Många har väl fascinerats av dom grekiska sagorna som ung. Att sagorna illustrerats av våra stjärnbilder har troligen spelat en stor roll för detta. Det är då naturligt att man börjar fundera över hur våra egna skandinaviska förfäder, vikingarna, såg på himlen. Hade dom en sagovärd som är uppbyggd på samma sätt som den grekiska med stjärnor och stjärnbilder?
När vi vänder oss till norrön litteratur för att få svar på dessa frågor; Den Poetiska Eddan, Den Prosaiska Eddan och andra välkända litterära verk, finner vi förvånansvärt lite referenser till stjärnhimlen, något som beror på deras ursprung och användning. Vi känner dock till att vikingarna hade en avancerad tideräkning och var duktiga sjöfarare, så dom borde ha haft en betydande astronomisk kunskap.
Observationer av stjärnor och solen spelade en viktig roll inte bara för navigation utan även för tideräkningen. Det rör sig om olika lokala landmärken som använts för att bestämma hur långt dagen eller natten gått. Det framgår även att man var medveten om skillnaden i ”soltid” och ”stjärntid”. Att man hade en ”egen” kalender framgår i Íslendingabók, där en kalenderreform runt år 955 omtalas. Denna egna isländska kalender har troligen använts från 900-talet till 1100-talet då den Julianska kalendern började användas. Det är även troligt att den isländska kalendern grundar sig på astronomiska observationer.
Det fanns en man, Odd Helgason, Stjärn-Odd, som var omtalat skicklig i tideräkning och observationer. En text som anses härstamma från honom är Odds berättelse [2], där tidpunkterna för vinter- och sommarsolstånden anges. I texten visas Odds astronomiska skicklighet, men är hans resultat en kristallisation av kunskaper som funnits sedan 900-talet, eller var han en speciell person. Troligen var han en observatör som skilt ut sig från mängden vilket visas av att Stjärn-Odd’s berättelse sparats, troligen på grund av dess användbarhet och därför värd att kopiera, något som tyder på en spridd astronomisk kunskap och användning av astronomi.
Det fanns en stark tradition av stjärnobservationer för kalenderbruk, men efter Stjärn-Odd’s dagar minskade observationslusten, något som kan förklaras av den ökade läskunnigheten, importen av böcker och mängden isländska böcker, som gjorde det lättare att läsa istället för att göra egna observationer. Bland dessa hittar vi dom encyklopediska texter om astronomi och tideräkning [3] som bevarats till våra dagar.
Stjärnor och stjärnbilder i Eddorna.
I Völuspa nämns stjärnorna vid skapelsen och Ragnarök. Enligt mytologin skapas världen av jätten Ymers kropp och hans skalle hålls upp av fyra dvärgar och bildar himlavalvet, där gnistor från Muspellheim kom att bilda stjärnorna.
I Völuspa läser vi:
5.
Solen kom från söder
i sällskap med månen
på höger hand
över himlaranden.
Solen ej visste,
var salar hon hade,
månen ej visste,
vad makt han hade,
stjärnorna ej visste,
var de skimra skulle.
(Erik Brate’s översättning)
Strofen kan tolkas som att gudarna vid denna tidpunkt inte bestämt placeringen och banorna för solen, månen och alla stjärnorna, utan vi hade ett tillstånd av kaos. I nästa strof beskrivs hur gudarna skapar ordning genom att bestämma namn och var dom skall placeras.
6.
Då drog alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag;
åt natt och nedan
namn de gåvo,
uppkallade morgon
och middag också,
eftermiddag och afton,
för att med åratal räkna.
(Erik Brate’s översättning)
Denna berättelse finns även i Snorres Edda. Vi får reda på hur jorden skapades och att stjärnorna är bloss från eldens rike (Muspellheim) som gudarna har anvisat sina platser. ”De gav plats åt varje bloss, åt somliga uppe på himlen. Andra for fritt nedanför himlen men också åt dom mätte de ut ställen och skapade banor.”[4]
Vi har alltså en skapelsemyt där stjärnorna och planeterna finns med, även om vi inte får reda på några namn.
