Kategorier
Föreläsningar Undervisning

Varför föreläsningar?

Jag har undervisat i över 40 år på universitet och har sett och hört det mesta i fråga om ”nya” idéer under den tiden. En av de frågor som dyker upp, ofta i cykler på några år. Det kan vara när en ny studie publiceras eller när någon i ledningen har varit på en pedagogisk konferens eller fått besök av en ”pedagogisk” konsult. Här får då undervisaren uppmaningen att ”aktivera studenterna mer”.

Här ställs detta ofta mot föreläsningar och varför universitetslärare fortfarande föreläser och varför så mycket.

Detta är något som jag funderat över och ställt mig frågor om. Ser man till den fysikdidaktiska forskningen så råder inga tvivel. Kan man få till ett aktivt lärande, med studenter som diskuterar, argumenterar och får återkoppling, så lär sig studenter mycket bättre än när studenter antecknar passivt. Detta är i och för sig ytterpunkterna. En föreläsning kan mycket väl vara aktiv på samma sätt som ”aktivt lärande” kan göra några studenter passiva.

Men generellt så är föreläsningar rådande. I auditoriet, öppnas en PowerPoint, och så startar föreläsningen. Det är kanske inte fyrtiofem minuter utan avbrott, som föreläsare läser man av publiken, märker oro eller osäkerhet hos studenterna och man vet då att här får man omformulera och förtydliga, man kan ställa frågor, direkt eller via mentimetersystem. Men det är samma upplägg som när mina egna föreläsare undervisade mig.

Men man kan inte säga att alla föreläsningar är värdelösa, det tycker jag inte, utan det beror hur föreläsningen genomförs.

Det vi har är en märklig dubbelhet, samtidigt som vi säger att lärande sker bäst genom aktivitet så är undervisningen organiserad runt föreläsningar om risk för passivitet hos studenterna.

Så när artikeln ”How to Engage Active Pedagogy with Physics Faculty: Watch Out for Powerlessness”[Educ. Sci. 2026, 16(1), 8, https://doi.org/10.3390/educsci16010008 ] dök upp trodde jag att denna skulle vara någon variant av de vanliga förklaringarna; brist på tid hos undervisare, traditioner, bristande förändringsvilja eller pedagogisk utbildning. Men det var något annat som slog mig.

Ett oförklarat mysterium

Som fysiker är hela situationen mycket märklig. När man har ett experimentellt resultat är inte detta något som ignoreras. Utvecklar man en bättre metod för att mäta en fysisk storhet med högre precision, så använder vi den. Har man möjlighet att installera en ny bättre detektor, gör man det.

Men när det gäller undervisning så verkar inte de vetenskapliga metoderna och reglerna gälla! Här kan man presentera bevis efter bevis utan att få gehör.

Det finns flera möjliga förklaringar. En kan vara att undervisning är något djupt personligt som kopplas till den egna identiteten. När man ”överlevt” i en utbildningskultur finns en tendens att man betraktar sina egna erfarenheter som en datapunkt utan osäkerheter. Med andra ord, om jag lärde mig ämnet genom föreläsningar så antas att dagens studenter också gör det.

Här ligger problemet, denna typ av resonemang skulle ha fått underkänt i vilken metodkurs som helst. Man måste vara medveten om att egna erfarenheter inte är evidens. Det är tveksamt om det ens kan ses som en representativ datapunkt

Så det är ett mysterium varför, om forskningen pekar åt ett håll, varför fortsätter det att förändras så sakta?

Vad forskarna fann

Det ursprungliga målet med forskningen var att förstå vad det var som hindrade införandet av aktiva undervisningsformer. Under intervjuerna med undervisare i fysik och astronomi började ett mönster urskiljas. Det handlade inte bara om hinder utan om de berättade historierna.

Historier om stora studentgrupper, lokaler och budgetar. Det handlade om förutsättningarna att beslut fattats någon annanstans och att undervisningen redan formats av dessa beslut långt innan undervisningen börjat.

Beskrivningarna som undervisarna gav om sin egen roll var att de var passiva deltagare; de kunde inte fatta egna aktiva pedagogiska val, utan måste hantera beslut tagna av andra för sin undervisning.

