Kategori: Uncategorized

En ny världsbild: Kopernikus, Tycho och Kepler

Kopernikus verk De revolutionibus orbium coelestium kom till att revolutionera astronomi och den västerländska kulturen, men Kopernikus själv skulle nog inte uppskatta att bli kallad revolutionär. Kopernicus studerade matematik, astronomi och måleri i Kraków och juridik, kanonisk rätt, grekiska och latin i Italien innan han återvände till Polen och utsågs som administratör i stiftet Ermland i Polen, där hans onkel var biskop, en position han innehade hela sitt liv. Det var inte på grund av nya observationer som inte stämde med det ptolemaiska systemet som gjorde att Kopernikus argumenterade mot det. Han skriver ingenstans att han använt mera korrekta iakttagelser än de som Ptolemaios hade använt. Det fanns heller inga observationer eller erfarenheter som visade att jorden rörde sig och att solen var i vila, som kunde ligga till grund för Kopernikus att föreslå detta. Det som ligger bakom Kopernikus arbete är att han anser att Ptolemaios system kränker de grundläggande principerna för den grekiska filosofin.

I sitt förord riktar han sitt arbete till «matematiker», vilket betyder de som förstår astronomi «matematik skriven för matematiker», och därmed avslöjar Kopernikus att han inte kommer bry sig om kritik från «personer som anser sig kunna  döma i astronomiska problem, men är helt okunniga i ämnet, och skulle försöka att finna fel i min förståelse och censurera det på grundval av en grov snedvridning av Skriften till sina egna syften » Kopernikus idé om en alternativ världsbild var känd redan från 1514,  genom de handskrivna manuskript han delade ut. Det var först efter att kardinal Nicolaus von Schönberg hade uppmanat honom, år 1536, att publicera sitt förslag till en ny planetsystemsteori samt efter att han lovat hjälpa och övervaka tryckningen, som De revolutionibus orbium coelestium kom 1543. Boken har tre förord, ett är brev från Schönberg 1536, Copernicus eget förord, där han tillägnar sin bok till påven Paulus III. I denna inledning ger Kopernikus några av skälen till sin nya teori, som han skriver «strider mot astronomins traditionella uppfattning och nästan mot sunt förnuft», och han uttrycker en förhoppning att det kan vara användbart för kyrkan i dess ansträngningar att reformera kalendern. Han fastslår att det ptolemaiska systemet strider mot principen om likformig cirkulär rörelse på himlen, och ett sådant system är inte tilltalande. Slutligen kritiserar han astronomerna för att inte ha funnit empiriska eller teoretiska motiveringar för ordningen på planeterna, men ingenstans ger han uttryck för ett behov av bättre överensstämmelse mellan observationer och teori.
I den tredje förordet beskrivs Kopernikus planetsystemteori som en ren matematisk konstruktion utan koppling till den fysiska världen, som en hypotes som inte behöver vara sann eller ens sannolik, och som inte behöver påverka den etablerade världssynen. Förordet var anonymt, men om det var skrivet av Kopernikus så trodde han inte ens själv på sitt eget system. Det var bevisat att förordet skrevs av en luthersk präst, Andras Osiander, som övervakade tryckningen av boken. Kopernikus dog ungefär samtidigt som boken kom ut, och det är inte säkert att han ens fick läsa denna inledning. Det är sant som Osiander skriver att det inte finns mer fysik i De revolutionibus orbium coelestium än i Ptolemaios Almagest. Boken innehåller en mycket krävande matematisk beskrivning av den nya planetsystemsteorin, men i boken skildrar Kopernikus hypotesen som fysiskt relevant, och han betonar de fysiska konsekvenserna, som till exempel tyngd inte kan vara en tendens att röra sig mot mitten av universum men att alla planeter har ett masscentrum som kroppar dras mot. Kopernikus ville beskriva världen som en fysisk struktur.

Kopernikus argumentet för ett heliocentriskt system

Kopernikus är en sann renässansmänniska, och det var naturligt för honom att söka i den antika litteraturen för att hitta svar på problemen i det ptolemaiska systemet. Han fann vad han sökte, det heliocentriska systemet till Aristarchos och Kopernikus skriver
«Även om idén verkade absurd, visste jag ändå att andra före mig hade kunnat föreställa sig alla möjliga cirklar för att förklara himmelsfenomen. Följaktligen såg jag att jag också hade friheten att undersöka hypotesen om en eller annan rörelse av jorden kan leda till en bättre förklaring av himlakropparna rörelser än dem tidigare astronomer hade gett «
I Kopernikus matematiska teori, hade jorden och andra planeter konstant hastighet runt solen, men för att få matcha de observerade värden måste också Copernicus lägga episykler. Vilket gjorde att teorin inte var enklare än den ptolemaiska och var därför inte nödvändigtvis att föredra. Men i Kopernikus system var planeternas retrograda rörelse lätt att förstå; se figur 6. Även om systemet var mer komplicerat matematiskt och hade ungefär lika många epicykler, var det ”filosofiskt” lättare. Kopernikus lyckades även bli av med ekvanten, vilket var en av sakerna han ogillade med Ptolemaios’ system.

