Kategorier
Bokhistorie Konservering UBrss

Handtag, famntag, klapp eller kyss – spår efter den medeltida läsaren

I det senaste blogginlägget från konserveringsverkstaden i NTNU Gunnerusbiblioteket pratade vi om smuts i äldre boksamlingar. Smuts i form av lösa partiklar, fingeravtryck eller missfärgade partier av ett ark eller omslag kan, som vi har konstaterat, orsaka omfattande skador i och på en bok: t. ex. i samband med hantering när smutspartiklarna slipas mot bokens ytor eller när smutsen absorberar fukt vilket kan leda till mögelutbrott, mer missfärgning, blödande pigmenter, korrosion eller skadedjursangrepp. Förutom att ha en direkt nedbrytande effekt på bokens material och struktur kan smuts också försvåra tolkningen av en bild, tydningen av en text och analysen av ett material. Smuts utgör, med andra ord, en stor risk för böcker. Det finns dock tillfällen när historisk smuts kan ge oss en inblick i den medeltida läsarens tankevärld; när smutsen kan avslöja information om hur en bok användes, hanterades och förvaltades, vilka avsnitt som väckte särskilt starka känslor och vilka sidor som ansågs mindre viktiga av den som läste och den som lyssnade. Kanske kan vi rent av få veta om vår läsare hade bruna ögon eller led av acne! Detta ska vi se närmare på i veckans blogginlägg.

Kathryn Rudy, professor vid St. Andrews University i Skottland, forskar bl a på historisk användning av senmedeltida pergamentmanuskript. I 2010 publicerade Rudy en artikel där hon beskriver hur man med hjälp av en densitometer (ett instrument som registrerar tätheten i en reflekterande yta) kan analysera smutsiga marginaler och andra områden i medeltida manuskript, och på så vis få ledtrådar till hur den medeltida människan interagerade fysiskt med boken och dess text och vilka sidor och avsnitt som favoriserades eller ignorerades. Och SOM det interagerades: med läppar, nästippar, pannor och, förstås, händer! Ett exempel på direktkontakt i form av en kyss, dokumenterat av samtiden, ser vi i Savoy Hours från 1300-talet.

 

Savoy Hours, c.a 1334 – 40
Foto: Beinecke Rare Book and Manuscript Library, Yale University
https://brbl-dl.library.yale.edu/vufind/Record/3520209

Den upprepade direktkontakten lämnade förstås sina spår på pergamentsidorna; något samtidens manuskriptmakare var väl medvetna om. I ett försök att minimera slitaget målade man då och då in en sk. beröringsplakett på en strategisk plats i eller i närheten av arkets nedre kant. Avsaknaden av beröringsplakett hindrade dock inte den medeltida läsaren från att placera en fuktig kyss eller nästipp på en särskilt favoriserad bild eller text – något Rudy också konstaterar i sin forskning.

Gunnerus MS Fol. 724, ett liturgiskt manuskript från 1400-talet.
På första sidans nedre kant finner vi en cirkelformad illustration av jungfru Maria som visar spår av slitage. Kanske har slitaget på bilden – liksom det i nedre, höger hörn – uppstått på grund av upprepad beröring från en eller flera läsare?
Foto: Nils Eikeland/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

Densitometern är ett exempel på en icke-destruktiv metod som gör det möjligt att analysera ett föremål utan att skära, klippa eller på annat vis avlägsna material från originalet. Densitometeranalys säger oss dock ingenting om förekomsten av mänsklig DNA eller bakterier. För den informationen behöver vi ta hjälp av modern genetisk och molykelärbiologisk forskning och PMF (Peptide Mass Fingerprinting). PMF baserar sig på en av de mest grundläggande rengöringsteknikerna inom papper- och bokkonservering: nämligen torr-rengöring med ett radergummi. Provmaterial samlas helt enkelt upp genom den elektrostatiska laddning som uppstår när konservatorn försiktigt för radergummit över en pergamentyta som inte innehåller text eller illustrationer. Detta material analyseras sedan med hjälp av masspektrometri. Idag används PMF framförallt för att hämta in information om pergamentets ursprung och för att hjälpa föremålskonservatorer att identifiera vissa bakterier som är skadliga för just pergament, men metoden kan också användas på fingeravtryck eller andra smutsiga partier av ett ark för att upptäcka DNA från mänsklig arvsmassa och bakterier med särskild anknytning till mänsklig hud och specifika kroppsdelar. Det är spännande att tänka att PMF inom en snar framtid kanske kan ge oss information om ögonfärgen, hårfärgen, hälsotillståndet och härstamningen till den ursprungliga användaren av ett medeltida manuskript!

I nästa bloggpost från konserveringsverkstaden ställer vi oss bl a följande frågor: varför luktar en del gamla böcker choklad medan andra luktar gamla sockor? Kan doften från gamla böcker kartläggas och i så fall, kan vi dokumentera och arkivera böckernas doft till kommande generationer? Det och mer lite längre fram i sommar!

 

Källor:

Fiddyment, S. et al (2015), Animal origin of 13-th century uterine vellum revealed using noninvasive peptide fingerprinting. Tillgänglig via: http://www.pnas.org/content/112/49/15066

Gibbons, A. (2017), Goats, bookworms, a monk’s kiss: Biologists reveal the hidden history of ancient gospels. Tillgänglig via: http://www.sciencemag.org/news/2017/07/goats-bookworms-monk-s-kiss-biologists-reveal-hidden-history-ancient-gospels

Rudy, K. (2010), Dirty Books: Quantifying patterns of use in medieval manuscripts using a densitometer. Tillgänglig via: https://jhna.org/articles/dirty-books-quantifying-patterns-of-use-medieval-manuscripts-using-a-densitometer/

Rudy, K. (2013), The secret lives of medieval manuscripts: Kathryn Rudy at TED x University of St Andrews. Tillgänglig via: https://www.youtube.com/watch?v=zjZAdPX6ek0

Teasdale, M. et al (2017), The York Gospels: a one thousand year biological palimpsest. Tillgänglig via: https://www.biorxiv.org/content/early/2017/07/24/146324

 

Kategorier
Bokhistorie Boksamling Forebyggende konservering Hantering Konservering UBrss

Oh you dirty, dirty books!

En bok är som en trädgård som kan bäras i fickan

-Arabiskt ordspråk

I veckans blogginlägg från konserveringsverkstaden kavlar vi upp skjortärmarna, tar på oss beskyttelseutstyr och gör en djupdykning bland mikrober, pigmenter, rester av fjäderpennor och brödsmulor när vi går på ny upptäcksfärd i bokens smutsiga värld!