Detta är något jag känner igen mycket väl, speciellt från stora universitet. Man kan uppleva det som om man är fångad i systemet utan att kunna ändra de rådande strukturerna.

En känsla av maktlöshet

Det som framgår av artikeln är det kanske handlar mindre om undervisningen och hur den utförs, utan det är en fråga om handlingsutrymme.

Det många av undervisarna pekar på är en kedja av orsaker och effekter

Universitet får pengar baserat på antalet studenter, vilket gör att antalet ökar. Man får fler studenter i en kurs, då behövs större lokaler, vilket begränsar vilka undervisningsformer som kan ges. Resultatet blir att den ”billiga” undervisningsformen, föreläsningar, består.

Detta blir en ond cirkel där den pedagogiska debatten tappar mening. När ramarna gör att alternativen inte är möjliga, spelar det ingen roll vilka forskningsartiklar man läser eller vilka idéer man har.

Men här måste man ta ett steg tillbaka och ta fram sitt kritiska öga och vara skeptisk. Men inte till undervisarnas upplevelser, de är genuina. Men till berättelserna.

Ur undervisarnas synvinkel är berättelserna lite för bekväma, då de lägger ansvaret någon annanstans! Problemet ligger inte på mig, den ligger fakulteten, universitetet, staten, ekonomin eller systemet.

Man kan föreställa sig att man skulle kunna bedriva en fantastisk undervisning, om man kunde göra de förändringar man vill, om man bara fick chansen, om förutsättningarna var annorlunda.

Men detta kan fort bli negativa tankar som riskerar att bli ett sätt att slippa göra de förändringar som faktiskt är möjliga att få gjorda idag.

Ett ekonomiskt problem?

Men samtidigt så spelar strukturerna en roll. Det är naivt att tro något annat. Har man varit i universitetsvärlden länge, ser man att universiteten har förändrats. Administrationen har vuxit och samtidigt har rapporteringen ökat i omfattning. Vi ser också att konkurrensen om resurserna har blivit tuffare. Antalet studenter har ökat.

Det ställs mer krav på produktivitet. När jag ser tillbaka kan jag hävda att jag hade mer tid för undervisningsutveckling för tjugo år sedan, än jag har idag. Troligen skulle många andra universitetslärare hålla med om det.

Jag kan ibland få intrycket av att undervisning betraktas som något som ska effektiviseras snarare än utvecklas. Högtidstalen handlar om undervisningens betydelse. Pedagogiska priser delas ut. Strategidokument skrivs. Men när man ser till resursfördelningen kan man få intrycket att undervisningen är universitetets favoritbarn endast då. Resten av året är det forskningen som får större delen av uppmärksamheten.

Orättvist? Kanske?

Maktlösa undervisare?

Men i artikeln visas inte att undervisarna saknar handlingsutrymme. Det som visas är att många upplever det så. Detta är en viktig skillnad.

När man ser till historien så finns det många förändringar inom undervisningen som misslyckats, men inte alltid på grund av dåliga idéer, utan därför att vi har underskattat psykologin. När vi diskuterar metoder sker det ofta som om de vore tekniska lösningar.

Man presenterar metoderna med data, diagram och förbättrade resultat. Vi visar förbättrade resultat. Och sedan blir vi förvånade när väldigt lite eller inget händer. Vi måste notera att människor inte förändrar sitt beteende bara för att data och tydliga resultat existerar. Det är inte brist på information som är problemet. Det är ofta så att människor inte tror att förändringen är möjlig, rimlig eller värd insatsen som krävs. Något som även gäller undervisning.

Vad gör vi?

Om man skall dra slutsatser från detta är en att vi kanske behöver tänka annorlunda om pedagogisk utveckling.

Det vi behöver är inte ”missionärer”, som predikar om den enda rätta metoden som löser allt. Jag har sett många rätta metoder under min karriär, några som kommit tillbaka från limbo.

Det vi behöver är ett fokus på vad som faktiskt fungerar under verkliga förhållanden, i olika ämnen, i olika kurser och inom olika undervisningskontexter. Att man inte antar att alla studenter är lika utan att heterogeniteten behöver vara ett problem.