Figur 6. I Kopernikus system rör sig planeterna utanför jordens bana sig långsammare än jorden. Positionerna för dessa i förhållande till stjärnorna blir, som figuren visar.

Den omedelbara effekten av Kopernikus’ system var att planeternas medelavstånd till solen kunde uttryckas med jordens medelavstånd, och därmed får vi planeternas ordning från solen och utåt, dvs. Merkurius, Venus, Jorden med dess måne, Mars, Jupiter och Saturnus.
Kopernikus, lägger vikt vid att planeterna och månens rörelser uppfyller kravet på likformig cirkulär rörelse, och det var kanske epicyklerna och komplexiteten i systemet som gjorde att han tvekade så länge med att publicera det. Fruktan för repressalier från kyrkan var det säkert inte.
Kopernikus motiverar Solens plats i centrum för planeternas rörelser med att Solen är gudomlig och den äldsta av alla himlakroppar och tillhör de vackraste av alla tempel, mitt i universum, där den kan fungera som en kunglig krona och härska över de barn som rör sig i cirkulära banor runt. Dessa argument kan betecknas som religiösa, mystiska och estetiska. Priset för att acceptera det heliocentriska systemet var högt. Man måste anta att universum var «oändligt» stort, annars skulle stjärnorna visa en årlig parallax, där siktlinjen till en stjärna kommer att förändras under året, och därför måste det finnas ett stort svart gap mellan Saturnus sfär och fixstjärnorna som är en halv miljon gånger större än i det gamla systemet. Om astronomer observerade parallax, skulle det vara en empirisk bekräftelse på att jorden är i rörelse, det var inte förrän 1837 som detta gjordes.
Den heliocentriska världsbilden blev inte en omedelbar succé, men omkring femtio år senare var den känt bland alla lärda astronomer. Det var dock väl studerat av den tidens stora astronomer och Tycho Brahe hade minst två exemplar som han studerat noga. Det var dock inte Kopernikus alternativ som hade störst påverkan på att det aristoteliska systemet förlorade trovärdighet, utan observationer av ett antal himmelsfenomen.

Kopernikus utsattes av ganska hård kritik från ett teologiskt perspektiv, här var det framför allt Martin Luther som stod för denna. Då han menade att Kopernikus verk var skapat av den katolska kyrkan som var på väg bort från den rätta läran. Även om Martin Luther hade stort inflytande på de andra protestanterna som tog detta till sig. Man hör ibland att genom att placera jorden utanför centret så fick den en mindre värdig plats i universum. Detta är faktiskt tvärtom då det jordiska var den lägsta punkten i universum, undantaget helvetet. Så varje förflyttning av jorden var en uppgradering. Detta ställde även det inför några teologiska problem.

Astronomen Tycho Brahe avvisar både den aristoteliska och den kopernikanska världsbilden

Den danske astronomen Tycho Brahe (som bara använde sitt förnamn, Tycho) fick 1576 ön Hven av kung Fredrik I för att bygga ett observatorium och ett forskningsinstitut med bostäder till personal och studenter. I loppet av 20 år hade han mätt upp alla himmelfenomen på nytt. Resultatet av detta arbete blev att han förkastade både det ptolemaiska och det kopernikanska systemet. I ett brev till Johannes Kepler skriver Tycho att han många gånger har sökt efter årlig stjärnparallax, men inte upptäckt någon. Det var för osannolikt för Tycho att förklaringen på detta kunde vara att stjärnorna var ”oändligt” långt borta. I 1588 publicerade Tycho sin egen världsbild, med jorden i centrum för fixstjärnesfären, månen och solen, och solen i centrum för de fem planeterna. Systemet fick många anhängare i första delen av 1600-talet. Detta till stor del för att Tycho var den tidens store astronom.

Figur 7. I Ricciolis Almagestum novum från 1651 blir striden om världsbilden, den kopernikanska, den tychoniska och den ptolemaiska, illustrerad. I typisk barock stil, svulstig och full av symboler, ser vi att himlens gudinna finner att det tychonska systemet väger mer än det kopernikanska. Vid gudinnans fötter ligger det ptolemaiska systemet avvisat och Ptolemaios, som sitter nederst i bilden, säger: ”Jag tog fel, så jag kunde bli rättad. Mannen till vänstre er en gud känd från den grekiska mytologin, Han har ett teleskop i handen och han symboliserar stjärnhimlen och den empiriska vetenskapen.

