på Tiberius, där även en förutsägelse att jan skulle efterträda Augustus. Tiberius ställde då en test fråga: hur såg Thrasyllus horoskop för den dagen? Thrasyllus la sitt horoskop och utbarst att han stod inför en mycket stor fara, kanske även dödlig.
Genom detta sätt att agera räddade Thrasyllus sitt liv och blev Kejsarens astrolog. Notera dock att denna berättelse liknar andra berättelser, bland annat med Alexander den Store. Även om historien innehåller mycket av vandringssägen, så existerade Thrasyllus och blev en betydande person, men barn som giftes in i den romerska adeln.
I slutet av sitt liv, drog sig Tiberus tillbaka till Capri, där han hade en mängd astrologer runt sig. Det kan ha varit deras råd som fick honom att dra sig tillbaka och lämna över den verkställande makten till andra.
Efter Tiberius verkar bruket av astrologer att fortleva och vi har ett antal exempel där astrologer uppmuntrat tronpretendenter att agera. Tydligen var det så att användandet av astrolog för att styra imperiet fortlevde fram till Roms fall. Något som det finns historiska belägg för. Den exakta påverkan på historien är dock svår att greppa, men förmodligen spelade användande av astrologi en icke obetydlig roll i Roms undergång och fall.
Det är väl värt att ytterligare påpeka det inflytande som Platon och Aristoteles hade för astrologin, på samma sätt som de påverkade naturvetenskaperna.
Platon hade en ide om att Kosmos var ordnad att det fanns en harmonisk struktur. Med detta även en syn på människans själ som något mer än något jordiskt. Att själen är formad av stjärnor. Stjärnorna som är gudeliga levande väsen. Jämför detta med de animistiska inslagen i grekisk mytologi. Universum var en enhet, en levande ande. Det är lätt att se hur dessa tankar passade den kristna kyrkan. Samtidigt var de något främmande för samtida men inte för spekulativa.
Aristoteles är känd som naturvetenskapens fader, vilket till viss del är missvisande med det står utan tvivel att han gjorde väldigt mycket. Inte bara inom det vi idag kallar Fysik utan kanske mer inom Biologi. Liksom Platon har han en tro på att universum är ordnat och att stjärnor och planeter är gudaväsen. Här har vi även en teori om rörelse som grund för förändring , där solen är orsaken till två av de jordiska förändringarna, tillblivelse och bortgång.
Aristoteles ligger även som grund för de fem elementen: Jord, Vatten, Luft, Eld och Kvintessensen (etern) (det femte ämnet). Där kvintessensen bara förkommer i de himmelska sfärerna. Nu måste man vara lite försiktig, då man lika gärna kan tolka element teorin att gälla elementen egenskaper: Varm, Torr, Kall och Fuktig. Där till exempel Jord är Kall och Torr, Vatten är Fuktig och Kall, Luft är varm och fuktig, Eld är Varm och Torr.
För att ytterligare komplicera det hela ska man även ta hänsyn till de platoniska kropparna är 5 st och som kopplades till elementen.
Här hittar man även en astrologisk koppling där elementen kopplas till solens rörelse längs zodiaken. Var detta uppstod är oklart. Men detta kom att medföra att man fick en koppling mellan astrologi och medicin. Idemässigt kan man härröra detta till tanken att makrokosmos (Universum) speglas i mikrokosmos (människan) då människan är uppbyggd av de olika elementen och obalans mellan de gör att man blir sjuk.
Detta är en koppling mellan astrologi och alkemi som är ganska stark, men oftast teoretiskt baserad och inte spridd utanför alkemiska kretsar. Alkemin var full av hemlighetsmakeri. Vi återkommer till detta vid senare tillfälle, i samband med Tycho Brahe.
Rom
Även om Astrologin i sin moderna(?) form utvecklades av grekerna, så verkar den inte spela så stor roll i det grekiska samhället. Troligen för att den grekiska storhetstiden var över. Makedonien med Filip och Alexander den Store tog över och utvecklingen både politiskt och vetenskapligt hittade nya centra, Rom respektive Alexandria.
När astrologin kommer till Rom, har den sin filosofiska bas och med sina rötter i Grekland kom den att spela en icke obetydlig roll för det romerska imperiets utveckling.