Äldre boksamlingar innehåller som regel en mängd lösa, torra partiklar som strängt taget inte hör hemma i samlingen men som, över tid, har ackumulerats på och i böckerna. De flesta av oss känner dessa partiklar som damm eller støv. Det damm vi finner i boksamlingar – och i våra hem – innehåller bl a pollen, mögelsporer, virus, bakterier, dött växt- och djurmaterial, tygfibrer, byggnadsmaterial, hudceller, hår, sot, luftföroreningar, sandkorn och en mängd andra partiklar från omgivningen. I boksamlingar finner vi också damm från bokens beståndsdelar: papper, pergament, skinn, textilier, klister, varmlim och annat. De här materialen är organiska vilket betyder att de – och boken – har en begränsad levnadslängd. Vissa faktorer som hög luftfuktighet, värme och hantering skyndar på nedbrytningen och vill det sig illa återstår det till slut bara damm av det som en gång var en bok.

En del av de partiklar vi finner i och på böcker är synliga med blotta ögat medan andra kräver mikroskop för att kunna identifieras. Vissa partiklar är lätta och färdas i luften och genom ventilationssystem medan andra är tyngre och blir liggande på en och samma plats i lång tid. Gemensamt för all sorts damm är att det utgör en hälsorisk.

Vid rengöring av böcker är det viktigt att arbeta i en välventilerad lokal. Skador på slemhinnor och respirationsorgan kan undvikas genom att använda en ansiktsmask med partikelfilter, och kontaktallergier och hudirritationer kan förhindras med hjälp av nitrilhandskar. Det rekommenderas också att alltid tvätta händerna både före och efter hantering av gamla böcker – vilket låter som en bra idé nu när vi vet vad damm innehåller! Vi kan alltså skydda oss själva mot damm med relativt små medel. Böcker skyddas bäst genom förebyggande åtgärder: god rengöring av magasinslokaler, ventilationssystem med partikelfilter, kartläggning av magasinlokalernas användning, bruk av inneskor, packningsmaterial av hög kvalitet och rengöring av nyinkomna samlingar innan de sätts på plats i magasin är bara några förhållningsregler som kan förhindra att det samlas – och sprids – onödigt damm i samlingarna. Ibland är dock skadan framme och vi står inför ett mycket dammigt föremål eller samling. Vad bör man tänka på i en sådan situation?

Vid hantering eller mekanisk rengöring med hjälp av en klut eller borste kan partiklarna på och i en dammig bok slita på underlaget. Överdriven rengöring, bruk av fel redskap eller teknik kan förvärra slitaget och skapa fåror i materialets yta. I de här fårorna kan det samlas damm och mikrober (t ex mögelsporer och bakterier). Damm absorberar gärna fukt, och med den förhöjda fuktnivån som kan uppstå ökar också risken för skadedjur och aktivering av mögelsporer. Mögel i sin tur livnär sig på organiskt material i fingeravtryck, matfläckar – och damm. Och så sluts cirkeln. Förhöjd fukt ökar för övrigt risken för att metallkomponenter börjar rosta. Metaller och spår av metaller finner vi bl a i järngallusbläck, pigment, metallstift – till och med i själva pappret.

 

Till vänster: efter torr-rengöring av en bok. Till höger, en smutsig marginal och rostskador. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

 

Lösa partiklar som ligger på ytan av ett bokomslag eller ett ark kan för det mesta tas bort med hjälp av kontrollerad dammsugning/støvsuging eller torr-rengöring med en ren borste i naturhår. Om partiklarna är torra är det oftast inte något problem att avlägsna dem, men om de är fuktiga eller om luftfuktigheten kring föremålet är hög kan ytan de ligger på missfärgas under processen. Har partiklarna trängt ned i det underliggande materialets fibrer blir det svårt – ibland omöjligt –  att få bort de fläckar som uppstått. Ett sådant exempel ser vi i bilden ovan till höger. Men: är det alltid önskvärt att försöka avlägsna denna typ av smutsfläckar från arksidor och bokomslag? Kan dessa fläckar möjligen ge oss en direkt inblick i den ursprungliga ägarens inre tankevärld och tillhandahålla värdefull information för forskare? Detta och mer ska vi se närmare på i nästa bloggpost från konserveringen vid NTNU Gunnerusbiblioteket!

 

Litteraturtips:

Kwakkel, E. (2016) Dirty Old Books [www] https://medievalbooks.nl/2016/02/26/dirty-old-books/

Lloyd, H., Bendix, C., et al (2007) Dust in Historic Libraries [www] http://www.english-heritage.org.uk/content/learn/conservation/2543455/2543024/Musmicdustpaper.pdf

 

 

 

 

Kategorier
Forebyggende konservering Hantering Konservering UBrss

Handskar- en het potatis

I den här veckans bloggpost från konserveringsverkstaden vid NTNU Gunnerusbiblioteket ska vi se närmare på något som vi konservatorer regelbundet får frågor och kommentarer om: handskar, och när de ska användas!

Handsken, från 1323 f.Kr. till idag

Bruket av handskar i olika sammanhang är inte en modern företeelse: t. ex. vet vi från gravfynd att man redan under farao Tutankhamons tid använde handskar av linne. Under en lång tid var handskar förbehållna samhällets övre skikt, något som gradvis förändrades under den senare delen av medeltiden. Under den viktorianska eran skulle bruket av handskar nå nya höjder. I etikettböcker från den här tiden finner vi mängder av referenser till handskar, och det blir tydligt att den vita handsken – en symbol för kyskhet, renlighet och status – hade en framträdande roll i hur den samtida människan uppfattades av sin omgivning. Utifrån handsken värderades människan.

Under 1800-talets andra hälft populariserades de äldsta fotografiska teknikerna, och i fotografimanualer från den här tiden dyker det då och då upp instruktioner om bruk av gummihandskar: möjligen för att undvika fingeravtryck på fotoplåtarna eller- mer troligt – för att inte komma i direkt kontakt med de kemikalier som användes vid framställningen av fotografierna. I samtida litterära källor som fokuserar på hantering av boksamlingar lyser dock handskarna med sin frånvaro: här rekommenderas istället att man ska hantera böcker med rena och torra händer. Producenter och återförsäljare av arkivmaterial anammade hur som helst fotomanualernas vaga rekommendationer och började så småningom distribuera massproducerade vita bomullshandskar med sina kataloger och utskick.

Under 1980-talet uppstod en modern våg av handskbruk i museum, bibliotek och arkiv. Den huvudsakliga anledningen till att vita bomullshandskar användes vid all form av hantering av föremål var förstås välmening: en önskan om att vårda och bevara gamla föremål. Bland många yrkesgrupper (och allmänheten) betraktades den vita bomullshandsken som ett ofelbart, ogenomträngligt skydd vid hantering av samlingar, även om ingen vetenskaplig forskning kunde backa upp dessa antaganden. Under 1990-talet började bruket av vita bomullshandskar dock att ifrågasättas i allt större omfattning – särskilt bland föremålskonservatorer – och idag har en stor andel museum, arkiv och bibliotek valt bort vita bomullshandskar till förmån för bättre lösningar.