Kanske är det så att en skillnad mellan erfarna och oerfarna pedagogiska utvecklare och undervisare är att de erfarna har slutat leta efter revolutionen, den ultimata lösningen. När man söker efter det nästa lilla steget som gör undervisningen bättre. Det kan vara en konceptuell fråga som går på djupet. Men också två minuter av diskussion eller en aktivitet, till exempel en demonstration av ett experiment, som får studenterna att tänka innan läraren börjar förklara. Något som inte ger en perfekt lösning på hur undervisningen kan bli bättre, utan som en lösning som blir kvar som ett steg i rätt riktning.

Den brännande frågan

Det som är kvar efter att jag har läst artikeln är inte pedagogiken utan det är ansvaret. Vi universitetslärare kan ofta vara väldigt bra på att analysera världen, samtidigt som vi inte alltid är lika bra på att analysera våra egna upplevelser och berättelser om världen.

Det kan fortfarande vara sant att systemet begränsar oss, att resurserna inte räcker och att universitet ibland gör det svårare än vad som är nödvändigt för att vi ska kunna utveckla undervisningen.

Men vi måste också erkänna att det också kan vara sant att vi använder oss av dessa förklaringar för att gömma oss bakom. Att vara maktlös kan upplevas som något bekvämt, eftersom man då inte behöver förändra sig.

Så frågan om föreläsningar handlar kanske inte om dessa utan om vår egen förmåga att samtidigt klaga på systemet och återskapa det, dag efter dag, termin efter termin, år efter år.

Kategorier
Föreläsningar Generativ AI Lärande Undervisning

Universitetens framtid och AI

Det finns få saker som känns mer traditionella än universitetet. En professor står längst fram i en full (eller oftast mindre än halvfull) föreläsningssal. Studenterna antecknar mer eller mindre entusiastiskt, ofta utan att reflektera över vad som sägs. En rapport som lämnas in, en examen och någon gång därefter utdelas ett betyg. Så har det sett ut så länge att vi nästan har börjat betrakta det som en naturlag. Men fysiken lär oss att det som verkar självklart ofta bara är en approximation. Newtons mekanik fungerade utmärkt ända tills Einstein visade att den bara var en speciallösning. Frågan är om artificiell intelligens håller på att göra samma sak med universitetet.

I essän The University After AI (https://www.chronicle.com/article/the-university-after-ai) hävdas att AI inte bara skapar problem för undervisningen utan utmanar själva idén om det moderna universitetet. Det är ett stort påstående. Men precis som fysiker ofta lär sig mest när ett experiment plötsligt slutar fungera, kan det vara först nu som vi börjar förstå vad universitetet egentligen har varit till för.

På 1960-talet beskrev universitetsledaren Clark Kerr det moderna universitetet som en multiversity. Universitetet var inte längre bara en plats för lärande. Det var samtidigt forskningscentrum, yrkesutbildning, social mötesplats, bildningsinstitution och certifieringsmaskin. Under samma tak producerades ny kunskap, utbildades läkare och ingenjörer, formades framtida samhällseliter och skapades minnen som ofta visade sig vara mer bestående än kurslitteraturen. Det märkliga var inte att alla dessa funktioner hörde ihop. Det märkliga var att de lyckades samexistera över huvud taget.

Om man betraktar universitetet som ett fysikaliskt system kan man säga att det befann sig i en metastabil jämvikt. Olika krafter drog åt olika håll, men systemet höll ihop eftersom alla dess verksamheter byggde på samma grundläggande teknik för kunskapsöverföring. Boken, föreläsningen, uppgifterna och examen utgjorde universitetets infrastruktur. Forskaren skrev artiklar, läraren höll föreläsningar och studenten visade sitt kunnande genom skriftliga arbeten. Hela maskineriet drevs av samma mekanism.

Sedan kom språkmodellerna.

När en student i dag kan få ett välskrivet resonemang om den franska revolutionen, kvantmekanik eller nationalekonomi på några sekunder, uppstår en obehaglig fråga: Vad är det egentligen universitetet mäter? Under lång tid har vi utgått från att den text studenten lämnar in är ett bevis på det arbete som ligger bakom texten. Uppsatsen har fungerat som ett avtryck av studentens tänkande och i förlängningen av kunskaper. Problemet är att AI kan producera ett avtryck utan att någon människa behöver genomgå eller reflektera i processen.