 Kepler blir Tychos assistent

Efter flera meningsskiljaktigheter med kung Christian IV, packade Tycho alla sina instrument och tillsammans med tjänstemän och anställda reste han till Prag i 1597 för att bli kejsarens hovmatematiker (astronom). Men Tycho behövde en matematiker som kunde beräkna planeternas banor från de nya förbättrade observationsvärdena och därför inbjöd han Johannes Kepler att komma till Prag för att bli hans assistent.

Kepler (1571–1630) var en övertygad kopernikaner som länge sysslat med kosmologiska frågor. Men även om Kepler var imponerad av Kopernikus’ teori, så saknade han några viktiga svar, nämligen varför det finns sex planeter och varför i den ordningen och varför avstånden mellan dem är som de är. Kepler var övertygad om att Gud hade skapat universum från vissa matematiska relationer som det var möjligt för människorna att hitta. Här är Kepler i den platonska traditionen. Att hitta de matematiska samband som ligger bakom universums struktur, såg Kepler som sitt forskningsprogram. Det var därför en lycklig Kepler som 1596 ger ut boken Universets Mysterium, där han säger att han har hittat förklaringen. Principen för skapelsen ligger i de fem ordinarie polyedrarna (det finns bara fem). Antalet planeter är sex, eftersom det finns sex mellanrum mellan de fem ordinarie polyedrarna, sade Kepler. Genom att sätta ihop dem i en viss ordning, se figur 8, kunde Kepler visa att den sfäriska arean som omger polyedern hade samma relativa avstånd till centrum som planeterna hade.

Figur 8.  Keplers polyedermodell för universum. Innerst hittar vi oktaedern som beskriver avståndet mellan Merkurius och Venus bana. Mellan Venus och Jorden placerade han ikosaedern, mellan Jorden och Mars dodekaedern, mellan Jupiter och Mars tetraedern och slutligen kuben mellan Jupiter och Saturnus.  

Ellipser, inte cirklar

Universets Mysterium togs inte på allvar av samtida astronomer, men Tycho förstod att författaren var den matematiker han behövde, och därför inviterade han Kepler till Prag. Kepler tilldelades uppgiften att beräkna banan till Mars från de observerade positionerna.  År 1609 blev teorin publicerades i det viktiga arbetet Den Nye Astronomin.  Det visade sig att Mars position inte kan beskrivas med en cirkulär bana, vilket gjorde att Kepler måste bryta med principen från antikens filosofi som hade motiverat Kopernikus att föreslå en ny världsbild. Genom att införa elliptiska banor på himlen blev bilden enkel och inga epicykler behövdes. Med solen i en brännpunkt hade varje planet elliptiska banor. Kepler ställde samma frågor till sin nya teori som han hade ställt till Kopernikus’ teori. Svaret han hade var uppenbarligen fel, polyedrarna var inte lösningen. Kepler var dock övertygad om att det finns ett matematiskt samband mellan planeternas hastighet och deras medelavstånd till solen, vilket han sökte. Kepler arbetar i gammal god aristotelisk tradition genom att söka efter orsaken till planeternas rörelser. Han antar att solen driver planeter runt i sina banor med en magnetisk kraft som är omvänt proportionell mot avståndet från jorden till solen, F = konstant / R. Orsaken till rörelsen är alltså en kraft från solen. Tron att det var magnetiska krafter fanns även hos andra då detta var ett relativt outforskat fenomen. Vidare antar han att planetens hastighet är proportionell mot denna kraft, som Aristoteles hade hävdat: F = konst. v. Båda dessa antaganden är felaktiga, men felen tar ut varandra när han applicerar dem på förhållandet mellan planeternas avstånd och hastighet, RV = konstant.  Kepler använder denna relation för att visa att arean, från solen till en planet, som planeten sveper över inom en angiven tid är konstant under hela banan. Denna relation kallas Keplers 2:a lag. Men det återstod för Kepler att svara på de matematiska sambanden mellan planeternas relativa avstånd till solen, varför planeterna är exakt var de är och har exakt den takt som de har. I 1619 kom svaret i boken Harmonic Mundi. Övertygad om att det måste finnas ett samband mellan omloppstiden för en planet och medelavståndet till solen, kom han fram till vad vi idag kallar Keplers tredje lag, som säger att förhållandet mellan kvadraten på omloppstiden och medelavståndet i kubik är lika för alla planeter. Svaret på varför det är så kom med Isaac Newton, som var det avgörande för acceptansen av Keplers beskrivning.