Finn fem fel – eller fler..

De flesta som någon gång har provat vita bomullshandskar vet att det är svårt – i princip omöjligt – att få dem att sitta bra på händerna. Massproducerade bomullshandskar som köps in till museum, arkiv och bibliotek kommer i olika storlekar (small, medium, large och ibland större) men handskarna – eller rättare sagt producenterna – tar sällan hänsyn till de naturliga olikheterna mellan vänster och höger hand eller det faktum att en bred handflata inte nödvändigtvis betyder att man har breda, långa fingrar.

 

Exempel på handskar med dålig passform.
Foto: Nils Eikeland/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

 

I bilden här ovan ser vi ett exempel på illasittande bomullshandskar som är både för stora och för små för handen. Handskens fingertoppar är alltför långa medan passformen över handflatan och handryggen är så trång att handsken riskerar att börja glida av. De långa fingertopparna, de tjocka sömmarna och det oformliga stoffet över handflatorna gör att handen förlorar förmågan att känna detaljer i textur, tillstånd, arkens tjocklek, flexibilitet och kvalitet. Att bläddra från sida till sida utan att skada sköra arkkanter blir nära nog omöjligt, och risken för att revor/rifter bildas eller blir större är mycket stor. Att öppna bokspännen eller ta ut ett föremål från ett konvolut eller omslag kan också vara svårt, liksom att hantera stora och tunga böcker eller boxar som lätt kan glida ur händerna på grund av handskens dåliga passform.

Ytskiktet i en bomullshandske är både grovt och glatt, vilket betyder att handsken kan fastna i ojämnheter i arkkanter samtidigt som det är lätt att tappa kontroll över föremålet på grund av det glatta stoffmaterialet. Om bomullen kommer i direkt kontakt med bläck, kol, blyant, pigmenter eller annan media kan text och illustration ”viskes ut” eller lyftas av den friktion som uppstår mellan stoffet och föremålets yta. Ytsmuts eller media från ett föremål kan också, med hjälp av handskar, föras över till ett annat föremål eller emballage, som då blir kontaminerat. Smutsiga bomullshandskar kan vaskes, men vaskingen påverkar både passformen och bomullens ytstruktur och ofta sitter det kvar en god del smuts inbäddad i bomullsfibrerna. Dessutom kan lo från bomullen i handskar som har blivit vaskede eller som är av dålig kvalitet fastna i arkkanter eller på bokomslag.

 

Fløyel och metallbeslag på ett bokbind: då åker handskarna på!
Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

 

Blod, svett och tårar.. Eller åtminstone svett

En av de vanligaste argumenten för att använda handskar vid hantering av böcker är att materialet i boken kan ta skada av kontakt med svett, oljor och smuts från vår hud. Helt ny rättsvetenskaplig forskning visar att mängden vatten i ett enda fingeravtryck kan vara så låg som 20 % och att ett enda fingeravtryck kan innehålla upp till 80 % organiska och oorganiska kemikalier, inklusive aminosyror, salter och oljor. I det fallet är fukten oftast inte riskfaktorn – såvida man inte har hyperhidros eller överdriven svettning – utan det som kan ställa till med skada är biprodukterna. Dessa kemikalier kan missfärga materialet i en bok, och de här missfärgningarna kan – över tid – förvärras. Huden i våra handflator innehåller inga talgkörtlar, så för att kontaminera ett föremål med hudoljor måste vi stryka handen över vårt hår eller ansikte, och sedan föra handen över arket eller bokomslaget. En bomullshandske släpper genom svett och absorberar enkelt upp oljor från hud och hår, och är alltså inte säker heller i detta avseendet. Samtidigt finns det tillfällen då vi bör använda handskar: både för att skydda oss och föremålet vi hanterar.

I Spesialsamlingenes läsesal i Gunnerusbiblioteket erbjuder vi våra kunder nitrilhandskar för de tillfällen rena, torra händer inte är tillräckligt. Nitrilhandskar släpper inte genom svett eller smuts, är mer allergivänliga än andra syntetiska handskar och har som regel en bättre passform än bomullshandskar. Dessutom skyddar de huden mot kontakt med smuts, støv och mugg-skadat material. Vi bedömer varje föremål individuellt och tar hänsyn till dess tillstånd och eventuella risker som handskbruk kan medföra, men det finns situationer när nitrilhandskar alltid ska användas: t. ex. om man har kontaktallergier eller eksem, om man ska hantera fotografier där emulsionen och basen kan ta stor skada – till och med rosta – vid kontakt med hud, och vid hantering av böcker med metalldekor, broderier eller böcker som har textila omslag.  Vid varje hanteringstillfälle där handskar används bör man försäkra sig om att handskarna är rena så att risken för att föra över smuts från ett föremål till ett annat minimeras.

 

I nästa blogginlägg från konserveringsverkstaden ska vi undersöka de inte alltid så tydliga – och ibland skrämmande – spåren av historia som finns i våra samlingar. Chansen är stor att du som läsare kommer att betrakta böcker ur ett helt nytt perspektiv och att du söker efter ett par nitrilhandskar nästa gång du ska hantera en gammal bok!

 

Bibliografi

Baker, C., Silverman, R. (2007) Misperceptions about white gloves. https://s.ntnu.no/misperceptions

Fowler, B. (1995) Forgotten riches of King Tut: his wardrobe. https://s.ntnu.no/forgottenriches

Kent, T. (2016) Water content of latent fingerprints – dispelling the myth. https://s.ntnu.no/dispellingthemyth

McKay, P. (2008) Some day my prints will come or you can’t handle the truth (unless you’re wearing gloves). https://s.ntnu.no/somedaymyprintswillcome

Mahe, Y. (2013) History of gloves and their significance. https://s.ntnu.no/historyofgloves

Smith, M. (2014) White gloves required – or not? https://s.ntnu.no/whitegloves

Kategorier
Konservering Tejp UBrss

Aj aj – en rift i arkkanten!

En av de vanligaste skadorna på eldre arkiv- och biblioteksamlingar är rifter. Dessa uppkommer ofta i papper som försvagats av ålder och som dessutom hanterats eller förvarats olämpligt. Särskilt arkkanter och hörn i dokumenter eller böcker är utsatta.