Här finns en intressant parallell till fysiken. Ofta kan vi inte observera det vi egentligen är intresserade av. Ingen har sett en elektrons laddning med egna ögon. Ingen har sett temperaturen som sådan. Vi observerar effekterna av dem. Så länge sambandet mellan fenomenet och observationen är stabilt fungerar metoden. Men om någon plötsligt hittar ett sätt att skapa samma observation utan det ursprungliga fenomenet faller hela mätsystemet samman.

Det är ungefär där universitetet befinner sig nu.

När en språkmodell kan producera en text som ser ut att vara resultatet av kritiskt tänkande, blir det uppenbart att vi egentligen aldrig har mätt kritiskt tänkande direkt. Vi har bara mätt dess ”spår”. Och precis som en fysiker som upptäcker att ett instrument har tappat kalibreringen måste universitetet nu hitta nya sätt att mäta det som faktiskt betyder något.

Det är därför som muntliga examinationer, seminarier och direkta samtal mellan lärare och studenter plötsligt känns moderna igen. Ironiskt nog kan framtidens utbildning komma att allt mer påminna om det förflutna. Om målet är att förstå hur en människa resonerar, måste vi observera resonemanget medan det pågår. Det räcker inte längre att inspektera slutprodukten. Skillnaden är ungefär densamma som mellan att analysera ett fotografi av en raket och att faktiskt följa en uppskjutning. Det mest intressanta händer under färden.

Men den verkligt fascinerande frågan handlar inte om examinationer. Det handlar om värde. Inom ekonomin uppstår värde ofta genom knapphet. Diamanter är värdefulla därför att de är ovanliga. Sand är mindre eftertraktad eftersom den finns i överflöd. När AI gör textproduktion, informationssökning och sammanfattningar nästan gratis, förändras också dess värde. Då blir andra mänskliga förmågor relativt sett viktigare.

Författaren bakom essän pekar på omdöme, smak, tillit, etisk reflektion och förmågan att formulera mål som exempel på sådant som inte enkelt kan automatiseras. En språkmodell kan förklara vad förtroende är, men den kan inte själv riskera att bli sviken. Den kan diskutera moral, men den kan inte hållas ansvarig för sina handlingar.

Det leder fram till en oväntad slutsats. Många antar att AI kommer att göra humaniora mindre relevant. Essän argumenterar för motsatsen. Historia, filosofi och litteratur kan bli viktigare just därför att de tränar de mänskliga egenskaperna som maskiner har svårast att efterlikna. Historia utvecklar förmågan att förstå att världen kunde ha sett annorlunda ut. Filosofi tränar precision i tänkandet. Litteratur lär oss att se världen ur andra människors perspektiv. I en tid då information är billig kan sådana förmågor bli betydligt mer värdefulla än ännu en sammanfattning av fakta. Även inom teknik- och naturvetenskaperna blir kritiskt tänkande och grundläggande förståelse viktigare än att kunna lösa ett (oftast) standardmässigt problem.

Fysikens andra huvudsats säger att entropin ökar. Ordning har en tendens att gradvis lösas upp. Kanske är det något liknande som nu sker med universitetet. De funktioner som länge varit sammanfogade i samma institution börjar glida isär. Forskning, undervisning, certifiering och social gemenskap behöver kanske inte längre organiseras på samma plats. När information kan distribueras nästan kostnadsfritt försvinner en del av logiken bakom den gamla modellen.

Kanske kommer framtidens universitet att bestå av specialiserade forskningscentra, mindre undervisningsmiljöer och helt nya sätt att verifiera kompetens. Kanske kommer utvecklingen att ta en annan väg. Men det framstår allt mindre självklart att universitetet kommer att se likadant ut om tjugo år som det gör i dag.

