Naturvetenskapens ursprung
Vi hittar de första naturvetenskapliga beskrivningarna av fenomen i naturen runt 600 f. Kr, då grekiska filosofer på Mindre Asiens västkust bröt med en mångtusenårig tradition, den mytologiska naturbeskrivningen. Här hittar vi försök till att förklara fenomen på ett rationellt sätt. Grundtanken i den nya förståelsen ligger i antagandet att världen har en struktur där allt i universum lyder under bestämda regler. Filosoferna ersatte gudarnas handlingar som förklaring av naturens fenomen med en idé om att naturen följer sina egna regler och lagar, naturlagar, som är möjliga att förstå. Detta är kanske den mest betydelsefulla intellektuella idén någonsin och förde till att naturvetenskapen föddes. Detta är fortfarande basen i vårt tänkande att det finns bestämda regler. Man kan se denna utveckling i ljuset av att man övergick från ett despotiskt styre till en mer ”demokratisk” form. Det vill säga att samhällsutvecklingen speglas i tänkandet.
Naturvetenskapens språk, metaforer, eller matematik
Den första stora utmaningen filosofer stötte på var språket de nya insikterna bör uttryckas i. Mytologins språk var det språk som användes i det dagliga livet, och berättelser om gudar fanns tillgängliga för alla. Men hur skulle man förklara att för exempel solen hade skulden för översvämningar, när ordet skuld var relaterat till brottslighet, och solen var således en brottsling. Att låna ord från dagligt språk för att beskriva förhållandet var problematisk, eftersom de då fick ett annat innehåll än de annars skulle. Vetenskapen måste använda sig av metaforer i sin beskrivning av naturen, ord och uttryck lånas från vardagligt talspråk och ges ett nytt innehåll. På samma sätt som fysiken idag använder ord och begrepp som kan ha en annan innebörd i dagligt språk. En matematisk sekt som kallades pythagoréerna efter sin grundare Pythagoras från Samos på 500 talet f.Kr. levde i södra Italien, löste språkproblemet genom att uttrycka samband i naturen matematiskt. Det är troligt att pythagoréerna talteori uppstod i samband med experiment med stråkinstrument. De upptäckte att det fanns ett matematiskt förhållande mellan strängens längd och ton. Om strängen längd halverades, ökade tonen en oktav, minskades den till 2/3 av den ursprungliga längd, ökade tonen med en kvint och minskades längden den till ¾, ökade med en kvart. Detta experiment handlar om att mäta strängens längd och att lyssna på toner. Pytagoreerna utvecklade idén att alla fenomen i naturen kan uttryckas som kvoten mellan två heltal och därför ledde det till en kris i sekten när de upptäckte att diagonalen på en kvadrat kan inte uttrycks i heltal i täljare och nämnare.
Himlakropparna måste vara perfekta klot i cirkulära banor
Det var pythagoréerna som var först med att konsekvent betrakta jorden som sfärisk, antagligen eftersom det var den mest perfekta av alla geometriska former. Jorden fick efter hand sin plats i centrum av alla himlakropparnas cirkelrörelser. Förmodligen har cirkeln valts då den bäst kunde representera de eviga repetitiva rörelser som verkar karakterisera solen, månen och stjärnorna. Sfäriska himlakroppar i evig cirkelrörelse med jorden i centrum blev grunden för utvecklingen av det vi kallar den grekiska världsbilden. I antiken och medeltiden hade alla utom en, jorden i centrum, och var därför geocentrisk. Undantaget, en heliocentrisk världsbild som föreslagits av Aristarchos från 400 – talet f.Kr., som vi skall bekanta oss med senare.
De platonska, aristoteliska och arkimedisk traditionerna
Pythagoréernas tro att naturfenomen kan uttryckas matematiskt fördes vidare av Platon (427–347 f.Kr), som i hög grad bidragit till en vetenskaplig tradition som är karaktäristiskt i det den avser att matematik att finna förklaringar till alla fysiska fenomen. Platon insåg att det fanns vissa empiriska grunder för den matematiska beskrivningen av naturen, men att naturen har blivit grunden i matematik, inte tvärtom, tonerna skall följa matematiken, inte matematiken tonerna. I denna tradition är syftet med studiet av naturen upptäcka de matematiska samband som ligger bakom fenomen. När Kepler, som vi ska träffas senare söker matematiska samband mellan planeternas omloppsbanor, perioder och avstånd från solen är det eftersom han är övertygad om att Gud skapade världen från matematiska samband som det är möjligt att hitta. Först kom matematik, sedan världen!
Platons övertygelse att alla naturliga fenomen kan beskrivas med matematiska samband, motsatte sig hans student Aristoteles (384–322 f.Kr.). Till skillnad från Platon, ansåg Aristoteles att det viktigaste var att hitta orsakerna till fenomen, så att de kunde förklaras. Han avvisade inte matematiken, det var uppenbart att många fall kan beskrivas matematiskt, men Aristoteles påminde om att längden av diagonalen i en kvadrat inte kan beskrivas med dåtidens matematik. Han hävdade också att det är osannolikt att en rigid matematik var lämpad för att beskriva naturen som kännetecknas av ständig förändring och rörelse. För Aristoteles var det fenomenens orsak som gav vishet i naturen, inte matematik.
