Kategorier
Konservering Tejp UBrss

Aj aj – en rift i arkkanten!

En av de vanligaste skadorna på eldre arkiv- och biblioteksamlingar är rifter. Dessa uppkommer ofta i papper som försvagats av ålder och som dessutom hanterats eller förvarats olämpligt. Särskilt arkkanter och hörn i dokumenter eller böcker är utsatta.

Brev med rift i arkkanten. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

Bilden ovan visar ett brev från Spesialsamlingene vid NTNU Gunnerusbiblioteket, daterat februari 1871. Ursprungligen har brevet legat sammenbrettet, men vid okänd tidpunkt har det vikits ut och sedan förvarats plant. De krossade fibrerna i det vikta området, en begynnende korrosjon av järngallusbläcket och papprets dåliga kvalitet har bidragit till dannelsen av riften i arkkanten. En reparasjon vill stabilisera kanten och förhindra att riften blir större. Efter reparasjonen vill brevet bli digitalisert.

Metod:

Prosedyren för att reparere en rift i papper varierar beroende på skadans placering och omfang och gjenstandens tilstand. Vanligaste måten är att bruke japanpapper och klister.

Till vänster, exempel på tissues, lättare japanpapper. Till höger, klister färdigt för bruk. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

Japanpapper tillverkas för hand eller maskiniellt och finns tillgängliga i en mängd gramvikter: alltifrån tissue som väger 1.6 gram per m2 till kraftigare papper på över 100 gram per m2. Japanpappret bör matcha originalets utseende och inte vara kraftigare än det papper det ska hålla samman. Om möjligt bör det inte skjule texten på originalet. Till vårt brev brukes två tissues på vardera 6 g/m2 och 11 g/m2. Den tyngre tissuen placeras på brevets baksida (verso) som saknar text.

Till japanpapper bruker man först och främst klister: en blandning av vatten och puder-liknande stivelse som värms upp under omrörning och sedan får svalna för att till sist bearbetas genom en sil av hästhår. Klister är vattenlösligt vilket betyder att reparasjonen kan fjernes utan bruk av starkare kemikalier.

Övre bild: påstrykning av klister på tissue. För att få fibrerna i pappret att ligga pent, arbetar man från mitten och ut.
Undre bild: A visar hur reparasjonen ligger som ett «plaster» på bägge sidor av brevet. B visar hur klistret tränger in i de områden tissuen inte når. När vattnet i klistret har fordampet återstår bara solid stivelse.
Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

Resultat:

När tissuen sitter på plats över riften, får brevet torka under lätt tyngd. Efter en stund kan överflödig tissue som sticker ut över arkkanten pusses bort med skalpell, och sedan är brevet färdigt för digitalisering och nytt, syrafritt emballasje.

Efter reparasjon. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

Problemställningar:

Att laga ett dokument där texten har begynt att korrodere är inte problemfritt. Fukt, även i små mängder, kan medføre accelererad nedbrytning. För att minimera tilførseln av fukt under reparasjonen får klistret först ”torka upp” på absorberande papper. Under påføringen av det klistrade tissuen brukes absorberande papper för att suga upp onödig fukt.

Alternativa reparasjonsmaterial:

Heat-set tissue – ett förlimmat papper där limämnet aktiveras med hjälp av värme – är ett populärt reparasjonsmaterial i många bibliotek och arkiv.

Heat-set tissue till vänster, japanpapper till höger. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

Utseendet på heat-set tissue skiljer sig tydligt från japanpapper – det har en spröd, filt-liknande och skinnende yta som inte matchar historiska dokumenter. Dessutom kan heat-set tissue bara fjernes med varme eller mineralsprit. I biblioteket brukes heat-set tissue sällan, och då enbart på modern litteratur som är i cirkulation.

En del bedrifter och verkstäder bruker sk ”arkivvänliga” papperstejper till reparasjoner av lösa ark och rifter – även på eldre samlinger. Dessa typer av tejper saknar oftast dokumentation över hur limämnet i tejpen reagerar med det historiska dokumentet över tid. Dessutom är de sällan sympatiska i utseende eller struktur. I bibliotekets konservatorsverkstad brukes papperstejper aldrig till reparasjoner av samlinger. För mer information om riskerna med tejp, se bloggposten ”Tejp – det okända hotet” från april i år.

 

God bevaringssommar!