När astrologin kom till Rom är osäkert, men det finns tecken på att den fanns där på 300-talet f.Kr. Intressant nog hittar vi referenser till att astrologer förvisades ur Rom 139 f.Kr. Detta var tider av oro och förmodligen såg man de som orosmakare. Cato varnar för att konsultera astrologer och andra spåmän 160 f.Kr. Detta och fler exempel visar att den romerska eliten ställer sig avvisande till astrologin under detta skede. Detta kom dock att ändras i samband med att Rom erövrade Grekland och eliten började få ett större intresse för filosofi. Det är speciellt stoicmen som anammades, där astrologin var ett element. Men nu är situationen mer komplicerad utan man måste titta på andra faktorer också. En varande det klassiska att läsa framtiden i offerdjurens inälvor, vilket fanns innan astrologin fanns i Rom.
Men det finns en aspekt på astrologins intåg i Rom som ofta förbisetts, Astrologi kretsar oftast runt en «enväldig » härskare, medan andra typer av förutsägelser är mer allmänna. Rom var en republik när astrologin kom, men kom att kollapsa. En slump? Kanske inte….
Rom från republik till kejsardöme.
Astrologins intåg i Rom samman faller till stor del med kollapsen av det republikanska systemet, vilket inte behöver vara en slump. Astrologin hör en ensam härskare till medan de andra sätten att sia om framtiden ligger mer i republikens styresmän, senaten, område. Senatorerna förättade djuroffer och läste i inälvorna. Med generaler stödda av armeer fanns ett hot mot den republikanska konstitutionen där makten låg hos senaten snarare än hos individer. Dock var senatorerna, i alla fall många av de, korrupta och utnyttjade sin maktställning. Mot detta ställde Tiberius Gracchus, folktribun, krav på jordreformer och ett stopp för korruptionen. Med mordet på Tiberius Gracchus 133 f.Kr. , kom Rom att skakas av kravaller och inbördeskrig som pågick av och till fram till Octavianus tog makten 31 f.Kr efter att ha besegrat Markus Antonius.
Den gamla konstitutionen minskade möjligheten till makt för uttydarna av omen för offentliga beslut, genom att sprida den . Det fanns olika typer av «omen-institutioner» , med sina specilatiteter som var knutna till senaten, som hade sista ordet. Nu fanns det självklart kritik mot detta systemet under den tiden (Cicero) men det var så invävt i kulturen att det knappast ifrågasattes.
Vi hittar de första fallen med Romerska aristokrater och astrologi efter 100 f.Kr. i den turbulenta period då generaler som Sulla och Marius tog det drastiska steget att marschera mot Rom med sina armeer för att ta staden med våld. I 87 f.Kr, tog Konsul Octavius , en supporter till Sulla, makten genom att fördriva sin medkonsul Cinna. Octavius dödades när Cinna med hjälp av Marius återtog staden. Enligt Plutarkos, hittades astrologiska diagram på hans kropp, som förutsåg hans säkerhet.
Även Sulla som var den förste att marschera mot Rom med sina armeer, och vars styre såg ut att bli permanent, hade enligt uppgift av astrologer förutsetts att sluta sina dagar på höjden av sin lycka. Men liknande förutsägelser hade gjorts om andra, Crassus, Pompei och Julius Caesar, vilket Cicero i sin kritik av astrologin inte är sen att påpeka.
Caesar var omtalat skeptiskt till alla spådear för honom, enligt Suetonius, dödligt då han varnades innan mordet på honom. Det gjordes dock många förutsägelser för honom. Efter hans död uppmuntrade hans släkting och adoptivson Octavianus tron att Caesar själ hade tagit upp i himlen, när en komet visade sig under begravningsfestligheterna. Octavianus som satt i en farlig situation hade goda skäl att använda stjärnorna när möjlighet gavs. (se andra typer av mytbildning som främjas av makthavare, främst i totalitära regimer).
Suetonius nämner dessutom två horoskop som gjordes för Octavianus, ett i samband med födseln, 63 f.Kr, och ett 44 f.Kr. då han var i exil. Båda skall ha förutsett en strålande framtid. Men observera att detta kan vara ett sätt att stärka sina egna krav på en upphöjd position. Cicero nämner att många av de politiska ledarna i Rom, kunde backas upp av mycket positiva horoskop. Så det låg i deras intresse att astrologin fick en högre status som ett sätt att befästa sin egen makt position.