Fortsättning följer…

Tidiga astronomiska observationer

 De omen vi har är ganska långt från det som vi idag förknippar med astrologi, men det astronomiska fundamentet är tydligt och satt i sitt samanhang. Vi hittar det i en text som förmodligen är från 1000 f.Kr., kallad Mul.Apin. Där listas konstellationerna i tre breda band som ligger ungefär parallellt med ekvatorn. Varje band ses som den väg som en av gudarna tar över himlen. Sjutton konstellationer nämns, även om grupperingarna är okända hittar vi zodiaken här: Himmelstjuren, Krabban, Lejonet, Vågen, Skorpionen, Getfisken (Stenbocken), Svansarna (fiskarna), Kärven (Jungfrun) och de gudomliga Tvillingarna.

Texten innehåller dessutom, tidpunkter för solens uppgång, stjärnornas upp- och ned-gång, Månens bana och några av planeterna. Dessutom finns scheman för att lägga till extra dagar i kalendern för att anpassa till Solen och månens rörelser (skottdagar), en tabell relaterad till solur och hur man använder ett vattenur. Här finns även en lista på omen, varav några även hittas i Enuma Anu Enlil.

 Observationer av sol och månförmörkelser känner man till från 747 f.Kr. Vid denna tiden avslöjar arkiven att omen från himmelsobservationer har fått prioritet över att läsa i offerdjurens inälvor, i rapporterna till de Assyriska härskarna. Spåmännen är nu organiserade i olika städer för att samla information. Deras rapporter är nu sådana att de förutom att förutsäga även ger instruktioner till åtgärder.

Från 600 talet f.Kr. började månatliga sammanfattningar av planeternas rörelser dyka upp. Den första astronomiska ”dagboken”, som dessa kallas, är från 652 f.Kr. Datum för första och sista synligheten och deras positioner mot konstellationerna antecknades. Att man gjorde dessa observationer är förmodligen för att skapa någon form av kalender. Det fanns då två st kalendrar, en astronomisk för precisa observationer och en annan mer schematisk, där man antog ett år på 12 månader a 30 dagar (360 dagar), för vardagsanvändning.

Det var förmodligen ett försök att få större noggrannhet för ”dagböckerna” som man delade upp ekliptikan i tolv lika stora delar på 30 grader, förmodligen i slutet av 500 talet f.Kr efter persernas erövring av Babylon. Systemet med att ange positionerna gentemot fixstjärnorna fortsatte att användas. Zodiaken började dock användas runt 460 f.Kr.

 Vi har här en tydlig utveckling av Astronomin där man mer och mer noggrannt försöker att kartlägga himlen och planeternas rörelser. Här är utvecklandet av kalendrar en viktig drivkraft bakom astronomi, vilket gällde ända fram till 1800-talets slut. Att se en separation av astrologi och astronomi går inte, men vi kan heller inte tala om att någon av de egentligen finns. Vi ligger i utvecklandet av diciplinerna och det saknas ännu en teoribildning.

Babyloniska Horoskop

Dom första födselhoroskopen som man hittat härrör sig från 500-talet f.Kr. Här ser man dessutom en övergång i sättet att lägga horoskop. Istället för att ange planeternas positioner i zodiaken vid födseln, så tittar man på den synodiska planetuppställningen, men även kalender och meteorologiska data. Det är ett enkelt sätt att applicera data som finns sparade i de astronomiska «dagböckerna» till individers födelse. Ex. i detta daterat till 13 jan 410 f.Kr.:

«Månaden Tebetu, den 24e, mot morgonen den 25e, under Darius [II] åttonde år, föddes ett barn. Månaden Kislimu runt den 15e, Merkurius efter [öster om] tvillingarna, först synlig i öst. Månaden Tebetu: Tebetu 9: solstånd; den 26e [sista synliga måne före soluppgång]; Månad Sabatu: Sabatu tjocka moln, rund den 2e Merkurius i Stenbocken sist synlig i öst. Sabatu 14e Venus sist synlig i öst framför vattumannen; året hade en extra månad Addaru. Månaden Tasritu, den 22e, Jupiters andra stationära punkt framför vattumannen. Runt månaden Addadu, den 2e sista synlighet för Fiskarna. Månaden Duuzu, den 30e, Saturnus synlig i Kräftan, högt och svagt; runt 26e ideal första synlighet: Månaden Kislimu, 7e första stationära punkt, Månad Tebetu 17e, opposition.»

Vi ser att man arbetar med synligheten hos planeterna över en tidsperiod. Det finns som i fallet med de flesta grekiska horoskop bevarade på papyrus, I motsats till de i astrologiska skrifter, ingen tolkning.