Enligt den filosofiska och historiska litteraturen är var det två vetenskapliga traditioner, platonikern och aristoteliska, som lämnas till eftervärlden. Men de har då förbisett en tredje tradition, den arkimediska traditionen, grundad av Arkimedes. Utan att närmare undersöka hans arbete, placerades Arkimedes i den platonska traditionen. Det är inte riktigt, för Arkimedes reducerade inte fysik till matematik, utan det var genom experiment som han fann det empiriska underlaget för sin teoretiska fysik. I Arkimedes beskrivning av fenomen finns inga förklaringar, antingen teleologiska eller kausala, och därför kan vi inte placera honom i den aristoteliska traditionen. Han skapar sin egen tradition, som många av de framtida fysiker har utvecklat sina teorier i, såsom Galileo och Newton, där de utvecklat matematiska samband från empiriska data, utan att ge några förklaringar. Kepler skiljer sig genom att han levde sitt vetenskapliga liv i alla traditionerna.
Aristoteles förklaring av världen
De grekiska filosoferna utvecklade sig med andra ord, inom tre naturvetenskapliga traditioner och resultatet var vad vi idag kallar den grekiska världsbilden. Pytagoreerens förståelse för att jorden och alla himlakroppar är runda och att rörelserna på himlen sker i cirkulära banor hade stort stöd. Astronomiska studier visade att solen följde med stjärnorna i en daglig rotation, men den ändrade varje dag sin position i förhållande till stjärnorna, se figur 1. Efter en period på 365 ¼ dagar var solen tillbaka i samma position. Solens bana bland stjärnorna från väst till öst kallades ekliptikan. Solens höjd över horisonten vid middagstid varierar med årstiderna och var i världen den uppmätts. Två dagar om året, 21 mars och 23 september stod den direkt över ekvatorn. Med denna kunskap kunde årstiderna förutses och en kalender skapas baserad på astronomiska observationer.

Figur 1 visar en skiss över solens och stjärnsfärens rörelse i den geocentriska världsbilden. I mitten finns jorden med sin nord-syd axel sammanfallande med världsaxeln. Solen, månen, planeterna och stjärnorna roterar runt denna axel en gång om dygnet, och vi får natt och dag. I förhållande till stjärnorna rör sig solen i en väst-östlig riktning längs ekliptikan som bildar en vinkel på 23,5 grader mot ekvatorn. Det tar solen ett år att göra ett varv och vi får årstider för att solhöjden ändras under året.
Aristoteles försåg denna världsbild med förklaringar som gjorde den ett sammanhängande och begripligt system, och därmed svårt att kritisera. Aristoteles förklarade rörelser hos jorden och himlarna från sin materieteori som hade fått stöd och erkännande, nämligen att alla ämnen i naturen består av olika kombinationer av jord (fast), vatten, eld och luft. Aristoteles tilldelar varje objekt en naturlig plats i universum. Elementet jord och jorden har sin plats i centrum av universum, vatten på jordens yta och luften ovanför. Eld, ovan för luften, försöker att förena sig med stjärnorna. Objekt som inte befinner sig i sin naturliga miljö kommer att söka sig dit. Dessa rörelser kommer således för de fyra elementen att vara vertikal, rakt upp eller rakt ner, och kallades för naturliga rörelser. Jord eller fasta material har sin naturliga rörelse ner till centrum av universum som i den geocentriska världsbilden är jordens centrum. Tyngd förklaras som en kropps tendens att söka centrum av universum. Ett objekt som består av mycket jord, kommer att få stora tyngd. Marken består av jord och är i sin naturliga position, centrum av universum och är därför i ro. Aristoteles delade in universum i två zoner, en under och en sfär utanför månens sfär. Månen och andra himlakroppar naturliga rörelse är cirkulär, och måste därför bestå av ett femte element som kallas eter eller kvintessens. Rörelser på marken som inte är vertikala, till exempel, rörelsen hos en sten kastas snett uppåt, kallar Aristoteles tvungna rörelser. Erfarenheten har visat att det måste finnas en kraft för att upprätthålla en viss hastighet, och Aristoteles kom till slutsatsen att kraften är proportionell mot hastigheten och omvänt proportionell mot motståndet. En konsekvens av detta är att hastigheten på en kropp skulle vara oändligt stor, om motståndet är noll, och eftersom det inte är möjligt, kan inte vakuum existera.
Atomteorin
Materieteorin med fyra element fick en konkurrerande teori som utvecklades av Leukippos och Demokritos på 400 talet. I denne teori består alla material av fasta, odelbara enheter, atomer, och universum består av atomer och tomt rum. När atomer slumpmässigt stöter samman kan nya material bildas och allt kan förklaras från mekaniska principer utan någon orsaksförklaring. Platon tyckte inte om atomteorin för den var ateistisk, och Aristoteles tyckte inte om den för den ersatte regelbundenhet och orsaksförklaringar med tillfälligheter. Hur kunde atomers slumpmässiga rörelser och stötar ge himlens ordning och harmoni. I tillägg var tomt rum omöjligt då farten måste vara oändligt stor.
Fortsättning följer…