I Snorres Edda, som egentligen är en lärobok i diktkonst, hittar vi ytterligare berättelser där stjärnor är inblandade. Denna gång hur några hamnade på himlen.
I Skaldskapets språk (Skáldskaparmál) hittar vi berättelsen om Tjatse som stal Idun och hennes äpplen från Asgård. När Loke återbördade henne till Asgård, följde Tjatse efter och blev dräpt. Tjatses dotter, Skade, kom och krävde bot för sin döde far. Boten blev bland annat en make. Dessutom tog Oden (eller Tor), Tjatses två ögon och kastade upp dom på himlen, där dom bildade två stjärnor. Vilka stjärnor det rör sig om framgår inte.
Den andra berättelsen där en stjärna förekommer är i efterberättelsen om striden mellan Tor och jätten Hrungne. I striden där Tor avgick med segern, fick han en skada. Ett stycke av Hrungnes vapen, hade fastnat i Tor’s huvud och för att bli av med den behöver han hjälp från en völva (vala, spåkvinna) vid namn Groa, som genom att sjunga galdrar skulle få ut den. När Tor känner att den lossnar, berättar han hur han hjälpt Groas man, Aurvandil, att fly från jättarnas land genom att bära honom på ryggen över den iskalla älven Elivågor. Under färden förfrös Aurvandil sin stortå, som Tor bröt av och kastade upp på himlen där den blev en stjärna (eller stjärnbild), «Aurvandils tå». Detta gladde Groa så hon glömde galdrarna och Tor fick ha kvar stenflisan för alltid.
Stenflisan kan symbolisera den världsspik som kröner världspelaren (som Tor representerar i detta fall). Denna tanke finns i olika föreställningar där himlen är fäst på en pelare med just en ”gudaspik”. Att vi i nordisk mytologi har ett världsträd (Yggdrasil) är inget hinder för detta, då världspelare och världsträd alternerar med varandra. I högsätesstolpar med Tors bild, hittar vi ibland ”gudaspikar” eller ”reginnaglar”(maktens spikar), som ses som en mikrokosmisk motsvarighet. Att «Aurvandils tå» skulle symbolisera himlens världsspik (Polstjärnan) är troligen fel, utan vi får hitta den någon annanstans. En tänkbar stjärna är Rigel, då det finns andra myter som kopplar Tor till Orions stjärnbild [5]. Richard Allen [6] anger ”Orwandil” som det nordiska namnet på Orion, och Rigel som en av ”Orwandils” tår. Den andra, avbrutna, tån är enligt honom Alcor i Karlavagnen. Detta då Aurvandil drogs i karlavagnen (Tors vagn) över Elivågor, men denna förklaring är långsökt, då tån knappast skulle ha placerats vid vagnens tistelstång, dessutom bars Aurvandil enligt myten på Tors rygg.
”Aurvandils tå” kan vara Corona Borealis, norra kronan, på grund av dess likhet med en tå. Nu är inte en likhet ett säkert tecken utan det finns andra ledtrådar. Tittar vi på Corona Borealis, ser vi att den är en vårstjärnbild, vilket är ett indicium. I Saxo Grammaticus ”Gesta danorum» (Danernas bedrifter)[7], finns en kung, Horwendil, som utkämpar en tvekamp med en norsk kung, Koller. Tvekampen slutar med att Horwendil hugger av Kollers fot varvid Koller dör. Denna historia kan grunda sig på en myt om kampen mellan årstiderna och Kollers fot ”Aurvandils tå” är ett tecken på sommarens seger över vintern. Det vill säga en stjärnbild som syns som tydligast under våren och sommaren. Detta gör att Corona Borealis är den troligaste kandidaten för att vara ”Aurvandils tå”.