Det första horoskop där planeternas lägen på dagen för födelsen är daterat till den 29 april 410 f.Kr. och även här är förutsägelserna på ett minimum:

» I månaden Nisan(?) natten(?) för den 14e(?) föddes Shuma-usur’s son, Son av av Shima-iddina, avkomling till Deke. Vid den tiden var Månen under skorpionens horn, Jupiter i Fiskarna, Venus i Oxen, Saturnus i Kräftan; Mars i Tvillingarna. Merkurius som gått ner var fortfarande inte synlig. Månaden Nisan, första dagen, nymånen var synlig under 28 [US], Tiden månen var synlig efter solnedgången den 14e var 4,40[?] [US]; 27e dagen var dagen då månen syntes för sista gången. [Saker?] kommer vara bra för dig.»

[US] är en tidsenhet 1US är cirka 4 minuter.

Detta visar tydligt att födselhoroskop är en Babylonsk uppfinning och inte som man trott tidigare en grekisk tradition. Vi har också material som visar en utveckling av spådemarna men även av astronomin. Det handlar till stor del om samma sak.

Vid denna tiden börjar det även dyka upp teoretiska texter där man försöker sig på en teoribildning om de olika himlakropparnas inverkan. Bland annat månens faser. Här hittar man även mer kategoriska omen som är knutna till zodiakens tecken, och planeternas lägen i förhållande till dessa.

Vi kommer att se en utveckling av astrologin där de ganska vaga omen kommer att sättas in i ett mer teoretiskt sammanhang och därmed börja leva sitt eget liv. Vi har därmed lämnat ursprunget och går nu vidare till hur Astrologin utvecklats.

Fortsättning följer…

Civilisationens ursprung.

För att en varaktig civilisation skall kunna uppstå krävs det vissa förutsättningar som följer på varandra.

1. Man måste ha en bofast befolkning, det vill säga man måste ha lärt sig att bruka marken och inte vara jägare och samlare. Bruket av jorden får inte vara baserad på svedjebruk. Utan den brukade jorden får tillskott av näringsämnen på annat sätt.

2. Det måste finnas grödor som är möjliga att odla. Dvs växterna måste ha frukter/rötter  som är tillräckligt stora för att tas tillvara.

3. Det är bra, men ej nödvändigt om det finns domesticerbara djur i området.

Tittar vi närmare på dessa punkter, det finns fler men vi nöjer oss med dessa. Börjar vi med den tredje finner vi att det finns områden där det inte finns domesticerbara djur. Bland annat Afrika, söder om Sahara/sahel, Australien och Nordamerika. Sydamerika har laman som är möjlig att deesticera. Annars är det bara Euroasien där det finns deesticerbara djur. Titta på de djur som vi har som husdjur idag och deras ursprungliga ursprung. Kor – Indien, Getter & får Mellanöstern, Höns och grisar Kina, sydost Asien.

När det gäller spannmål, hittar vi ett liknande mönster, där i stort sett alla de stora sädesslagen, inte ris (Kina) och Majs (amerika), kommer från ett visst geografiskt område;

Den bördiga halvmånen som är ett område i Mellanöstern som inkluderar delar av det som i dag är Egypten, Palestina, Jordanien, Libanon, Syrien, Turkiet och Irak. De viktigaste i området är Nilen, Jordanfloden, Eufrat och Tigris.

I detta område domesticerades vete och många andra viktiga grödor. Dels beroende på att grödorna fanns naturligt i området, men också på att det var möjligt att bedriva fast jordbruk och inte svedjebruk.

Observera de viktigaste floderna i området! Nilen, Eufrat och Tigris.

Nilen har sitt upprinningsområde i Etiopen (Blå Nilen) respektive Viktoriasjön (vita Nilen). Båda dessa områden har säsongsbetonade regn, vilket gör att Nilen svämmade över varje vår. Detta gjorde att åkrarna las under vatten och fick ett tillskott av näringsrikt sediment, som möjliggjorde stora skördar.

Eufrat och Tigris rinner upp i bergen i östra Turkiet, som är snötäckta under vintern. Det innebär att även de översvämmas på våren och för med sig sediment till floddalarna.

Som ni ser har vi alla förutsättningar för att en bofast jordbrukskultur kunde skapas. Lämpliga växter och återkommande tillförsel av näringsämnen till åkrarna.