Schrödingers katt var samtidigt levande och död tills någon öppnade lådan. Universitetet befinner sig möjligen i en liknande situation. Vi vet ännu inte vilken framtid som väntar. Men en sak verkar allt tydligare: om universitetets viktigaste uppgift en gång var att ge människor tillgång till kunskap, måste dess framtida uppgift handla om något mer. För när alla har tillgång till svaren blir den verkligt sällsynta resursen förmågan att ställa de rätta frågorna. Detta är en utmaning som man måste acceptera och anpassa sig till, och det kan visa sig att mer personlig kontakt mellan undervisare och studenter, som Oxbridges tutorsystem, är vägen framåt.

Kategorier
Föreläsningar Lärande Undervisning

Teaching into a void – Zoom undervisning

I motsats som många tror så är inte en föreläsning en en-vägskommunikation. Eller rättare sagt i de flesta fall. De föreläsare som står vända mot tavlan hela tiden eller läser direkt ur sin anteckningar utan att se upp är det inte många kvar av. Som föreläsare har du alltid möjlighet att läsa av dina åhörare genom deras ansiktsuttryck eller kroppsspråk, även ljudnivån från åhörarna spelar roll. Man kan se om man behöver justera presentationen, minska tempot, repetera någon och så vidare.

Men med övergången till digital undervising (Emergency Remote Teaching ERT) på grund av pandemin ändrades detta fullständigt. De «föreläsningar» som nu skulle göras digitalt erbjuder inte detta form av kommunikation på ett enkelt sätt. Om man har inställningen att en föreläsning endast är en «överföring» av kunskap och därför en-vägs kommunikation så uppfattas inte detta som ett problem. Men låt oss titta på vilka tänkbara effekter detta kan få.

Zoom-föreläsning

Vi tänker oss den enklaste formen av föreläsning, med en presentation på Zoom, där föreläsaren kan skriva i presentationen. Så långt är skillnaden inte så stor från en normal föreläsning. Men föreläsaren kan inte se (eller höra) studenterna. Föreläsaren har då ingen möjlighet att läsa av sina åhörare och kan då inte anpassa sig på samma sätt som under en föreläsning i sal. Studenterna kan ha på kamerorna så att föreläsaren med rätt hjälpmedel kan se en mosaik av ansikten och ev. läsa kommentarer i chatten. Men ofta så är det svarta block som möter föreläsaren i stället för ansikten, då studenter förståeligt nog inte vill visas. Men man måste då tänka på att även det kan påverka föreläsaren negativt. Har du bara en massa svarta fyrkanter kommer detta naturligtvis minska motivationen.

Att detta inte påverkar föreläsarens insats borde vara klar och det kräver extremt mycket att kunna hålla motivationen uppe i tillägg till att det är mentalt utmattande att genomföra sådana sessioner. Jag har själv gjort det flera gånger (pre-corona) och det är som att springa ett maraton mentalt.
Men nu påverkar detta även studenterna som inte kommer få den undervisning de borde, ämnesmässigt kanske innehållet är lika men en föreläsare som inte är på «topp» påverkar även studenternas lärande negativt.

Hybrid-föreläsning

En lösning skulle kunna vara så kallade hybrid föreläsningar där man sätter upp en kamera som filmar en föreläsning med några deltagare fysiskt närvarande. Men även detta bjuder på problem. Det är ännu mindre sannolikt att de som sitter hemma kan ställa frågor, detta under förutsättning att föreläaseren inte har en medhjälpare som kontrollerar chat och styr kameran. Men här kommer föreläsarens fokus helt ligga på de som är i salen och detta skapar ett «socialt utanförskap» för de som är med via dator.

Är föreläsningar nödvändiga?

Den fråga man kanske borde ställa sig först är om föreläsningar i den form som ges i salar verkligen är nödvändiga att genomföra digitalt? Vi har sett på några negativa aspekter ovan och det finns flera. Men det löser inget. Här kan man ta lärdom av de metoder som utvecklats inom «Digital Education» och distansundervisning som funnits i flera årtionden.