 

Litteraturtips:

NEDCC. Repairing paper artifacts [WWW] https://www.nedcc.org/free-resources/preservation-leaflets/7.-conservation-procedures/7.3-repairing-paper-artifacts

Sanderson, K. (2007) Making it stick: paste on paper [WWW] http://cool.conservation-us.org/coolaic/sg/bpg/annual/v26/bp26-28.pdf

Kategorier
Forebyggende konservering Konservering UBrss

Tejp – det okända hotet

I konservatorsverkstaden får vi då och då in böcker eller tidskrifter som har lagats med tejp på en eller annan måte. Vanligtvis har tejpen använts för att säkra en rift i ett ark eller för att fästa samman lösa pärmar eller sidor i en bok. Att laga ett ark eller en bok med tejp ställer oftast till med stor skada och skapar dessutom mycket extra-arbete för konservatorn. I det här blogginlägget ska vi se lite närmare på vad tejp är och varför det är så skadligt för papper.

De tejpsorter vi finner på marknaden idag består för det mesta av två skikt: en film eller rygg, ofta tillverkad av cellofan, papper eller plast, och ett självhäftande limämne, vanligtvis en gummi-massa vars syfte är att binda sig samman med underlaget tejpen sitter på. Innan självhäftande tejp uppfanns behövde limämnet aktiveras för att binda sig samman med underlaget. Detta gjorde man med hjälp av värme, vatten eller kemikalier.

Gjennomsiktig tejp som har använts för att ”laga” en bok. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

 

Hemma och på jobbet hittar vi ofta brun packtejp som är gjord av plasten polypropen och maskeringstejp och post-it notisblokk som består av papper. Vanligast förekommande är dock gjennomsiktig tejp som syns i bilden ovan. I engelskspråkiga länder kallas gjennomsiktig tejp ofta för Sellotape och Scotch tape, vilket är namnet på tillverkarna.

Gummi-massan i självhäftande tejp är en polymer: en kemisk förening som består av mindre enheter som tillsammans bildar långa, repetativa kedjor. Pappret som tejpen sitter på innehåller cellulosa som också är en polymer. Med tiden skapas en kemisk reaktion mellan polymererna i gummit och cellulosan, vilket leder till strukturella och fysiska förändringar i både limämne och papper. Ju längre den här processen får fortsätta, desto svårare blir det att ta bort tejpen och desto mer missfärgad blir pappret där tejpen sitter. Tejpens förmåga att fästa på pappret förminskas samtidigt, och till slut faller tejpens rygg av. Kvar blir det nu hårda och gul-bruna limämnet, och under det – kraftigt missfärgat papper där text och bild ofta är omöjlig att tyda. När det gått så långt finns det inte mycket en konservator kan göra för att rädda det skadade området. Det är alltså viktigt att minimera tiden tejpen får sitta på pappret.

Det finns en rad olika tillvägagångssätt för att ta bort tejp från papper: från mekanisk borttagning med hjälp av en spatel eller skalpell till bruk av värme eller kemikalier. Vanligtvis börjar man som konservator med mekanisk – torr – borttagning som räknas som mest skonsamt. Om detta inte är tillräckligt kan man använda värme. Kemikaliebruk kräver en säker och välventilerad arbetsmiljö, kunskap i kemikaliers effekt på olika limämnen, och förstås också kunskap i hur de kan påverka pappret, texten eller bilden som tejpen sitter på.

 

Borttagning av tejp med hjälp av en värmekolv. Foto: Victoria Juhlin/NTNU UB (CC BY-SA 4.0)

När värme är en aktuell behandlingsmetod är värmepistolen  – på engelska hot air gun eller hot air pencil – eller värmekolven (synlig i bilden här ovanför) de mest använda redskapen. En värmekolv kan lägga press på och återaktivera tejpens självhäftande egenskaper, och därför är en värmepistol ofta att rekommendera. Bruk av hårfön bör undvikas då värmen från fönen är svår att kontrollera och begränsa till det önskade området. Bilden här ovan visar arbetet med att ta bort en tejp-bit som av misstag fastnat i ett planschverk i samband med utstillingsarbete. När planschverket stängdes lades ytterligare press på tejpen, och trots att den inte fick sitta kvar länge blev det mycket svårt att ta bort tejpen. Så småningom kunde tejpens rygg och limämne avlägsnas helt, men i processen skadades cirka 1 kvadratcentimeter av bildmaterial för all framtid.

Efter att tejpen har tagits bort, kan konservatorn påbörja arbetet med att laga den rift eller fästa de pärmar eller lösa ark som tejpen skulle säkra. Hur detta går till ska vi se närmare på i nästa blogginlägg från konserveringsverkstaden vid NTNU Gunnerusbiblioteket!