Brev med rift i arkkanten. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

Bilden ovan visar ett brev från Spesialsamlingene vid NTNU Gunnerusbiblioteket, daterat februari 1871. Ursprungligen har brevet legat sammenbrettet, men vid okänd tidpunkt har det vikits ut och sedan förvarats plant. De krossade fibrerna i det vikta området, en begynnende korrosjon av järngallusbläcket och papprets dåliga kvalitet har bidragit till dannelsen av riften i arkkanten. En reparasjon vill stabilisera kanten och förhindra att riften blir större. Efter reparasjonen vill brevet bli digitalisert.

Metod:

Prosedyren för att reparere en rift i papper varierar beroende på skadans placering och omfang och gjenstandens tilstand. Vanligaste måten är att bruke japanpapper och klister.

Till vänster, exempel på tissues, lättare japanpapper. Till höger, klister färdigt för bruk. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

Japanpapper tillverkas för hand eller maskiniellt och finns tillgängliga i en mängd gramvikter: alltifrån tissue som väger 1.6 gram per m2 till kraftigare papper på över 100 gram per m2. Japanpappret bör matcha originalets utseende och inte vara kraftigare än det papper det ska hålla samman. Om möjligt bör det inte skjule texten på originalet. Till vårt brev brukes två tissues på vardera 6 g/m2 och 11 g/m2. Den tyngre tissuen placeras på brevets baksida (verso) som saknar text.

Till japanpapper bruker man först och främst klister: en blandning av vatten och puder-liknande stivelse som värms upp under omrörning och sedan får svalna för att till sist bearbetas genom en sil av hästhår. Klister är vattenlösligt vilket betyder att reparasjonen kan fjernes utan bruk av starkare kemikalier.

Övre bild: påstrykning av klister på tissue. För att få fibrerna i pappret att ligga pent, arbetar man från mitten och ut.
Undre bild: A visar hur reparasjonen ligger som ett «plaster» på bägge sidor av brevet. B visar hur klistret tränger in i de områden tissuen inte når. När vattnet i klistret har fordampet återstår bara solid stivelse.
Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

Resultat:

När tissuen sitter på plats över riften, får brevet torka under lätt tyngd. Efter en stund kan överflödig tissue som sticker ut över arkkanten pusses bort med skalpell, och sedan är brevet färdigt för digitalisering och nytt, syrafritt emballasje.

Efter reparasjon. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

Problemställningar:

Att laga ett dokument där texten har begynt att korrodere är inte problemfritt. Fukt, även i små mängder, kan medføre accelererad nedbrytning. För att minimera tilførseln av fukt under reparasjonen får klistret först ”torka upp” på absorberande papper. Under påføringen av det klistrade tissuen brukes absorberande papper för att suga upp onödig fukt.

Alternativa reparasjonsmaterial:

Heat-set tissue – ett förlimmat papper där limämnet aktiveras med hjälp av värme – är ett populärt reparasjonsmaterial i många bibliotek och arkiv.

Heat-set tissue till vänster, japanpapper till höger. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

Utseendet på heat-set tissue skiljer sig tydligt från japanpapper – det har en spröd, filt-liknande och skinnende yta som inte matchar historiska dokumenter. Dessutom kan heat-set tissue bara fjernes med varme eller mineralsprit. I biblioteket brukes heat-set tissue sällan, och då enbart på modern litteratur som är i cirkulation.

En del bedrifter och verkstäder bruker sk ”arkivvänliga” papperstejper till reparasjoner av lösa ark och rifter – även på eldre samlinger. Dessa typer av tejper saknar oftast dokumentation över hur limämnet i tejpen reagerar med det historiska dokumentet över tid. Dessutom är de sällan sympatiska i utseende eller struktur. I bibliotekets konservatorsverkstad brukes papperstejper aldrig till reparasjoner av samlinger. För mer information om riskerna med tejp, se bloggposten ”Tejp – det okända hotet” från april i år.

 

God bevaringssommar!

 

Litteraturtips:

NEDCC. Repairing paper artifacts [WWW] https://www.nedcc.org/free-resources/preservation-leaflets/7.-conservation-procedures/7.3-repairing-paper-artifacts

Sanderson, K. (2007) Making it stick: paste on paper [WWW] http://cool.conservation-us.org/coolaic/sg/bpg/annual/v26/bp26-28.pdf

Kategorier
Forebyggende konservering Konservering UBrss

Tejp – det okända hotet

I konservatorsverkstaden får vi då och då in böcker eller tidskrifter som har lagats med tejp på en eller annan måte. Vanligtvis har tejpen använts för att säkra en rift i ett ark eller för att fästa samman lösa pärmar eller sidor i en bok. Att laga ett ark eller en bok med tejp ställer oftast till med stor skada och skapar dessutom mycket extra-arbete för konservatorn. I det här blogginlägget ska vi se lite närmare på vad tejp är och varför det är så skadligt för papper.

De tejpsorter vi finner på marknaden idag består för det mesta av två skikt: en film eller rygg, ofta tillverkad av cellofan, papper eller plast, och ett självhäftande limämne, vanligtvis en gummi-massa vars syfte är att binda sig samman med underlaget tejpen sitter på. Innan självhäftande tejp uppfanns behövde limämnet aktiveras för att binda sig samman med underlaget. Detta gjorde man med hjälp av värme, vatten eller kemikalier.

Gjennomsiktig tejp som har använts för att ”laga” en bok. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

 

Hemma och på jobbet hittar vi ofta brun packtejp som är gjord av plasten polypropen och maskeringstejp och post-it notisblokk som består av papper. Vanligast förekommande är dock gjennomsiktig tejp som syns i bilden ovan. I engelskspråkiga länder kallas gjennomsiktig tejp ofta för Sellotape och Scotch tape, vilket är namnet på tillverkarna.

Gummi-massan i självhäftande tejp är en polymer: en kemisk förening som består av mindre enheter som tillsammans bildar långa, repetativa kedjor. Pappret som tejpen sitter på innehåller cellulosa som också är en polymer. Med tiden skapas en kemisk reaktion mellan polymererna i gummit och cellulosan, vilket leder till strukturella och fysiska förändringar i både limämne och papper. Ju längre den här processen får fortsätta, desto svårare blir det att ta bort tejpen och desto mer missfärgad blir pappret där tejpen sitter. Tejpens förmåga att fästa på pappret förminskas samtidigt, och till slut faller tejpens rygg av. Kvar blir det nu hårda och gul-bruna limämnet, och under det – kraftigt missfärgat papper där text och bild ofta är omöjlig att tyda. När det gått så långt finns det inte mycket en konservator kan göra för att rädda det skadade området. Det är alltså viktigt att minimera tiden tejpen får sitta på pappret.