När det gäller Octavianus, eller Augustus som han kallades som kejsare, finns det mycket starka belägg för hans tro på horoskop. Detta kan dock vara en slug persons utnyttjande av spådemar och tron på de. Många av de mynt som Augustus lät slå, hade ett astrologiskt motiv, Stenbocken, vilken var den stjärnbild som han var född i. Vi hittar samma tecken på reliefer, målningar, juveler och lergods. Han gjorde Stenbocken till en symbol för sig själv och sitt styre. Den sågs som födelsen för en ny tid. Stenbocken ligger ju efter vintersolståndet. Att Augustus Horoskop publiserades är ytterligare ett tecken på att legitimeringen av hans styre och astrologin gick hand i hand.
Detta sätt att offentligt visa Augustus horoskop tyder på en kunglig handlingssätt, i kontrast till hans påståenden att återupprätta republiken. Spåmännen från republikens dagar, många och anomyna kom att ersättas av ett fåtal kända med nära band till kejsaren och hyllade för sin skicklighet. Ett sätt att ytterligare koncentrera makten till kejsaren. Nu var det inte bara astrologer utan även andra typer av spåmän som anlitades, men det var framför allt astrologerna som gynnades.
Detta kan man se på att astrologisk litteratur kom att dyka upp, ytterligare ett sätt att legitimera astrologin.
Grekerna anses av vissa som ursprunget till den västerlänska civilisationen, men själva såg de sig som traditionsbärare av den fenisiska och mesopotamska traditionen.
Sanningen är dock att de anammade kunskaper och traditioner från flera håll.
Skriftspråket är en direkt utveckling av fenisiskan, som i sig utvecklades från protokananeiska, som i sin tur kommer får de egyptiska hieroglyferna. Dvs mycket liten invekan från kilskriften.
Talsystemet var baserat på talet 10, ett arv från egypten. Det babyloniska talsystemet baseras på talet 60, vilket vi fortfarande använder till viss del i dag, till exempel 1 minut = 60 sekunder, eller en cirkel delas in i 360 (60×6) grader.
Talsystemet gjorde att egyptierna inte hade ett instrument för att utveckla en matematisk teori för astronomiska observationen, i motsats till det babyloniska talsystemet som är mycket väl anpassat. Det som grekerna tog från Egypten var dock den egyptiska kalendern, som inte hade den kaotiska variationen mellan de olika grekiska statsstäderna eller babylonernas kompliceradesystem med varierande antal dagar i månaderna. Denna kalender bestod av 12 månader om 30 dagar + 5 extra dagar, vilket modifierades med en skottdag senare under den hellenistiska perioden. Kalendern grundar sig förmodligen på den genomsnittliga dagen för Nilens översvämmning. Observera att Egypten var centraliserat så alla använde denna kalender, vilket inte var fallet i Grekland där olika städer hade olika kalendrar (men även «siffersystem»), vilket inte gynnar handel. Man ser även att denna kalender tryckte tillbaka andra kalendrar som baserades på religiösa föreställningan, till exempel månkalendern.
När det gäller Astronomi och astrologi var babylonerna mycket mer utvecklade än grekerna under de sista århundraderna f.Kr. Bland annat var babyloniernas bild byggda på numeriska relationer, till skillnad från de grövre geometriska modeller som dyker upp i Grekland, bland annat i Anaximander (600-talet f.Kr.). Detta visar sig också i Eudoxos (500-talet f.Kr) som skapade en modell med sfärer som rör sig med konstant hastighet .
Babylonierna var intresserade i att få fram periodiska förhållanden, för att bestämma när en planet syntes för första eller sista gången, i analogi med hur man kunde bestämma detta för fixstjärnorna. Det var detta man skapat en matematisk metod för att bestämma runt 500 f.Kr.
Vi ser denna skillnad hur man rangordnade planeterna, Grekerna efter avståndet till Jorden, Babylonierna till sina ideer om hur de påverkade livet på Jorden.
Det har dessutom visats under de senaste åren att den babyloniska påverkan på grekernas modeller är stor. Vi hittar Babyloniska metoder och data efter Ptolemaios Almagest, och Babyloniska regler nästan ordagrant i Plinius encyklopedia och hos Astrologen Vettius Valens.
Bakgrunden till Grekernas astrologi
Vi hittar det första beviset för grekernas intresse i stjärnhimlen i en dikt av Hesiod, skriven cirka 700 f.Kr., där olika stjärnbilders uppgång relateras till jordbruksåret, vilket bygger på Babylonska skrifter. Vi hittar även grekiska versioner av Babyloniska myter i hans verk. Det är en kontrovers när det babyloniska inflytandet kom till grekland, med det dateras i alla fall till före 700 f.Kr. Vid denna tiden översattes dessutom Babyloniska stjärnnamn till grekiska.