Det finns ytterligare ett himmelsobjekt i eddadiktningen, Bifrost, som namn på Regnbågen eller Vintergatan. Det finns det två olika tolkningar. I nordväst-europeisk tradition är regnbågen de dödas bro, i nordisk mytologi Helvägen, vägen till dödsriket. Regnbågen är också vägen till ”den andra Världen”. Bifrost kommer av två ord, bif-, med betydelsen ”den som rör sig” (skälver) eller ”den som har många färger” och rost med betydelsen väg. I den poetiska Eddan beskrivs Bifrost som den ”skälvande vägen”, och som vägen till Asgård, något som inte stämmer med att den skulle vara regnbågen.
Rudolf Simek [8] drar slutsatsen att Bifrost är identisk med Regnbågen, medan Jan de Vries [9] utgår från beskrivningen av den skälvande vägen och anser att Bifrost skulle vara Vintergatan. Att Bifrost skulle vara vintergatan talar vissa argument för, bland annat att Heimdall, Bifrosts väktare enligt myterna skulle ha sitt hus högt på himlen. I arktiska och subarktiska kulturer i Europa och Asien, anses Vintergatan vara vägen till dom dödas rike. Närheten till dödsriket och de döda är som störst under den mörka tiden på året då regnbågen inte är vanligt förekommande, medan Vintergatan syns som bäst då. Så det är inte helt självklart att Bifrost är Regnbågen utan det kan lika väl vara Vintergatan som avses. Denna tvetydighet kan vara ett tecken på influenser från olika kulturområden, så Bifrost liksom vägen till dödsriket representeras av både regnbågen och vintergatan. Det vill säga Regnbågen på dagen och Vintergatan om natten.
Stjärnnamn i encyklopedisk litteratur.
Den litteratur som bevarats härrör från 1150-1400, vilket gör att den är påverkad av kontinentalt material. Detta visas av att många av namnen på stjärnor och stjärnbilder är kopplade till dom latinska namnen. Detta gäller till exempel Stenboken och Skorpionen, djur som inte förekommer norr om alperna. Troligen har författarna känt till dom gamla namnen men skrivit ner dom nya (latinska), för att ge sken av visdom. Tyvärr har detta gjort att dom nordiska namnen glömts bort. Vi vet att astronomi ingick i studierna i dom fria konsterna redan på 1200-talet vid katedralskolan i Roskilde, så författarna hade troligen en viss astronomisk utbildning.
Stjärnbilder
I Beckman och Kålunds sammanställning [10] av Rimtöl anges fem stjärnbilder som verkar vara ursprungliga:
«Ulf’s Keptr», Vargens gap, Hyaderna
”Fiskikarlar”, Fiskarna, Orion eller Orions bälte
”Kvennavagn”, kvinnovagnen; Lilla Björn
”Karlvagn”, mansvagnen; Karlavagnen
”Asar bardagi”, Asastriden(?), Kusken
Vargens gap («Ulf’s Keptr»), som bildas av Hyaderna, liknar verkligen ett hund- eller varg- gap. Man kan utifrån detta vara säker på att det är ett genuint namn I mytologin berättas att solen och månen jagas över himlen av två vargar. I Snorres Edda beskrivs att solen jagas av två vargar där en specifikt springer bakom. ”Vargens gap” ligger nära ekliptikan och skulle då kunna tolkas som tillhörande någon av dessa vargar.
En annan förklaring är att ”Vargens gap” symboliserar Fenrisulvens gap, som enligt sägnerna hålls uppspärrat av ett svärd. Detta skulle kunna ge en annan tolkning av vintergatan som är fradgan som rinner ur ”Vargens gap”. Mot detta talar att vargen fjättrades i underjorden av gudarna. Om man anser att vintergatan symboliserar Helvägen så skulle ”Vargens gap” kunna relateras till varghunden Garm som vaktar ingången till Hel.
Gislason [14] talar om ”ulfs kjöpt” nära Andromeda: ”Andromeda, …, sitr í mjólkhring þar sem vèr köllum úlfs kjöpt í milli fiska ok Cassiopeam ok [Aries] með þríhyrningi er hún hefir…” (Andromeda, …, sitter i ”Mjölkring” den som var kallad Vargens gap, mellan Fiskarna, Cassiopeia och Aries, på en trekant är hon fäst.). Det nämnda varggapet kan identifieras som stjärnbilden Triangeln eller med stjärnor ingående i Fiskarna. Det finns dock en möjlighet att det är Andromeda som åsyftas, men troligen är det stjärnor i fiskarna som avses då dom ligger nära ekliptikan.