Det finns en rad olika tillvägagångssätt för att ta bort tejp från papper: från mekanisk borttagning med hjälp av en spatel eller skalpell till bruk av värme eller kemikalier. Vanligtvis börjar man som konservator med mekanisk – torr – borttagning som räknas som mest skonsamt. Om detta inte är tillräckligt kan man använda värme. Kemikaliebruk kräver en säker och välventilerad arbetsmiljö, kunskap i kemikaliers effekt på olika limämnen, och förstås också kunskap i hur de kan påverka pappret, texten eller bilden som tejpen sitter på.

 

Borttagning av tejp med hjälp av en värmekolv. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

När värme är en aktuell behandlingsmetod är värmepistolen  – på engelska hot air gun eller hot air pencil – eller värmekolven (synlig i bilden här ovanför) de mest använda redskapen. En värmekolv kan lägga press på och återaktivera tejpens självhäftande egenskaper, och därför är en värmepistol ofta att rekommendera. Bruk av hårfön bör undvikas då värmen från fönen är svår att kontrollera och begränsa till det önskade området. Bilden här ovan visar arbetet med att ta bort en tejp-bit som av misstag fastnat i ett planschverk i samband med utstillingsarbete. När planschverket stängdes lades ytterligare press på tejpen, och trots att den inte fick sitta kvar länge blev det mycket svårt att ta bort tejpen. Så småningom kunde tejpens rygg och limämne avlägsnas helt, men i processen skadades cirka 1 kvadratcentimeter av bildmaterial för all framtid.

Efter att tejpen har tagits bort, kan konservatorn påbörja arbetet med att laga den rift eller fästa de pärmar eller lösa ark som tejpen skulle säkra. Hur detta går till ska vi se närmare på i nästa blogginlägg från konserveringsverkstaden vid NTNU Gunnerusbiblioteket!

Kategorier
Forebyggende konservering Konservering Mugg UBrss

Mugg!

I veckans blogginlägg ska vi se närmare på något som finns överallt: i luften vi andas, på vår hud, på våra kläder och på de gjenstander vi har kring oss. I sin luftburna form är dessa partiklar osynliga för blotta ögat och utgör för det mesta ingen fara för oss. I kontrollerat framodlad form kan de till och med vara till glädje och nytta vid brödbakning, ölbryggning och som antibiotika vid infektioner. I sin fritt groende form har de dock potential att ödelägga hela gjenstandssamlingar och riskera vår hälsa. Vi talar om muggsopp och mugg.

Muggsopp är ett samlingsnamn för plant-liknande mikroskopisk sopp som livnär sig på näringsstoffer i organiskt material. Det finns minst 100 000 kända arter av muggsopp. Mugg är framväxten av muggsopp på gjenstander.

Muggsoppens livscykel. Modifierad bild, originalet inlånat med tillstånd av Penthon

 

Bilden ovan visar hur soppsporer kan utvecklas till mugg. Överst i bild ser vi sporerna: partiklar så små som 0.001 millimeter. För att gro och bli till mugg behöver soppsporerna en gunstig miljö, f. eks varm, fuktig och gärna stillastående luft och en mörk oppbevaringsplats, och näring som vi hittar i skinn, pergament, papir, textilier, limmer och andra organiska material. Soppsporer som får gro bildar ett trådliknande nätverk som kallas hyfer. Hyferna, i sin tur, blir till mycel, ett nät synligt för ögat. I mycelet produceras nya soppssporer som friges i luften och sprids mellan gjenstandene i ett rum. Om oturen är framme har man ett storskaligt muggangrepp i sin boksamling inom 48 till 72 timmar.

Det aktiva muggangreppet har ett par karaktäristiska kännetecken. Doften är söt och rutten, och vid beröring känns mugget klebrigt. Utseendet och färgen kan variera, men vanligt är att mugget växer som vit-gråa tentakler över bokryggar och boxar eller som «blomningar» i regnbågens alla färger över arksidor och bokpärmar. Den varierande färgskalan beror på materialet som soppsporerna hämtar sin näring från. Till skillnad från aktiv mugg är vilande mugg torr och påminner om pudrigt støv. Även här varierar färgen. Att sporerna inte är aktiva betyder inte att de är döda: tidigare aktiva muggsporer kan ligga i dvala i mycket lång tid och plötsligt bli aktiva om klimatet förändras.

 

Väck inte den björn som sover.. Tidigare aktiv mugg på bokpärm. För att inte kontaminera andra gjenstander har den här boken fått ett omslag i syrafri papir. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

 

Det bästa, billigaste och säkraste sättet att förhindra muggangrepp är att arbeta förebyggande. Regelmässiga klimatkontroller, genomtänkta placeringar av reoler och bokskåp, gott renhold och noggranna inspektioner av samlingarna är exempel på förebyggande tiltak.

Om oturen är framme och man upptäcker ett aktivt muggangrepp bland sina böcker, bör man börja med att hitta källan till muggangreppet. Kanske är det ett vattenläckage eller en för hög luftfuktighet i oppbevaringslokalen. Kanske har det bildats ett stillastående mikroklimat bakom bokraden i reolen eller i bokskåpet. När man funnit orsaken till angreppet är det viktigt att isolera de gjenstander som har påverkats. De bör placeras i ett rum utan fasta arbetsplatser där det är möjligt att kontrollera både temperatur och luftfuktighet. Nästa steg är att stabilisera klimatet i lokalen där muggangreppet sker. För att klara detta, och för efterarbete med sanering och gjenstandsvård är det ofta nödvändigt att kontakta extern kompetans.

Webben innehåller mängder av «goda» råd om behandlingsmetoder för muggskadade böcker. I en del fall är råden direkt farliga för den egna hälsan och dessutom ödelägger de också boken man vill rädda. Bäst är att kontakta närmaste museum, arkiv eller bibliotek där en gjenstandskonservator arbetar.

Här följer några exempel på vad man inte bör göra om man upptäcker aktiv mugg i sin boksamling:

  • Lägg inte ned boken i hushållsfrysen. Kyla dräper inte aktiv mugg utan låter den gå i dvala. Att frysa ned en muggangripen bok är alltså inte en behandlingsmetod utan enbart ett sätt att stabilisera boken till dess den kan behandlas av en konservator. Nedfrysning är heller inte en okomplicerad process och utförd på fel sätt kan den ställa till med stor skada på boken.
  • Lägg inte in boken i ugnen, mikrovågsugnen eller ut i solsken. Hög värme och viss elektromagnetisk strålning som ultraviolett, infraröd, gamma- och mikrovågor kan dräpa muggsporer, men risken för att boken förstörs är extremt stor.
  • Undvik kemikalier. Idag brukes kemikalier först efter att konservatorn analyserat muggsporerna och angreppets omfang. Kemikaliebehandling utesluts oftast eftersom tester har visat att behandlade gjenstander faktiskt kan bli mer mottagliga för muggangrepp. Dessutom ligger problemet med muggangrepp för det mesta i oppbevaringsmiljöen och detta åtgärdas inte av kemikaliebruk på gjenstanden. Risken är också stor för att man skadar gjenstanden och utsätter sig själv för livsfara, eftersom många kemikalier som tidigare användes vid muggsanering har visat sig vara mycket farliga.