Det innebär att det babyloniska inflytandet fanns där när grekernas kosmologiska spekulationer började.
Dom försokratiska filosoferna ägnade sig åt kosmologiska spekulationer, som kan kallas för astronomi. Deras insatser för utvecklingen av teorierna är dock svåra att bedömma, då senare auktoriteter har gett de större betydelse än vad som är rimligt. Till exempel har det sagt att Thales fråm Miletos (625 -545 fKr) skulle ha förutsagt en solförmörkelse, detta är en sägen, för det fanns inte en fixt kalender i Greekland vid den tiden då solårets längt inte var etablerad. Dom skilde inte heller planeterna från fixstjärnorna förrän under 500 talet f.Kr.. Dessutom vet vi att Metons och Euctemons försök att reformera kalendern i Aten 432 f.Kr, var baserad på Babyloniska metoder.
En annan viktig grupp var Pytagoreerna. Deras förkärlek för numerologi, medförde att man uppfattade att det fanns matematiska relationer mellan himlakropparna, som en del i en plan där allting var relaterat till olika nummer. Men det är svårt att reda ut hur när och hur dessa teorier utvecklades. Men teorin om numeriska förhållanden i musikteorin, var viktig i skapandet av begreppet «Sfärerna Harmoni» och «kristallsfärerna på vilka planeterna och stjärnorna var fästa.
Platon (429-347 f.Kr) intar en speciell roll när det gäller astrologin genom sina tankar. Han var dock inte speciellt inriktad mot astronomi men visar dock relevansen mellan filosofi och astronomi. Hans tankar om universum utveckas i Dialogen Timaios, som är svårtolkad, och gjort att den har kunnat användas hur som helst. Man ska dock inte sticka under stol med att Timaios haft ett avgörande inflytande på medeltidens lärda. Detta via nyplatonismen, som förde de grundläggande ideerna vidare till de astronomiska reformatorerna.
Platon hade som «matematiker» ett intresse för astronomi, men kopplade detta främst till att studier av himlafenomen var nyttiga både för samhällets ledare och folk i gemen. Detta för att fästa uppmärksamhet på den kosmiska ordning och fulländning som han såg i astronomiska företeelser och därför kunde tjäna som förebild för alla och envar. En tolkning kan vara att den ordning som finns i himlen även råder eller borde råda på Jorden. Men detta innebär även att astrologer hade en möjlighet att koppla ett samband mellan stjärnorna och människornas själar.
Hur viktig denna filosofiska uppbackningen för senare astrologer än var så står det ställt utan tvivel att det är blandningen av de filosofiska kosmologierna i kombination med babyloniska data som skapade den Grekiska astronomin och astrologin.
Vi befinner oss nu på 300-talet f.Kr. och astrologin visar tydliga tecken på att utvecklas i Grekland baserad på babyloniska data. Det finns inga bevis på att astrologin skulle ha en egyptiskt ursprung, vilket hävdats av nutida astrologer så väl som antika skriftställare.
Det är egentligen nu som vi kan tala om astrologi på ett mer «modernt» sätt.
De omen vi har är ganska långt från det som vi idag förknippar med astrologi, men det astronomiska fundamentet är tydligt och satt i sitt samanhang. Vi hittar det i en text som förmodligen är från 1000 f.Kr., kallad Mul.Apin. Där listas konstellationerna i tre breda band som ligger ungefär parallellt med ekvatorn. Varje band ses som den väg som en av gudarna tar över himlen. Sjutton konstellationer nämns, även om grupperingarna är okända hittar vi zodiaken här: Himmelstjuren, Krabban, Lejonet, Vågen, Skorpionen, Getfisken (Stenbocken), Svansarna (fiskarna), Kärven (Jungfrun) och de gudomliga Tvillingarna.
Texten innehåller dessutom, tidpunkter för solens uppgång, stjärnornas upp- och ned-gång, Månens bana och några av planeterna. Dessutom finns scheman för att lägga till extra dagar i kalendern för att anpassa till Solen och månens rörelser (skottdagar), en tabell relaterad till solur och hur man använder ett vattenur. Här finns även en lista på omen, varav några även hittas i Enuma Anu Enlil.
Observationer av sol och månförmörkelser känner man till från 747 f.Kr. Vid denna tiden avslöjar arkiven att omen från himmelsobservationer har fått prioritet över att läsa i offerdjurens inälvor, i rapporterna till de Assyriska härskarna. Spåmännen är nu organiserade i olika städer för att samla information. Deras rapporter är nu sådana att de förutom att förutsäga även ger instruktioner till åtgärder.