Man kan fundera på om inte de engelska och danska namnen för vädersolar (parhelia), ”Sun Dogs” och ”Solhunde”, har något med myten om vargarna som jagar solen på himlen. Tolkar man myten så att det är en varg som springer före solen och en efter, är vädersolarna dessa vargar eller hundar, vilket ger en förklaring till namnen.
Orion är en välkänd stjärnbild. Det finns det ett antal namn med rötter i vikingatiden för bältet. Beckman och Kålunds [10] anger ”Fiskikarlar”, fiskarna, som ett. Andra namn är ”Friggs spinnrock” och ”Frigg-tenen”. Här rör det sig om lokala namn. Fiskarna förekommer i Norge och på Island, och Frigg-tenen i Sverige. Ett finskt namn är ”Ämmänrukki”, gummans spinnrock, som liknar det svenska namnet och kan vara ett kulturellt arv. Då Orion är en av dom tydligaste vinterstjärnbilderna, är det troligt att det finns mer lokala namn.
Den mest kända stjärnbilden är troligen Karlavagnen. Vagnen är lätt att se, men ursprunget till namnet är omtvistat. Det anses att den är uppkallad efter Karl den Store och av medeltida ursprung. Tittar vi på dom fornnordiska namnen, heter Lilla Björn, ”Kvennavagn”, kvinnovagnen. Detta tyder på att namnen på dessa stjärnbilder hör ihop. Dom fick troligen sina namn tidigt i historien och har senare kopplats till personer eller gudar. Det är troligt att man har kallat Karlavagnen för ”Tors vagn”, då Tor tog sig fram i en vagn dragen av bockar. Man bör även tänka på att Freja hade en vagn, dragen av katter, så även ”Frejas vagn” kan ha använts. Av äldre datum är Nerthus’ kulten, där gudinnan färdades i en vagn dragen av 40 kor.
En stjärnbild som ges med ett speciellt namn är Kuskens stjärnbild, som kallas ”asar bardagi”. Beckman och Kålund tolkar detta namn som ”Tors Kamp” och kopplar detta till kuskens stjärnbild, med Tor sittande som en kusk i en vagn. Gislason [11] kallar kuskens stjärnbild, ”Kerrugjeti” (getkärran) och kallar en del av stjärnbilden, ”Kiðlingum”(getterna). Det vill säga Tors vagn, dragen av två getter. Man kan även göra en annan tolkning, där ”asar” inte indikerar en gud utan flera (asar är i pluralform), d.v.s. det rör sig om ”asa kampen” eller ”asa striden”, möjligen den slutgiltiga striden, Ragnarök.
Om man tittar på omgivningen så är den ödesladdad, med ”Vargens gap” och Vintergatan i betydelsen ”De dödas väg” (Helvägen). Att denna del av himlen är tydligast under vintermånaderna, gör att det är lätt att se den som olycksbådande. Troligen är denna region med Kuskens stjärnbild, ”asar bardagi”, ett förebud om Ragnarök.
Stjärnor
Bland stjärnorna är det tre som nämns särskilt:
Arcturus; Dagstjarna, dagstjärnan.
Polstjärnan; Leidarstjarna, ledstjärnan
Vega; Sudrstjarna, sydstjärnan
Vega har fått namnet sydstjärnan vilket kan förklaras av att den är väl synlig på den södra natthimlen på sommaren. Dessutom befinner sig Vega i söder vid midnatt på midsommar.
Polstjärnan som av naturliga skäl alltid finns i norr, torde ha använts som navigationshjälpmedel och därigenom fått sitt namn. Polstjärnan kan också vara spiken som håller upp himlen, dvs. himlens ”gudaspik” eller ”reginnaglar”, men mot detta talar att för 1000 år sedan var inte polstjärnan exakt över polen utan hade en cirkumpolär rörelse. Något som var känt vid den tiden.