Om man hittar vilande, torr mugg i en bok kan en del av mugget som syns med blotta ögat ofta tas bort mekaniskt med torr-rengöring, f.eks med hjälp av en støvsuger med ett högeffektivt partikelfilter för luft, ett såkallat HEPA-filter, och ett litet borst-munstycke. Vid støvsuging är det viktigt att bruke lägsta inställningen på støvsugeren och att täcka munstycket med ett fint nät för att inte suga in bitar av gjenstanden. Torr-rengöring kan ta bort en god del synlig mugg men chansen för att muggets rotsystem fortfarande finns kvar inbäddat i föremålet är stor. Dessutom är det stor risk att sporer sprider sig i luften.

Exponering för mugg irriterar lungorna och kan på sikt leda till luftvägssjukdommar och andningsproblem, eksem och andra former av hudirritationer, ögoninfektioner, illamående, migränanfall och värk som påminner om reumatism. Vet man att man har allergier, astma eller andra problem med luftvägar eller lungor bör man undvika att vistas i riskmiljöer eller hantera muggskadat material. Vid hantering och rengöring av muggskadade gjenstander bör man alltid arbeta i en väl ventilerad miljö – inte vid sin kontorsplats. Om man saknar ett avtrekksskap med ett utsug eller filter anpassat för soppsporer, kan man ibland arbeta utomhus så länge väder och vind tillåter. Var man än arbetar,  bör man alltid bruke beskyttelseutstyr som plasthandskar och munskydd med godkänt filter. Skyddsbriller och skyddskläder är också bra. Dessutom bör man vara noga med att tvätta händerna efter man har hanterat en muggskadad bok. Hälsoproblem från exponering av mugg kan komma efter många år, och därför är det viktigt att alltid skydda sig – även vid kortvarig exponering.

 

Litteraturtips:

BSI (2012) PAS 198:2012 Specification for Managing Environmental Conditions for Cultural Collections. BSI, London

BSI (2012) PD 5454:2012 Guide for the Storage and Exhibition of Archival Materials. BSI, London

Child, R. E. (2011) Mould Outbreaks in Library and Archive Collections. Tillgänglig online: http://bit.ly/2jsuUQl [01.02.2017]

Conservation Centre for Art and Historic Artefacts (2013) Managing a Mold Invasion: Guidelines for Disaster Response. Tillgänglig online: http://bit.ly/2jsDvCq [01.02.2017]

Cornell University Library Tutorial  (2005) Mold. Tillgänglig online: http://bit.ly/2jN47yT [01.02.2017]

Guild, S. and MacDonald, M. (2004) Mould Prevention and Collection Recovery: Guidelines for Heritage Collections. Tillgänglig online: http://bit.ly/2jN2OQJ [01.02.2017]

Michaelsen, A., Pinzari, F., Barbabietola, N. and Piñar, G. (2012) Monitoring the Effects of Different Conservation Treatments on Paper-Infecting Fungi. In: International Biodeterioration & Biodegradation, Volume 84, October 2013. Tillgänglig online: http://bit.ly/2jUNn8l [01.02.2017]

Northeast Document Conservation Center (2011) Emergency Salvage of Moldy Books and Paper. Tillgänglig online: http://bit.ly/2kR7hBQ [01.02.2017]

The National Trust (2011) The National Trust Manual of Housekeeping. National Trust, Swindon.

 

 

 

 

 

Kategorier
Konservering UBrss Ukategorisert

En melding til framtiden

Tidskapsler er et vidt begrep som kan innbefatte alt fra personlige brev, avisutklipp eller et par mynter plasserat i et glass eller flaske som stilles på en hylle eller graves ned i hagen hjemme til teknisk avanserte, klimaregulerte kammar av rustfritt stål, der innholdet er klinisk preparert for å klare tusenvis av år med lagring. To spennende eksempel på langtidskapsler finner vi i Japan og USA. I Osaka, Japan ligger to identiske kapsler begravd siden 1971. Den øverste kapselen som er begravd på ti meters dyp tas opp en gang hvert hundrede år for kontroll. Kapsel 2 som er begravd på fjorten meters dyp skal, i følge planen, ligga uforstyrret til år 6970. I kapslena finnes alt fra plutonium til frø. I Atlanta i USA finner vi millenniumkapselen Crypt of Civilization som ble begravd under bakken i 1940. Krypten – en romliknende konstruksjon med en størrelse på cirka 14.7 kubikkmeter – skal forbli uåpnet til 28 mai 8113.

De fleste tidskapsler har to fellesfaktorer: de inneholder et budskap til kommende generasjoner og skal åpnes ved et bestemt tidspunkt. To fascinerende og vitenskapelig uvurderlige unntak er romsondene Voyager 1 og 2 som begge inneholder en tidskapsel i form av en forgylt kobberskive med lyd og bilder fra menneskelig kultur og jordklodens natur. Forhåpningen er at disse skivene skal oppdages av andre, for oss ukjente sivilisasjoner. I skrivende stund befinner romsondene seg cirka 20,579,106,000 og 16,944,346,000 kilometer fra jorden.

Tilbake til vår planet og Trondheim. I desember 2015 ble NTNU Gunnerusbiblioteket kontaktet av ansatte ved Psykisk Helsevern, St. Olavs Hospital. Byggingen av et nytt psykiatriskt akuttmottak i Østmarka var nylig igangsatt og de ansatte ønsket å markere detta igjennom å sette inn en tidskapsel i huskonstruksjonen: En kapsel som skal stå bortgjemt i hundre år og åpnes i 2116. I kapselen skulle det ligge fotografier, bøker og personlige fortellinger fra pasienter og intervjuer med behandlere og ledere som alle har relasjoner til Psykisk Helsevern i Trondheim og Østmarka. De ansatte ved Psykisk Helsevern ba bibliotekets gjenstandskonservator om hjelp med å planlegge kapselens plassering, konstruksjon og innehold slik at sjansene for dens overlevelse ble maksimert og for at den skal bli til glede for kommende generasjoner. Under 2016 har arbeidet med både bygget og kapselen framskredet, og denne uken ble dette feiret med en sermoni der kapselen ble plassert i sin nisje under en trapp. Så, hva innebærer det å forberede en tidskapsel for en århundre lang dvale? Vi skal se nærmere på noen viktige risikofaktorer og hvordan disse kan unnvikes.