Det är i mesopotamien som vi hittar de första städerna , Lagash, Ur, Uruk, Nippur, med flera. Det var just att man hade en fast jordbrukskultur som möjliggjorde detta. Men det följer även en specialisering av befolkningen. Istället för att var och en gjorde allt själv uppkom nu även olika specialiserade yrken och en ekonomi baserad på byte av tjänster. Förutom de självklara yrkena direkt kopplade till jordbruk, tillkom även lantmätare för att hålla reda på vem som ägde vilken åker, översvämmningarna hade en tendens att flytta på landmärken. Man hade även behov av bokhållare, då en stor del av spannmålen förvarades centralt och då man handlade med den. Detta finns tydliga spår av i de tavlor med kilskrift som hittats.

Vi får även en aristokrati och  militära kaster.  Även präster  kom att bilda en överklass och det är här som ursprunget till astronomin hittas.

Det var viktigt att veta när översvämmingarna skulle inträffa. Som ni vet är vädret inte helt förutsägbart och det är inte helt lätt att veta när våren kommer. Risken finns att man är för tidigt ute och då kan man förlora hela skörden. Ett sätt att veta hur långt på året det gått är genom att studera himlen och hur stjärnorna står. Detta har man förmodligen gjort mycket länge men det var först nu som det blir extra viktigt.

Vi hittar detta både i Egypten och i Mesopotamien. Och det var helt klart att det var den bildade prästkasten som hade detta som sin uppgift.

Vi ska titta närmare på detta och då nästan helt koncentrera oss på Mesopotamien.

Jag bör nämna att andra «flod-«kulturer fanns, Indus i pakistan/indien, och den kinesiska vid Huang-he och Yangtse, där upprepade översvämmningar möjliggjort en civilisation.

Användning av astronomiska observationer

Att olika kulturer använts sig av astronomiska observationer i samband med med religiösa föreställningar står helt klart för de flesta. Det finns till och med ett forskningsområde Arkeastronomi som sysslar med detta. Att det finns så stor spridning av astronomiskt motiverade monument gör det troligt att det är vilket verkar vara genetiskt betingat.

Exempel på olika platser där astronomiska observationer spelade en stor roll är bland annat:

Ales stenar, Kåseberga, Skåne. 600-talet e.Kr.

Newgrange, Knowth, Irland cirka: 3200 f.Kr.

Carnac, Frankrike 4500 – 2500 f.Kr.

Stonehenge, England 2500 – 2000  f.Kr

Egyptens pyramider, 2680-2150 f.Kr

Megalitiska monument i Afrika, Asien och Europa.

Monument i Central och Sydamerika.

Många av dessa platser har inte haft någon direkt kontakt med varandra under tiden för uppförandet av monumenten. Men det finns en möjlighet att det finns en äldre kultur som spritt sig i samband med att människan själva spritt sig över kontinenterna. Detta skedde med start för cirka: 150000 år sedan från Afrika och Asien och Europa var befolkade för cirka: 40000 år sedan. Men migration av folk och ideer (husdjur etc) har skett under hela den tiden. Det tog cirka 5000 år för odlingskulturen att spridas från mesopotamien (10000 f.Kr)  till Ungern (cirka 5000 f.Kr.). Så det finns möjligheter till en kulturell spridning inom mytologin också. (Detta har vi tydliga bevis på)

Men dessa monument är tysta berättare, vi får själva lista ut vad de användes till genom att observera och räkna oss tillbaka i tiden. En bättre källa är då att låta de antika källorna själva berätta, i formen av efterlämnade skrifter.

 Det innebär att vi begränsas av när ett skriftspråk uppstod. Här dyker återigen Mesopotamien och Egypten upp, där skriftspråk utvecklades några århundraden före 3000 f.Kr.

I Egypten användes Hieroglyfer, som ursprungligen var logografisk skrift  där varje symbol står för ett ord eller ett morfem. Dom kom senare att utvecklas i till en mer ideografisk skrift där en viss grad av abstraktion har kommit in i tolkningen av tecknen. Det är från de egyptiska hieroglyferna som vårt latinska alfabet utvecklats. (Via proto-kananeiska, feniciska och grekiska, där skriften i ett tidigt skede blev syllabisk (varje tecken är en stavelse) och/eller alfabetisk (varje tecken är ett fonem))

Den forntida mesopotamiska kilskriften bygger (huvudsakligen) på stavelseåtergivande tecken, den är syllabisk.

Vi finner här de första skrivna bevisen på att man använt sig av astronomiska observationer. Från cirka: 2100 f.Kr. hittar vi en berättelse om hur man använt sig av konstellationerna för att bygga ett tempel enligt stjärnorna. Detta kan man tolka som att man har en påverkan av gudarna på jorden. Där stjärnorna var ett sätt för gudarna att meddela människorna deras vilja. Som ni märker skiljer detta sig från den moderna astrologin, men detta beror på att den inte har sin idemässiga bas i mesopotamien utan i grekland 2-300 år f. Kr.

