Teknisk ansvarlig: 
Erik Prytz Reitan

Försök och genomför ett tankeexperiment! På Institutet för Teleteknik arbetar 11 heltidsanställda ingenjörer och tekniker. De tar hand om en teknisk utrustning som representerar en stor kapitalinvestering. Utrustningen samt ingenjörerna och teknikerna utgör en livsviktig bit av den infrastrukturen vilken servar 21 fast anställda och en ännu större skara temporärt anställda (framför allt doktorander) plus en stor skara hovedfagsstudenter (alltså studenter som jobbar med sitt diplomarbete). Ponera nu för ett ögonblick att det kommer någon inom NTNUs ledning och säger såhär: 

«Nä, hör Ni, det att upprätthålla och betjäna Er utrustning (inklusive kapital- och lönekostnader) kostar oss på NTNU flera tiotals miljoner kronor. Detta är för dyrt för universitetet. Och det finns ingen anledning varför NTNU centralt skall subsidiera på ett komplicerat och skylt sätt ett fakultets eller ett instituts verksamhet. Vi måste skapa en ordning som försäkrar ett företagsekonomiskt försvarligt bruk av resurserna på de olika delenheterna. Kostnader skall tydliggöras just hos dem där kostnaderna uppstår. Därför föreslår jag som den bästa lösningen att vi skiljer ut hela tekniska personalen samt laboratorieutrustningen och den forskningstekniska hårdvaran och återetablerar den biten i form av ett oberoende aktiebolag ? det skall heta Teletechnical Research Catering A/S (TRC, for short). Sedan kan, på marknadsmässiga villkor, beställa Institutet för Teleknik tjänster från TRC. Forskningens och undervisningens sanna ekonomiska kostnader blir snart väldigt tydliga och just på den nivån av NTNUs organisation där de uppstår. Institutet får hushålla fram de nödvändiga resurserna som behövs för att finansiera en försvarlig undervisning och forskningsverksamhet. Därtill får de sin del ifrån budgeten och kan tjäna in en ännu störra hacka genom projektsanslag från forskningsstiftelser, forskningsråd och näringsliv. Då får vi en klar och genomskinlig regime med tydliggjort ekonomiskt ansvar och förbättrad disciplin. Dessutom skulle det innebära en stor besparing för universitetet, eller hur?!» 

Självklart skulle mina kollegor på Institutet för Teleteknik tycka att mäniskan i fråga talar ur mössan! De skulle fråga tillbaka ungefär såhär: Har hon glömt helt och hållet att institutets forskare förkroppsligar en levande kompetens på ett viktigt tekniskt-vetenskapligt område? Kan hon inte förstå att den här värdefulla kompetensen är så att säga «perishable»?! Vad händer under perioder av dåliga politiska och ekonomiska konjunkturer då varken Stortingets (i alla fall ganska populistiska och därför vetenskapsfientliga och anti-intellektuella) politiker eller näringslivet vill ge rikligt med pengar? 

Vetenskaplig kompetens kan inte läggas på hyllan i väntan på bättre tider. Den kan bara odlas och vidmakthållas långsiktigt. När de nödvändiga resurserna inte är tillgängliga får den kompetensbärande människan antingen flytta bort till bättre delar av världen eller ge upp akademisk verksamhet över huvud taget. En riktigt dålig "konjunktur" kan orsaka stora skador och med tanke även på konsekvenserna för efterväxten (den nya uppkommande forskargenerationen), kan man lätt åstadkomma en ödeläggelse i jämförelse med vilken även andra världskrigets ruiner bleknar (det är faktiskt betydligt lättare att fysiskt återuppbygga en hel stad än att få en välfungerande, sammanhängande och internationellt livs- och stridsduktig akademisk miljö att återuppstå). 

Jag har stor förståelse för att forskarna på Institutet för Teleteknik vill helst ha sin utrustning och sina tekniska medarbetare under egen kontrol och direkt till handa och vill helst inte utsätta sin tillgång till dessa tjänster till marknadens föränderlighet. Jag kan också föreställa mig att de inte skulle dra sig för ett ögonblick att säga ifrån: om NTNU vill ha här en universitetsvärdig forskningsmiljö i teleteknik så får NTNU ställa den nödvändiga/tidsenliga infrastrukturen till vårt förfogande. Så enkelt är det! 

För de flesta av oss inom humaniora och samhällsvetenskap blir Texten och de därmed förknippade infrastrukturer av samma betydelse som olika tekniska observations- och mätinstrument, laboratorier, etc., är för våra kollegor inom naturvetenskaplig och teknologisk forskning. Vår vardagliga verksamhet står eller faller på vår direkt tillgång till tjänster som tillgängliggör böcker, tidskrifter och andra textbärande media samt tjänster varigenom vi själva kan nå ut med våra egna texter till våra kollegor inom Dragvoll, Trondheim, Norge och, ja, i hela världen. Det är detta sammanhang man bör se frågan och diskussionen om Reprosentralen. 

Den centrala universitetsorganisationens almänna roll och funktion är INTE att pressa störst möjlig finansiell vinst ur delenheterna. Den centrala universitetsorganisationens allmänna roll och funktion är den att genom bland annat organiseringen av logistiska/infrastrukturella tjänster möjliggöra och hjälpa fram bra prestanda i undervisning och forskning på enheterna som själva bedriver undervisning och forskning. Att kalla en sådan tjänst «direkte subsidiering fra sentralthold», som kommersialiseringens protagonister vill framhålla, vittnar därför om brist på insikt om och förståelse av de fundamentala och nödvändiga skillnaderna mellan ett universitet och ett marknadsorienterat och marknadsberoende storföretag. När man tänker efter och har förstått vad universitetets «produktion» handlar om, kan man lätt inse att den delen av universitetet vilken verkligen «subsidieras» är just universitetets administration. Det är vi, universitetets forskare och lärare, som subsidierar dem; det är vi, inom Teleteknik och Historia, Sociologi och Marin hydrodynamik, som försöker - alla illa genomtänkta och skadliga försök på «profilering» och «marknadsföring» till trots - att upprätthålla och vidareutveckla vår kompetens, att reproducera kunskap och producera ny kunksap vilken godtas i enlighet med de internationella vetenskapliga standarderna. Det är vårt forsknings- och undervisningsarbete, dess kvalité och standarder som definierar NTNU som ett universitet eller som definierar det som en perifär och provinciell högre utbildningsinsitution vilken inte har någon plats inom den globala akademiska världen. 

«Att leka marknadsekonomi inom huset, mellan universitetets olika funktionella beståndsdelar, eller att lägga ut för vår forsknings- och undervisningsverksamhet väsentliga infrastrukturella funktioner på entreprenad vore inte bara ovärdigt ett universitet, det vore också entydigt med en politisk konkursförklaring från universitetsledningens sida. Därför vill jag be om att vårt universitets ansvariga lägger idéerna om en intern eller extern kommersialisering av reprocentralens verksamhet åt sidan och tar istället itu med åtgärder vilka underlättar och inte försvårar våra strävanden att överleva de nu rådande dåliga tiderna med våra fagliga standarder och vetenskapliga kompetens i behåll.»