Från 600 talet f.Kr. började månatliga sammanfattningar av planeternas rörelser dyka upp. Den första astronomiska ”dagboken”, som dessa kallas, är från 652 f.Kr. Datum för första och sista synligheten och deras positioner mot konstellationerna antecknades. Att man gjorde dessa observationer är förmodligen för att skapa någon form av kalender. Det fanns då två st kalendrar, en astronomisk för precisa observationer och en annan mer schematisk, där man antog ett år på 12 månader a 30 dagar (360 dagar), för vardagsanvändning.
Det var förmodligen ett försök att få större noggrannhet för ”dagböckerna” som man delade upp ekliptikan i tolv lika stora delar på 30 grader, förmodligen i slutet av 500 talet f.Kr efter persernas erövring av Babylon. Systemet med att ange positionerna gentemot fixstjärnorna fortsatte att användas. Zodiaken började dock användas runt 460 f.Kr.
Vi har här en tydlig utveckling av Astronomin där man mer och mer noggrannt försöker att kartlägga himlen och planeternas rörelser. Här är utvecklandet av kalendrar en viktig drivkraft bakom astronomi, vilket gällde ända fram till 1800-talets slut. Att se en separation av astrologi och astronomi går inte, men vi kan heller inte tala om att någon av de egentligen finns. Vi ligger i utvecklandet av diciplinerna och det saknas ännu en teoribildning.
Babyloniska Horoskop
Dom första födselhoroskopen som man hittat härrör sig från 500-talet f.Kr. Här ser man dessutom en övergång i sättet att lägga horoskop. Istället för att ange planeternas positioner i zodiaken vid födseln, så tittar man på den synodiska planetuppställningen, men även kalender och meteorologiska data. Det är ett enkelt sätt att applicera data som finns sparade i de astronomiska «dagböckerna» till individers födelse. Ex. i detta daterat till 13 jan 410 f.Kr.:
«Månaden Tebetu, den 24e, mot morgonen den 25e, under Darius [II] åttonde år, föddes ett barn. Månaden Kislimu runt den 15e, Merkurius efter [öster om] tvillingarna, först synlig i öst. Månaden Tebetu: Tebetu 9: solstånd; den 26e [sista synliga måne före soluppgång]; Månad Sabatu: Sabatu tjocka moln, rund den 2e Merkurius i Stenbocken sist synlig i öst. Sabatu 14e Venus sist synlig i öst framför vattumannen; året hade en extra månad Addaru. Månaden Tasritu, den 22e, Jupiters andra stationära punkt framför vattumannen. Runt månaden Addadu, den 2e sista synlighet för Fiskarna. Månaden Duuzu, den 30e, Saturnus synlig i Kräftan, högt och svagt; runt 26e ideal första synlighet: Månaden Kislimu, 7e första stationära punkt, Månad Tebetu 17e, opposition.»
Vi ser att man arbetar med synligheten hos planeterna över en tidsperiod. Det finns som i fallet med de flesta grekiska horoskop bevarade på papyrus, I motsats till de i astrologiska skrifter, ingen tolkning.
Det första horoskop där planeternas lägen på dagen för födelsen är daterat till den 29 april 410 f.Kr. och även här är förutsägelserna på ett minimum:
» I månaden Nisan(?) natten(?) för den 14e(?) föddes Shuma-usur’s son, Son av av Shima-iddina, avkomling till Deke. Vid den tiden var Månen under skorpionens horn, Jupiter i Fiskarna, Venus i Oxen, Saturnus i Kräftan; Mars i Tvillingarna. Merkurius som gått ner var fortfarande inte synlig. Månaden Nisan, första dagen, nymånen var synlig under 28 [US], Tiden månen var synlig efter solnedgången den 14e var 4,40[?] [US]; 27e dagen var dagen då månen syntes för sista gången. [Saker?] kommer vara bra för dig.»
[US] är en tidsenhet 1US är cirka 4 minuter.
Detta visar tydligt att födselhoroskop är en Babylonsk uppfinning och inte som man trott tidigare en grekisk tradition. Vi har också material som visar en utveckling av spådemarna men även av astronomin. Det handlar till stor del om samma sak.
Vid denna tiden börjar det även dyka upp teoretiska texter där man försöker sig på en teoribildning om de olika himlakropparnas inverkan. Bland annat månens faser. Här hittar man även mer kategoriska omen som är knutna till zodiakens tecken, och planeternas lägen i förhållande till dessa.