Här finns det möjligheter att bryta med det som är gällande praxis och istället se möjligheter förutsättningslöst. En lösning är att inte ha «vanliga» föreläsningar utan diskussioner baserade på «flipped classroom» principen, man spelar eventuellt in en video i förväg där man går igenom teori eller visar något. «Föreläsningen» på zoom skall då istället ta upp frågor och aspekter av innehållet i videon. Här är det viktigt att få studenterna att förstå varför man gör så. Frågor är alltid svåra att få från studenter, men här kan man ha en icke-räknade quiz som skall besvaras innan föreläsningen. (man bör dock ge poäng för att man gör den men inte resultatet), svaren i quizen kan då bilda grund för diskussionen och eventuella fördjupningar och förtydliganden. Här kan man då få mer aktiva studenter och i tillägg en substitution till det «sociala trycket» att gå på föreläsning och därmed en rutin i vardagen som är så viktig under tider av kris.

Detta innebär dock mer arbete för föreläsaren, men till skillnad från de andra inspelningarna kan materialet användas på nytt och även bidra till att reformera undervisningen när pandemin är över.

Även om detta låter enkelt är detta en ändring i paradigmet och som sådan mycket svår att få till…

Kategorier
Föreläsningar Lärande Undervisning Video

Hur att se inspelade föreläsningar.

I samband med COVID-19 pandemin ställdes skolor och universitet inför faktum att normal undervisning inte kunde genomföras på grund av hälsomässiga orsaker. Detta gjorde att nästan över en natt måste alla kurser ges «online» eller digitalt. Detta gjordes av ren nödvändighet och det fanns inte tid till eftertanke. Detta är något jag skrev om i ett tidigare inlägg (https://www.ntnu.no/blogger/fysikkforfakirer/wp-admin/post.php?post=146).

Men frågan är hur detta påverkat brukarna (elever och studenter)?

Man måste komma ihåg att flytta undervisningen «online» kan öka flexibiliteten hos undervisning och lärande både med avseende på plats och tidpunkt. Men detta kräver dock att man planerar och lägger upp material som verkligen gynnar lärande. Detta gör att materialet måste vara anpassat till den digitala studiemiljön. I många fall måste denna byggas upp och i tillägg måste brukarna kunna anpassa sig till denna.

Baserat på erfarenheter och forskning handlar mycket om att skapa en läringsgemenskap och ger stöd inte bara genom instruktioner utan genom ett medägarskap och socialt stöd. I en digital miljö är det lätt att bli ensam och då utan det nätverk/stöd som finns för ordinär campus undervisning, socialt, både formellt och informelt.

Föreläsningar

Låt oss titta på en föreläsning i ett auditorium. På ytan kan det se ut som en envägskommunikation, en föreläsare som pratar vid tavlan och följer ett manus. Men ser vi närmare så pågår en kommunikation ständigt mellan åhörarna och föreläsaren. Åhörarnas kroppsspråk och minspel avslöjar mycket som en erfaren föreläsare känner av och anpassar sig till. Vi har en icke-verbal kommunikation som också påverkas av ljudnivån av åhörarnas inbördes kommunikation. Men även här har vi en aktiv kommunikation där frågor och svar utväxlas mellan åhörarna. Så motsatt vad en del tror så är det en omfattande kommunikation som föregår inom föreläsningens studiemiljö.

Anteckningar tas, för förhoppningsvis inte verbatim, utan bearbetas av den enskild åhöraren.

Om vi nu tittar på en inspelad föreläsning dvs när man satt en kamera i auditoriet under en vanlig föreläsning, vad kan vi se är annorlunda för tittaren av inspelningen?

För det första, tittaren har ingen kontakt med föreläsaren och deltar heller inte i den icke-verbala kommunikationen som sker i auditoriet. Detta kan vara frustrerande och det på en undermedveten nivå. Referenser som föreläsaren har kan hamna utanför bild vilket gör att tittaren missar information.

Den andra skillnaden är att om tittaren är ensam har hen ingen att fråga och diskutera med. Det är möjligt att pausa eller spola tillbaka men det är fortfarande tittaren som skall förstå utan att få en annan synvinkel eller förklaring på frågeställningen.

För det tredje, det är lätt att när man tittar ensam att de anteckningar man gör blir sämre eller att man inte skriver något överhuvudtaget. Man lutar sig tillbaka och kan uppleva en «illusion of mastery». Det verkar så lätt att man inte anstränger sig. Man kan också frestas att spela av föreläsningen med högre hastighet. Redan vid 1.4x missar man ord och hjärnan måste jobba extra för att ta emot och sortera informationen, den kognitiva belastningen blir så stor att läringseffekten blir liten.