En av de tidigaste listningarna av stjärnor, hittar vi i den Babyloniska «Bön till nattens gudar» (cirka 1800 f.Kr.), vilket även det visar på att dessa stjärnor har möjligheten att påverka människorna.

«Må nattens mäktiga gudar, Den lysande eldstjärnan, hjältemodiga Irra, bågstjärnan, okstjärnan, Sitaddaru, Mushussu, Vagnen, Get-stjärnan, getfisk-stjärnan, ormstjärnan, stå vid min sida och placera ett tecken i inälvorna i lammet jag välsignat.»

Inälvorna härrör sig till skicket att spå framtiden i offerdjurens inälvor och var en vanlig metod under 1000-talet f.Kr. Observera även att stjärnorna (stjärnbilderna) som nämns inte är så främmande för oss. Vagnen kan vara Karlavagnen, Getstjärnan kan vara Capella (som även kallas för getstjärnan idag), Getfisken är faktiskt Stenbockens stjärnbild, om ni tittar på stjärnkartor där konstnärliga motiv finns med representeras stenbocken av en getfisk. Denna är även en mytologisk figur i den sumeriska mytologin. Så även den stjärnbilden är av Mesopotanskt ursprung.

Vi ska nu titta närmare på spådemar och omen i samband med astronomiska observationer.

Omen och spådomar

Att man använde sig av olika metoder för att se in i framtiden är vilket förekommer i många kulturer och i Mesopotamien var just offerdjurens inälvor som var den primära metoden under andra milenniet före Kristi födelse. Den sekundära statusen för astonomiska observationer hittar vi i ett brev från Mari (stad i mellersta eufrat) omkring 1780 fKr. Författaren skriver om en månförmörkelse, vilket han misstänker är ett dåligt tecken, men han tar hjälp av metoden att läsa inälvor för att bekräfta detta. Det visar att man inte hade full tilltro till de astronomiska tecknen.

Från ungefär samma tid, första delen av Hammurabi dynastin, hittar vi en kort manual för celesta omen, några som inkluderas i den större samlingen av omen «Enuma Anu Enlil». Ett exempel:

«Om, under dagen för sitt försvinnande, gunden Sin (månen) saktar in [istället för att försvinna plötsligt) kommer det att bli torka och hungersnöd i landet.»

Det finns en yngre text från Nippur under Cassite perioden (1500-1250 fkr), som förmodligen är kopierat av älder material. Detta kan vara det första kända exemplet på ett försök att mäta upp himlen. Den verkar innehålla en uppmätning av avstånd mellan olika konstellationer, för att ge svar på frågan: «Hur mycket bakom är en gud (stjärna) bakom en annan gud?»

Enuma Anu Enlil

Detta är en samling av runt 7000 olika omenoch spådemar samlade på 70 tavlor som hittades i de kungliga arkiven i Nineveh, och anses vara inristade under 700 fKr., även om det innehåller äldre material.

Den är uppkallad efter de första orden i samlingen: «När (gudarna) Anu, Enlil [och Ea la planerna för himmel och jord). (Anu, Enlil och EA är gudarna (andarna) för Himlen, Jord resp. Vatten).

Den 63e tavlan (Venustavlan) innehåller observationer av Venus (som kallades Ishtar av Babylonierna). Dom tio första omen följs av det åttonde året av Ammisaduqa, vilket forskare anser vara 1646 fKr, även om åtrtal i intervallet 1922-1542 fKr har angetts. Här har vi de första detaljerade observationerna av en planets rörelser. Förutsägelser görs i samband med observerade fenomen.

  » [om] i åttonde månaden , på den elfte dagen Istar försvinner i öster och stannar borta från himlen i  2 månader och .. dagar, och blir synlig i väst igen i den tionde månaden på den .. dagen, kommer skördarna att vara stora.»

Enuma Anu Enlil är ett slags index till tidigare omen litteratur, och sammanställningen går till baka till andra milleniet f.Kr. Dom femtio första tavlorna behandlar omen utifrån månen, solen och meterologiska fenomen, medan de 20 sista behjandlar planeter och stjärnor. Tidpunkt för upp- och nedgång, position, storlek, färg och ljusstyrka tas i beaktande. Till exempel:

«Om Nergal (Mars) närmar sig Skorpionen, kommer det bli en spricka (oenighet, störning?) i prinsens palats.»

«Om Masken (stjärnbild) är massiv, kommer det att nåd och försoning i landet.»

«Om Anu’s herdes navel (Stjärna) är röd, det är en svart fläck på dess högra sida, då kommer det bli en revolt.»