Vi kommer att se en utveckling av astrologin där de ganska vaga omen kommer att sättas in i ett mer teoretiskt sammanhang och därmed börja leva sitt eget liv. Vi har därmed lämnat ursprunget och går nu vidare till hur Astrologin utvecklats.
För att en varaktig civilisation skall kunna uppstå krävs det vissa förutsättningar som följer på varandra.
1. Man måste ha en bofast befolkning, det vill säga man måste ha lärt sig att bruka marken och inte vara jägare och samlare. Bruket av jorden får inte vara baserad på svedjebruk. Utan den brukade jorden får tillskott av näringsämnen på annat sätt.
2. Det måste finnas grödor som är möjliga att odla. Dvs växterna måste ha frukter/rötter som är tillräckligt stora för att tas tillvara.
3. Det är bra, men ej nödvändigt om det finns domesticerbara djur i området.
Tittar vi närmare på dessa punkter, det finns fler men vi nöjer oss med dessa. Börjar vi med den tredje finner vi att det finns områden där det inte finns domesticerbara djur. Bland annat Afrika, söder om Sahara/sahel, Australien och Nordamerika. Sydamerika har laman som är möjlig att deesticera. Annars är det bara Euroasien där det finns deesticerbara djur. Titta på de djur som vi har som husdjur idag och deras ursprungliga ursprung. Kor – Indien, Getter & får Mellanöstern, Höns och grisar Kina, sydost Asien.
När det gäller spannmål, hittar vi ett liknande mönster, där i stort sett alla de stora sädesslagen, inte ris (Kina) och Majs (amerika), kommer från ett visst geografiskt område;
Den bördiga halvmånen som är ett område i Mellanöstern som inkluderar delar av det som i dag är Egypten, Palestina, Jordanien, Libanon, Syrien, Turkiet och Irak. De viktigaste i området är Nilen, Jordanfloden, Eufrat och Tigris.
I detta område domesticerades vete och många andra viktiga grödor. Dels beroende på att grödorna fanns naturligt i området, men också på att det var möjligt att bedriva fast jordbruk och inte svedjebruk.
Observera de viktigaste floderna i området! Nilen, Eufrat och Tigris.
Nilen har sitt upprinningsområde i Etiopen (Blå Nilen) respektive Viktoriasjön (vita Nilen). Båda dessa områden har säsongsbetonade regn, vilket gör att Nilen svämmade över varje vår. Detta gjorde att åkrarna las under vatten och fick ett tillskott av näringsrikt sediment, som möjliggjorde stora skördar.
Eufrat och Tigris rinner upp i bergen i östra Turkiet, som är snötäckta under vintern. Det innebär att även de översvämmas på våren och för med sig sediment till floddalarna.
Som ni ser har vi alla förutsättningar för att en bofast jordbrukskultur kunde skapas. Lämpliga växter och återkommande tillförsel av näringsämnen till åkrarna.
Det är i mesopotamien som vi hittar de första städerna , Lagash, Ur, Uruk, Nippur, med flera. Det var just att man hade en fast jordbrukskultur som möjliggjorde detta. Men det följer även en specialisering av befolkningen. Istället för att var och en gjorde allt själv uppkom nu även olika specialiserade yrken och en ekonomi baserad på byte av tjänster. Förutom de självklara yrkena direkt kopplade till jordbruk, tillkom även lantmätare för att hålla reda på vem som ägde vilken åker, översvämmningarna hade en tendens att flytta på landmärken. Man hade även behov av bokhållare, då en stor del av spannmålen förvarades centralt och då man handlade med den. Detta finns tydliga spår av i de tavlor med kilskrift som hittats.
Vi får även en aristokrati och militära kaster. Även präster kom att bilda en överklass och det är här som ursprunget till astronomin hittas.
Det var viktigt att veta när översvämmingarna skulle inträffa. Som ni vet är vädret inte helt förutsägbart och det är inte helt lätt att veta när våren kommer. Risken finns att man är för tidigt ute och då kan man förlora hela skörden. Ett sätt att veta hur långt på året det gått är genom att studera himlen och hur stjärnorna står. Detta har man förmodligen gjort mycket länge men det var först nu som det blir extra viktigt.
Vi hittar detta både i Egypten och i Mesopotamien. Och det var helt klart att det var den bildade prästkasten som hade detta som sin uppgift.
Vi ska titta närmare på detta och då nästan helt koncentrera oss på Mesopotamien.