Så det är inte bara att lägga ut en föreläsningsvideo och hoppas på det bästa. Man bör visa brukarna att man missar information i en inspelad föreläsning och att den sociala studiemiljön med sina fördelar och krav saknas.

En sak som bör påpekas är att om möjligt skall man se en föreläsningsvideo i grupp så att man kan pausa och diskutera svåra partier i videon. Man skapar med detta en studiemiljö där man kan kommunicera med någon och hjälpa varandra. Bestämmer man att träffas skapas också ett socialt tryck att se videon utan prokrastinering, vilket också är positivt. Med tanke på att föreläsningar vid en bestämt tidpunkt också fungerar som en skapande av rutiner i tillägg till det sociala trycket att delta, så kan det att man träffas vid en bestämd tidpunkt ersätta detta tryck till viss del.

Man antar att det är nog med att lägga ut en video, men man bör också ge råd om hur man skall se på den för bästa effekt. Man tror kanske att det sätt man gör är det optimala men den som är lättast att lura är dig själv.

The first principle is that you must not fool yourself and you are the easiest person to fool. - Richard P. Feynman
Kategorier
Böcker Föreläsningar Historia Lärande Undervisning

Moderna läromedel?

Man får ofta höra att föreläsningar inte ändrats på 7-800 år. Ofta med referens till en illustration. Men hur sant är detta? Svaret är inte alls. Går vi till tiden före Guttenberg (före ca 1500) så fanns inte böcker i tryckt form. Dessa var handskrivna och mycket dyra. Det var helt enkelt inte tillgängliga. Detta ger då en förklaring till bilden av föreläsningar, det var en person som läste ur den/de böcker som fanns tillgängliga. Detta finns fortfarande kvar i den akademiska titeln «Reader» i UK.

Böcker och pamfletter var viktiga källor till kunskap under 16- och 17-talen och «föreläsningar» fick en annan form i de fall som de överhuvudtaget existerade. Diskussioner, demonstrationer och frågor hade sin grund i att antalet studenter (i många fall var lågt). En stor del av undervisningen skedde i det vi skulle kalla mentorgrupper.

Men när antalet studenter ökade ändrades undervisningen och vi fick «moderna föreläsningar» samtidigt med detta kom också bättre läroböcker. Föreläsningarn formades mer och mer efter innehållet i böckerna utan att det egentligen behövs, utan mer av «traditionen».

Men om vi tar ett steg tillbaka och tänker, så finns «allt» presenterat i boken och ofta på ett pedagogiskt bra sätt. Vad skall då en föreläsning handla om? Ett svar är att anpassa till den aktuella kontexten, boken (som troligen brukas i hela världen) är inte anpassad till detta. Det är viktigt att utöka och förtydliga innehållet i boken till kursen, inte tvärt om. Som det är nu så kan det se ut som om boken bestämmer innehållet. Men detta finns det idag sätt att komma undan.

Böcker kan idag vara dyra och speciellt om det är en bok som kanske bara brukas i en kurs och aldrig öppnas igen. Men det finns idag web-böcker som håller minst lika bra kvalitet som tryckta böcker. I vissa fall bättre på grund av länkar och snabbar uppdatering. Openstax.org är en sådan site, där böcker i ett antal fält finns och som brukas av upptill 50% av studenter i USA. Men detta är bara en aspekt.

Web-baserade böcker möjliggör också att man kan lägga till egna notater, quiz, länkar och multimedia material direkt i boken. Detta kräver dock en unik web-adress. Men detta är möjligt. Med andra ord vi kan anpassa både föreläsningar och läroboken till en kurs i stället för att använda boken som mall.

Nu i vår använder jag en web-bok som kurslitteratur i en kurs och hoppas att inom en snar framtid kunna prova att ha en web-bok med tilläggsmaterial i en kurs. Är du som föreläsare intresserad att prova eller en student som vill ha detta, hör av dig så kan jag presentera ideen i detalj.