I den här serien av omen behandlas bara celesta omen. detta avslöjar att dessa himmels-omen liknar andra typer av omen som grundar sig på andra källor. Man hittade meddelanden från gudarna i olika källor såsom djurens beteenden och monstruösa födslar, eller tittade efter meddelanden med hjälp av olika metoder som att kasta mjöl eller olja på vatten eller genom att bränna rökelse. Vi känner här igen många av dessa tekniker från andra sammanhang, att se hur vädret blir från svalornas flykt, spå i teblad och så vidare.

 Tittar man närmare på Enuma Anu Enlil ser man att den koncentrerars sig på landet eller kungen. Man kan då förledas att tro att Astrologin som man hade på den tiden inte behandlade individer. Detta är dock en farlig generalisering, då det som sparats i arkiven har varit kopplade till kungen. Men i arkiven hittar vi dock omen som är mycket starkt knutna till individer, dessa har dock inget astrologiskt ursprung utan grundar sig på andra typer av omen, ex, drömmar.

Fortsättning följer…

4. Tideräkning

All tidräkning är i grunden astronomisk. Vi har den naturliga enheten, tiden mellan två  soluppgångar, dygnet. För att få en mer allmän definition av det sanna soldygnet som är oberoende av hur långs norr eller söderut man befinner sig säger vi att soldygnet börjar när solen befinner sig som lägst under horisonten, vid sann midnatt. Det innebär att dygnet börjat tidigare ju längre öster ut man befinner sig.

Det sanna soldygnet är inte lika långt året om. Detta beror på att jordens bana runt solen inte är helt cirkelformad. I januari befinner sig jorden som närmast solen och då har den sin högsta banhastighet. I juli är vi som längst från solen och jorden rör sig saktare i sin bana. Eftersom rotationshastigheten mot stjärnorna är densamma måste jorden snurra lite längre i januari innan solen är i samma läge på himlen, det sanna soldygnet blir lite längre.

Det här är naturligtvis opraktiskt. Våra ur( soluren undantagna) är konstruerade för ständigt lika långa dygn. De visar medelsoltid. Vi tänker oss då en låtsassol som rör sig med jämn hastighet längs himmelsekvatorn, ett varv på ett år. Skillnaden mellan medelsoltid och sann soltid kallas tidsekvation och är som störst 16 min.

Det är också opraktiskt att olika orter har var och en sin egen tid. Medelsoltiden är ju bara densamma för platser på samma longitud (rakt norr eller söder om varandra). Så tidskillanden mellan till exempel Göteborg och Stockholm är 24 minuter. Detta vållade inga bekymmer så länge man färdades med häst eller till fots, men när järnvägarna kom uppstod problem med tidtabellerna. Det har lett till att man infört tidszoner, där större geografiska områden har samma tid. Utgående från nollmeridianen (nord-sydlinjen genom Greenwichobservatoriet utanför London), har man delat in jorden i 24 zoner. I svergie använder vi den centraleuropeiska tiden då vi ligger ett stycke från Storbritannien, som ligger 1 timme efter oss. Zonindelningen följer inte strikt var femtonde grad i longitud, utan man följer geografiska och ekonomiska gränser.

På andra sidan jorden från Greenwich, ligger datumgränsen, dragen så den bara löper i vatten (utom i antarktis). Området öster om datumgränsen ligger ett dygn efter områder straxs västerut. Reser man österut över datumgränsen upplever man samma dygn två gånger, medan man förlorar ett dygn om man reser väster ut.

 Året är den tid det tar för jorden att gå ett varv runt solen. På samma tid roterar den lite drygt 365 varv runt sin egen axel. För att alla år skall börja vid samma tid varje nyår har man infört ett system med skott år, där vart fjärde år har 366 dygn, frånsett de sekelskiftesår som inte är jämt delbara med 400- Åren 1700, 1800 och 1900 var inte skottår , medan 2000 var ett skott år.

Månad är ursprungligen den tid det tar för månen att genomlöpa alla sina faser, lite med än 29 dygn. I sydliga regioner, där årstidsväxlingarna inte är så påtagliga, har året definierats som tolv mån-månader. Det innebär att man med jämna mellanrum får införa skottmånader. Vi har däremot frikopplat månaden från månens rörelser och använder fasta kalendermånader. Vår sjudagarsvecka har troligen sitt ursprung i tiden det tar för månen att fullfölja sina faser; ny, tilltagande halv, full och avtagande halv.

Idag så använder vi oss av exakta atomur, faktiskt för exakta. För att inte den internationella tideräkningen skall hamna för långt från den astronomiska skjuter man till eller tar bort skottsekunder då och då.

Fortsättning följer…