Jag bör nämna att andra «flod-«kulturer fanns, Indus i pakistan/indien, och den kinesiska vid Huang-he och Yangtse, där upprepade översvämmningar möjliggjort en civilisation.
Användning av astronomiska observationer
Att olika kulturer använts sig av astronomiska observationer i samband med med religiösa föreställningar står helt klart för de flesta. Det finns till och med ett forskningsområde Arkeastronomi som sysslar med detta. Att det finns så stor spridning av astronomiskt motiverade monument gör det troligt att det är vilket verkar vara genetiskt betingat.
Exempel på olika platser där astronomiska observationer spelade en stor roll är bland annat:
Ales stenar, Kåseberga, Skåne. 600-talet e.Kr.
Newgrange, Knowth, Irland cirka: 3200 f.Kr.
Carnac, Frankrike 4500 – 2500 f.Kr.
Stonehenge, England 2500 – 2000 f.Kr
Egyptens pyramider, 2680-2150 f.Kr
Megalitiska monument i Afrika, Asien och Europa.
Monument i Central och Sydamerika.
Många av dessa platser har inte haft någon direkt kontakt med varandra under tiden för uppförandet av monumenten. Men det finns en möjlighet att det finns en äldre kultur som spritt sig i samband med att människan själva spritt sig över kontinenterna. Detta skedde med start för cirka: 150000 år sedan från Afrika och Asien och Europa var befolkade för cirka: 40000 år sedan. Men migration av folk och ideer (husdjur etc) har skett under hela den tiden. Det tog cirka 5000 år för odlingskulturen att spridas från mesopotamien (10000 f.Kr) till Ungern (cirka 5000 f.Kr.). Så det finns möjligheter till en kulturell spridning inom mytologin också. (Detta har vi tydliga bevis på)
Men dessa monument är tysta berättare, vi får själva lista ut vad de användes till genom att observera och räkna oss tillbaka i tiden. En bättre källa är då att låta de antika källorna själva berätta, i formen av efterlämnade skrifter.
Det innebär att vi begränsas av när ett skriftspråk uppstod. Här dyker återigen Mesopotamien och Egypten upp, där skriftspråk utvecklades några århundraden före 3000 f.Kr.
I Egypten användes Hieroglyfer, som ursprungligen var logografisk skrift där varje symbol står för ett ord eller ett morfem. Dom kom senare att utvecklas i till en mer ideografisk skrift där en viss grad av abstraktion har kommit in i tolkningen av tecknen. Det är från de egyptiska hieroglyferna som vårt latinska alfabet utvecklats. (Via proto-kananeiska, feniciska och grekiska, där skriften i ett tidigt skede blev syllabisk (varje tecken är en stavelse) och/eller alfabetisk (varje tecken är ett fonem))
Den forntida mesopotamiska kilskriften bygger (huvudsakligen) på stavelseåtergivande tecken, den är syllabisk.
Vi finner här de första skrivna bevisen på att man använt sig av astronomiska observationer. Från cirka: 2100 f.Kr. hittar vi en berättelse om hur man använt sig av konstellationerna för att bygga ett tempel enligt stjärnorna. Detta kan man tolka som att man har en påverkan av gudarna på jorden. Där stjärnorna var ett sätt för gudarna att meddela människorna deras vilja. Som ni märker skiljer detta sig från den moderna astrologin, men detta beror på att den inte har sin idemässiga bas i mesopotamien utan i grekland 2-300 år f. Kr.
En av de tidigaste listningarna av stjärnor, hittar vi i den Babyloniska «Bön till nattens gudar» (cirka 1800 f.Kr.), vilket även det visar på att dessa stjärnor har möjligheten att påverka människorna.
«Må nattens mäktiga gudar, Den lysande eldstjärnan, hjältemodiga Irra, bågstjärnan, okstjärnan, Sitaddaru, Mushussu, Vagnen, Get-stjärnan, getfisk-stjärnan, ormstjärnan, stå vid min sida och placera ett tecken i inälvorna i lammet jag välsignat.»
Inälvorna härrör sig till skicket att spå framtiden i offerdjurens inälvor och var en vanlig metod under 1000-talet f.Kr. Observera även att stjärnorna (stjärnbilderna) som nämns inte är så främmande för oss. Vagnen kan vara Karlavagnen, Getstjärnan kan vara Capella (som även kallas för getstjärnan idag), Getfisken är faktiskt Stenbockens stjärnbild, om ni tittar på stjärnkartor där konstnärliga motiv finns med representeras stenbocken av en getfisk. Denna är även en mytologisk figur i den sumeriska mytologin. Så även den stjärnbilden är av Mesopotanskt ursprung.