Varför kalla en stjärna för dagstjärna, eller som i finskan ”Aurinkontähti”, solstjärnan? Vi vet att solen inte följer stjärntiden, varför det inte borde finnas någon specifik stjärna som förebådar solens uppgång, men på våra breddgrader, och speciellt ovan polcirkeln, så följer soluppgången stjärntiden med god approximation under årets första kvartal. Det rör sig således om en ljusstark stjärna som går före soluppgången under senvintern och våren, vilket Arcturus gör. Men detta gäller även under hösten, då stjärnan är framträdande på västhimlen. Det är nu inte bara namnet och dess rörelse som ger oss ledtrådar utan vi hittar även sådana i folkloren.
En av dom mest kända julvisorna i Sverige är den medeltida Staffansvisan [12]. Den vanligaste versionen av refrängen går:
Ingen dager synes än,
Stjärnorna på himmelen de blänka.
Men det finns lokala varianter [12]. Från Östergötland kommer denna:
Det är väl ingen dager än,
Fast Eder tyckes så,
Det är den ljusa stjärnan
Som för dagen plägar gå.
Och från Uppland en annan sista rad:
Som för dagen börjar gå.
Enligt traditionen hör visan till St. Staffans dag (26 dec.), vilket gör Arcturus till en stark kandidat att vara dagstjärnan. Man borde påpeka att stjärnan som åsyftas i Staffansvisan är Betlehemsstjärnan, men det kan vara en sammanblandning av två olika stjärnor. Dessutom kallas Arcturus för dagstjärnan i delar av Norge, så vi kan vara säkra på denna identifikation.
Slutsatser.
Dom vikingatida samhällena i Skandinavien hade en omfattande kunskap i astronomi, med egna namn på stjärnor och stjärnbilder, men dessa har fallit i glömska, förutom det som bevarats i den muntliga traditionen eller i angränsande kulturer. Nedtecknandet av den fornisländska litteraturen gjordes troligen av personer som hade fått utbildning i Europa, vilket medförde att dom hellre använde latinska namn. Trots det finns det lite sparat som kan ge namn på vissa stjärnor och stjärnbilder. Jag har försökt att samla dom och ge troliga identifikationer till namnen. Dock finns det mycket som är obesvarat och det är på sin plats att efterlysa mer forskning inom detta område. Ett fält där jag speciellt vill uppmana till fördjupade studier är om Vintergatans roll i mytbildningen, där det verkar finnas flera parallella myter, troligen influerade från olika kultursfärer.
Referenser:
- Beckman, N. and Kålund, Kr. (1914-16). Alfræði íslenzk: Islandsk encyklo-pædisk litteratur: II. Rímtöl [Encyclopaedic literature on the calendar]. s XXIV,
- Roslund Curt, Stjärn-Oddi: En vikingatida astronom på Island, Astronomisk årsbok, s 28, 1984
- Beckman, N. and Kålund, Kr. (1914-16). Alfræði íslenzk: Islandsk encyklo-pædisk litteratur: II. Rímtöl [Encyclopaedic literature on the calendar]. s 48-53.
- Snorres Edda, översättning av Karl G. Johansson och Mats Malm
- Britt-Mari Näsström, Fornskandinavisk religion, en grundbok
- Richard Hinckley Allen, Star Names; Their lore and meaning
- Saxo Grammaticus, ”Gesta danorum» (Danernas bedrifter)
- Rudolf Simek, The Dictionary of Northen Mythology
- Jan de Vries, Altgermanische Religionsgeschichte
- Beckman, N. and Kålund, Kr. (1914-16). Alfræði íslenzk: Islandsk encyklo-pædisk litteratur: II. Rímtöl [Encyclopaedic literature on the calendar]. s 72.
- Gislason, K. Fire og fyrretyve for en stor Deel forhen utrykte Prøver af oldnordisk Sprog og Litteratur. (København: Gyldendalska bogh. 1860)
- Sveriges Medeltida Ballader band 2,