St. Olav Hospitals tidskapsel tillverkas av Verkstedpartner AS i Trondheim. Foto: Dag Øivind Antonsen (CC BY-SA 4.0)
St. Olav Hospitals tidskapsel tilverkes av Verkstedpartner AS i Trondheim. Foto: Dag Øivind Antonsen (CC BY-SA 4.0)

Når man planlegger et tidskapselprosjekt finnes det månge variabler å ta med i beregningen. En tidskapsel er aldri starkere enn det svakeste punktet. Derfor er det viktigt at kapselen har tre grunnleggende kvaliteter: Den bør være strukturellt sterk, være godt forseglet og bestå av kjemisk stabile materialer. Med kjemisk stabilitet menes et materiales evne til å motstå forandringer eller nedbrytning som kan oppstå gjennom reaksjoner i materialet selv eller fra eksterne faktorer som f.eks luft, varme, lys, fukt etc. Kapselmaterialet kan altså være mer eller mindre kjemisk stabilt, og nedenfor skal vi se nærmere på hva dette betyr for valget av kapselkonstruksjon og kapselens overlevelse.

Metaller eller metall-legeringer er meget vanlige materialvalg ved konstruksjon av tidskapsler. Historiske spor av tidskapsler viser at kopper, stål overtrukket med tinn og bly har vært populære kapselmaterialer, spesielt på 1800-talet. Alla de her materialene har forutsetninger for å ruste, spesielt om de forvares i en miljö der klimaet ikke er stabilt eller om det – som i dette tilfellet med bly – kommer i direkt kontakt med organiske syrer som dannes når papir brytes ned. Til og med loddemiddlet i en metallkapsel kan ruste om det utsettes for fukt eller salter, og på så måte svekkes hele konstruksjonen. I mer moderne tidskapsler brukes ofte rustfritt stål. I rustfritt stål med lavt karboninnehold leges stålets ytterfilm om metallet skrapes, og på så måte minsker risikoen for at rust skal dannes. Rustfritt stål leder dessuten varme dårligt, hvilket er en stor fordel om kapselen skal sveises sammen for å skape en hermetisk lukket beholder.

Plastikk er et annet vanligt forekommende materiale i tidskapsler. Plastikk er en relativt ung materialgruppe med tvilsom langtidsstabilitet. Eldrende plastmaterialer avgir ofte gasser som ikke synes med øyet men som ofta lukter illa. Disse gassene bryter ned både plasten selv og andra gjenstander i nærheten. Nedbrytningsprosessen påskyndes ofte av vann, oksygen, lys, varme og luftforurensninger. Derfor bør man, om mulig, unnvike å bruke plastkapsler eller plast som forseglingsmateriale. Man bør også unnvike plastikk inne i kapselen.

Locket till St. Olav Hospitals tidskapsel svetsas fast för att skapa en hermetiskt sluten miljö inne i kapseln. Den goda stålkvaliteten och kapselns lockkonstruktion som gör det möjligt att svetsa i en utskjutande ”läpp” minskar risken för skadlig värmepåverkan på kapselns innehåll. Foto: Dag Øivind Antonsen (CC BY-SA 4.0)
Lokket til St. Olav Hospitals tidskapsel sveises fast for å skape et hermetiskt lukket miljø inne i kapselen. Den gode stålkvaliteten og kapselens lokk-konstruksjon som gjør det mulig å sveise i en utskytende ”leppe” minsker risikoen for skadelig varmepåvirking på kapselens innehold. Foto: Dag Øivind Antonsen (CC BY-SA 4.0)

Hand i hand med valget av kapselmaterial og forseglingsmetode går kapselens plassering. En aldri så velgjort tidskapsel og dens innehold kommer med største sannsynlighet å påvirkes av nærhet til varmeovner, vannledninger, tekniske rom, kjøkken eller toaletter som avgir ekstra varme eller fukt, og som kan bidra til raske, ekstreme svigninger i klima. En kapsel som plasseres i en yttervegg kan – spesielt om veggen inte vender mot nord – ta stor skada av solvarme eller vann som transporteres fra marken gjennom veggmaterialet og som ofte fører med seg smuss eller salter. I de tilfeller der kapselen skal begraves i jorden utendørs, kan nedbør, luftforursensning, raske svigninger i klima, grunnvann, jordens naturlige bevegelsesmønster og vibrasjoner fra trafikk forårsake framtidige skader på kapselen og dens innehold.

De fleste tidskapsler inneholder en eller annan form for papir; f.eks bøker, brev, avisutklipp og fotografier. Papir er et oganiskt og ikke alltid helt stabilt materiale som avgir og tar opp fukt for å komme i balanse med sin omgivelse. Om den relative luftfuktigheten i en tidkapsel stiger –f.eks ved kondens eller om fukt trenger inn igjenom kapselens lokk eller fuger – absorberes fukten av papirets fibrer som sveller og deformeres. Risikoen for kjemisk nedbrytning – resultatet av endringer i et materiales kjemiske sammensetning – øker også, liksom risikoen for at muggsporer aktiveres og blir til muggangrep, at tekst blir uleselig eller at ark og fotografier klistres sammen. Her kan en eneste vanndråpe gjøre enorm skade! Om den relative luftfuktigheten synker – hvilket kan skje om kapselen utsettes for varme – riskerer papiret å bli sprøtt og smuldre samman på grunn av at fibrene i papiret drar seg samman. Et hurtig svingende klima – altså ikke de naturlige svigningene som skjer med årstidene men temperaturforandringer som kommer fra ovner, vinduer, rør og lignende – kan lede til at bokbind deformeres og at emulsjonen på bildesiden av fotografiene sprekker.

Som i tilfellet med kapselen, bør dens innehold være kjemisk stabilt. Det maskinproduserte papiret vi bruker idag inneholder lignin: En byggestein som finnes i celleveggene på planter, trær og bark. Lignin er et veldig reaktivt materiale og bidrar ofta til att papiret brytes ned, spesielt om detta kommer i kontakt med luftforurensninger, lys, fukt og varme eller annet papir av dårlig kvalitet. Visse produksjonsprosesser klarer å fjerne en god del lignin fra papirmassen, og dette papiret egner seg bedre til langtidsforvaring. Alt papir som brukes i en tidskapsel – både gjenstandene selv og deres emballasje – bør være kopiert på eller produsert av papir som følger internasjonale standarder for langtidsforvaring av arkiv- og bibliotekssamlinger.

***

Siden tirsdag ligger St. Olav Hospitals tidskapsel på sin plass i det snart ferdigstilte akuttmottaket i Østmarka. Intensjonen er at kapselen skal ligge uforstyrret til år 2116 da den skal åpnes og forhåpningsvis vekke interesse og glede blant framtidige Trondheimsbeboere. For å ytterligere sikre kapselen i folkeminnet, er dens plassering merket med en plakett. Teksten lyder:

«Bak denne veggen ligger en tidskapsel med fortellinger til framtida – om psykiske lidelser – om å få og gi hjelp og behandling – tekster og fotografier fra St. Olavs Hospital, Psykisk Helsevern 2016.  Vi ber dere som kommer etter oss om å bevare tidskapselen i ett hundre år – og åpne den i år 2116.