Vi ska nu titta närmare på spådemar och omen i samband med astronomiska observationer.
Omen och spådomar
Att man använde sig av olika metoder för att se in i framtiden är vilket förekommer i många kulturer och i Mesopotamien var just offerdjurens inälvor som var den primära metoden under andra milenniet före Kristi födelse. Den sekundära statusen för astonomiska observationer hittar vi i ett brev från Mari (stad i mellersta eufrat) omkring 1780 fKr. Författaren skriver om en månförmörkelse, vilket han misstänker är ett dåligt tecken, men han tar hjälp av metoden att läsa inälvor för att bekräfta detta. Det visar att man inte hade full tilltro till de astronomiska tecknen.
Från ungefär samma tid, första delen av Hammurabi dynastin, hittar vi en kort manual för celesta omen, några som inkluderas i den större samlingen av omen «Enuma Anu Enlil». Ett exempel:
«Om, under dagen för sitt försvinnande, gunden Sin (månen) saktar in [istället för att försvinna plötsligt) kommer det att bli torka och hungersnöd i landet.»
Det finns en yngre text från Nippur under Cassite perioden (1500-1250 fkr), som förmodligen är kopierat av älder material. Detta kan vara det första kända exemplet på ett försök att mäta upp himlen. Den verkar innehålla en uppmätning av avstånd mellan olika konstellationer, för att ge svar på frågan: «Hur mycket bakom är en gud (stjärna) bakom en annan gud?»
Enuma Anu Enlil
Detta är en samling av runt 7000 olika omenoch spådemar samlade på 70 tavlor som hittades i de kungliga arkiven i Nineveh, och anses vara inristade under 700 fKr., även om det innehåller äldre material.
Den är uppkallad efter de första orden i samlingen: «När (gudarna) Anu, Enlil [och Ea la planerna för himmel och jord). (Anu, Enlil och EA är gudarna (andarna) för Himlen, Jord resp. Vatten).
Den 63e tavlan (Venustavlan) innehåller observationer av Venus (som kallades Ishtar av Babylonierna). Dom tio första omen följs av det åttonde året av Ammisaduqa, vilket forskare anser vara 1646 fKr, även om åtrtal i intervallet 1922-1542 fKr har angetts. Här har vi de första detaljerade observationerna av en planets rörelser. Förutsägelser görs i samband med observerade fenomen.
» [om] i åttonde månaden , på den elfte dagen Istar försvinner i öster och stannar borta från himlen i 2 månader och .. dagar, och blir synlig i väst igen i den tionde månaden på den .. dagen, kommer skördarna att vara stora.»
Enuma Anu Enlil är ett slags index till tidigare omen litteratur, och sammanställningen går till baka till andra milleniet f.Kr. Dom femtio första tavlorna behandlar omen utifrån månen, solen och meterologiska fenomen, medan de 20 sista behjandlar planeter och stjärnor. Tidpunkt för upp- och nedgång, position, storlek, färg och ljusstyrka tas i beaktande. Till exempel:
«Om Nergal (Mars) närmar sig Skorpionen, kommer det bli en spricka (oenighet, störning?) i prinsens palats.»
«Om Masken (stjärnbild) är massiv, kommer det att nåd och försoning i landet.»
«Om Anu’s herdes navel (Stjärna) är röd, det är en svart fläck på dess högra sida, då kommer det bli en revolt.»
I den här serien av omen behandlas bara celesta omen. detta avslöjar att dessa himmels-omen liknar andra typer av omen som grundar sig på andra källor. Man hittade meddelanden från gudarna i olika källor såsom djurens beteenden och monstruösa födslar, eller tittade efter meddelanden med hjälp av olika metoder som att kasta mjöl eller olja på vatten eller genom att bränna rökelse. Vi känner här igen många av dessa tekniker från andra sammanhang, att se hur vädret blir från svalornas flykt, spå i teblad och så vidare.
Tittar man närmare på Enuma Anu Enlil ser man att den koncentrerars sig på landet eller kungen. Man kan då förledas att tro att Astrologin som man hade på den tiden inte behandlade individer. Detta är dock en farlig generalisering, då det som sparats i arkiven har varit kopplade till kungen. Men i arkiven hittar vi dock omen som är mycket starkt knutna till individer, dessa har dock inget astrologiskt ursprung utan grundar sig på andra typer av omen, ex, drömmar.