22. November 2016»

 

Kilder:

  • Jarvis, W. E. Time Capsules – A Cultural History. McFarland, 2002.
  • Juhlin, V. Only Time Will Tell – The St. Olav Hospital Time Capsule in Trondheim, Norway. Dissertation for Preventive Conservation MA at Northumbria University, 2016.
  • NASA Jet Propulsion Laboratory. Voyager – the Interstellar Mission [webside]. Tilgjengelig fra: http://voyager.jpl.nasa.gov/index.html
  • Oglethorpe University. The Crypt of Civilization Time Capsule at Oglethorpe University [webside]. Tilgjengelig fra: http://crypt.oglethorpe.edu/
  • Panasonic. Time Capsule Expo ’70 [webside]. Tilgjengelig fra:  http://panasonic.net/history/timecapsule/
  • Sagan, C. Murmurs of Earth: the Voyager Interstellar Record. Random House, 1978.

 

 

Kategorier
Digitalisering Konservering UBrss

Digitalisering ved Gunnerusbiblioteket

Spesialsamlingene ved NTNU Gunnerusbiblioteket har, siden 2008, utført digitalisering av eldre materiale med hjelp av avansert teknologi utviklet spesifikt for dette formål. Kvaliteten på de digitale filene utvikles hele tiden, og vi arbeider kontinuerlig for å muliggjøre det besta resultatet til våre brukere. Moderne scannerutstyr gir høyoppløste bilder der det er muligt å se ujevnheter i papirets overflate eller struktur, detaljer i tekst og bilde, fragmentariske vannmerker og produktionsmetoder som kan gi ledetråder til hvordan og hvor gjenstanden ble skapt. Takket være dette kan nye intresser og forskningsfelt oppstå, og ny information kan komme fram. I Gunnerusbiblioteket forsøker vi å ta vare på flera forskningsområders spesielle behov, og derfor digitaliserer vi ofta hele gjenstanden, inkludert permer og kanter.

Digitalisering i scanner vid Spesialsamlingene
Digitalisering i scanner ved Spesialsamlingene. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

Nylig lanserte biblioteket en nettbasert tjeneste, Gunnerus, som gir brukere en mulighet til å se og bla i historiske bokbind, brev og dokumenter, kart, fotografier og diplomer fra våre samlinger utan å risikere originalen.  På den måten kan vår generasjon bidra til at framtidige brukere skal få oppleve og relatere seg til de unike gjenstandene som utgjør NTNU Gunnerusbibliotekets Spesialsamlinger.

Et godt eksempel på hvordan digitalisering kan bidra til å forlenge levetiden til gjenstander i papir ser vi i originalmanuskriptet til Ja Vi Elsker eller Norsk Fædrelandssang. I 2011 ble Ja Vi Elsker en del av Noregs dokumentarv; den norske delen av UNESCOs Memory of the World-register. Manuskriptet – som ble skrevet for hånd av Bjørnstjerne Bjørnson i 1863 – finnes bare i ett eneste eksemplar og dette forvaltes av NTNU Gunnerusbiblioteket siden begynnelsen av 1900-talet. Gjennom årene har Ja Vi Elsker blitt regelbunnet etterspurt for bruk i utstillinger og i ulike forskningssammenheng. For å unnvike videre slitasje og behov for konservering som kan forvanske gjenstandens historiske verdi og originalitet, har manuskriptet blitt digitalisert. De høyoppløste digitale filene kan brukes i forskning og som dummies under utstilling, og originalen får en velfortjent hvile fra håntering, lys, varme og andre faktorer som bidrar til nedbrytning av papir.

Fol 449, Ja Vi Elsker.

Når man, som vi kan se med Ja Vi Elsker, minimerer bruk og utlån av originalen er det viktig å arbeide for en økt digital tilgjengelighet slik at interessen for gjenstanden ikke forblir av en ren akademisk art men også folklig. Gode nettløsninger som f.eks Gunnerus  – der brukere kan lagre og printe ut høyoppløste bilder gratis – skaper bredere utdanningsmuligheter. Samlingene levendegjørs, gjenbrukes og revurderes, og nye interessegrupper kan bildes.

 

Kategorier
Konservering UBrss

Bokkonservering på Kalvskinnet

Innen gjenstandskonservering finnes mange spesialiseringer. Bøker, malerier og kunst på papir, tekstiler, fotografier, plast-, glass-, keramikk-, stein- og metallgjenstander, historisk interiør og møbler er eksempel på materialgrupper som krever spesifikk kompetanse. I Norge finnes universitetsutdanning innen gjenstandskonservering i Oslo.

Bokkonservering som eget fagområde ble etablert på 1960-tallet i forbindelse med en stor flom i Florens, Italien. Flere millioner verdifulle bokbind og historiske dokumenter ble skadet eller ødelagt av katastrofen. Under evakueringsarbeidet vokste det fram felles arbeidsmetoder for bevaring og håndtering av skadede bøker og dokumenter, og nye, mer sympatiske materialer ble tatt i bruk. De tidigere restaureringsmetodene – som ofte var ganske grove og som ibland forandret bokbindets karakter og utseende helt – ble erstattet av konservering; en mer minimalistisk tilnærming der målsettingen er å sikre boken så varsamt som mulig med reversible metoder og materialer.

I NTNU Gunnerusbibliotekets konserveringsverksted på Kalvskinnet arbeider en konservator med å sikre de eldre biblioteksamlingene for videre forvaring og bruk i magasin, i lesesal, ved digitalisering og ved utstilling. Tyngdepunktet ligger på å arbeide forebyggende for å forhindre skader og nedbrytning av bibliotekets store samlinger. Konservatoren overvåker samlingenes tilstand og magasinenes klima og renhold, passer på at gjenstander pakkes i riktig emballasje og instruerer ansatte og besøkende i hvordan gjenstander håndteres. I verkstedet utføres også praktiskt konserveringsarbeid. Vanlige oppgaver er reparasjon av rifter, fjerning av teip og konsolidering av bokomslag. For denne typens arbeid kreves planlegging, stor forsiktighet, en etisk tankemåte, oppfinnsomhet og goda verktøy. Ofte inngår det også en del forskning og detektivarbeid, gjerne i samarbeid med ekstern kompetanse. I kommende bloggposter om konservering skal vi se nermere på alt dette!

 

Bokkonservering ved Kalvskinnet. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)
Bokkonservering på Kalvskinnet – ikke alltid bare bøker.. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)