Manilius – Astronomicon.
Det första astrologiska verket på Latin, Astronomicon, som överlevt i original form, skrevs av Marcus Manilius under kejsar Tiberius tid, förmodligen runt 15 e.Kr. Man vet egentligen inte speciellt mycket om honom och både namn och biografi är osäkra. Han följer den grekiska traditionen med att skriva på vers, på samma sätt som Lucretsius De Rerum Natura. Verket består av fem böcker och verkar att vara ofullbordat. Det är heller inte säkert att Manilius själv var astrolog, jämför med Virgilius som skrev en didaktiskt poem om agrikultur.
Sättet på hur den skrevs antyder att att det handlar om att undervisa en elit i astrologi och med den retorik som används framträder stoiska ideer klart, vilket ytterligare attraherar den romerska eliten.
Den första boken är en introduktion till elemäntär astronomi, en sphaera, en beskrivning av himlen så att läsaren kan följa med i den astrologiska diskussionen som följer. Större delen av den första boken tar upp fixstjärnorna i sina stjärnbilder, inte alltid korrekta. Denna delen är kopierade från en äldre sphaera, och kan dateras till cirka: 150 f.Kr. Notabelt är att teckninen i zodiaken listas (rad 263-274), även om zodiaken inte beskrivs förrän 400 rader senare:
Först Aries strålande i gyllene skrud,
Ser Oxens rygg stiga fram,
Oxen som kallar, med nacken sänkt, Tvillingarna,
Som kräftan följer, Lejonet därpå,
Jungfrun, vågen härnäst, dag lika lång som natt,
Dras av skorpionen med ginstrande stjärna,
Vars gadd halv-hästen (skytten) siktar med sin båge,
redo att släppa pilen.
Sedan kommer Stenbockens smala väg,
Efter honom Vattumannen hällandes ur urnan
vattnet som fiskarna följer,
som Aries möter, den siste av tecknen.
(min översättning)
Stjärntecknen räknas upp i en moturs, öst-västlig riktning och startar vid vårdagjämningen; Väduren, Oxen, Tvillingarna, Kräftan, Lejonet, Jungfrun, Vågen, Skorpionen, Skytten, Stenbocken, Vattumannen och Fiskarna.
Även planeterna räknas upp, i samma ordning som i mesopotamien; Saturnus, Jupiter, Mars, Solen, Venus, Merkurius och månen.Den första boken avslutas med en lång sektion om kometer och deras betydelse, med historiska exempel.
Dom sista raderna i bok 5, som inte ser färdig ut, klassifieras fixstjärnorna enligt sin ljusstyrka.
Bok 2 – 5 behandlar astrologi, för detaljer se G.P. Goolds bok. En kortare sammanfatting som tar upp mer ges av J. Tester «A History of Western Astrology»
Det framgår att Manilius lutar sig stark mot Stoikerna, vilket syns i bok 4, där han försöker sig på en filosofisk beskrivning.
Manilius gör en omfattande klassificering av stjärntecknen i förhållande till deras natur och kvaliteer, Maskulin/feminin, Enkel/komplex, mänskig/djur och så vidare. Stjärnteckniens kön är inte relaterad till sex, utan verkar grunda sig på pytagoreernas tankar att udda tal är manliga och jämna kvinnliga., så den feminina gruppen leds av » den feminina oxen, amputerad vid skuldrorna».
Vi hittar tre ställen där Manilius skiljer sig eller är unik i förhållande till andra antika astrologer:
Han klassificerar Väduren, lejonet och skytten som springande, Tvillingarna, Jungfrun och vattumannen som stående, Oxen, Vågen och Stenbocken som sittande, och kräftan, Skorpionen och fiskarna som liggande.. Denna skilljer sig från en liknande av Ptolemaios, men där ptolemaios indelning är baserad på stjärnbilden medan Manilius baseras på grafisk repesentation av de.
Han klassificerar fyra stjärntecken som stympade: Skorpionen, Oxen, Kräftan och Skytten. Andra antika astrologer har längre sådana listor, Valens har dock bara två.
Även när det gäller stjärntecknens förhållande till årstiderna råder det en stor förvirring. Dom flesta börjar årstiderna med de tropiska tecknen: Våren med Väduren, Sommaren med Kräftan, Hösten med Vågen och Vintern med Stenbocken, Manilius placerar dessa i mitten av årstiden, så att våren omfattar Fiskarna, Väduren och Oxen. och så vidare.
Han inkluderar även olika geometriska konstruktioner som fortfarande idag används av astronomer, (se Tester). Notabelt är att Manilius system skiljer sig från andra astrologer, både samtida och senare. Detta gäller bland annat Ptolemaios, en är införandet av olika hus, något Ptolemaios inte tar upp.
Verket är dessutom inte helt logiskt uppbyggt utan man får hoppa mellan olika böcker för att kunna följa en röd tråd. Men det står klart att Manilius hade ett stort inflytande.
Astrologi under de första kejsarna.
Vi hittar även andra bevis i litteraturen att astrologi kom på modet i kretsar runt det kejserliga hovet. För det mesta är det bara allusioner, men i ett fall är det en astrolog som pratar i poemet till poeten. Även om författarna tar lätt på ämnet så måste det ligga något bakom att astrologiska referenser dyker upp. För Kejsaren handlar det om att bygga ett imperium och vi ser dessa tongångar i litterära verk så varför inte har astrologin en del i detta.
Genom att använda astrologi som ett sätt att legitimera sin regin, tar Augustus en risk, andra kan använda astrologin på ett i hans ögon negativt sätt. Denna fara var han medveten om och 11 e.Kr, när han inte kunde förväntas leva länge till, förbereddes ett förbud mot privat astrologisk konsultation och att förutspå någons död. Förbudet träder i kraft under Tiberius tid.
Tiberius, Augustus efterträdare, presenteras i historiska annaler som en tyrannisk härskare, och med tyranner dyker oftast astrologi upp. Han är den förste kejsare som rapporterats ha anställt en hovastrolog, Thrasyllus. Enligt historien skulle de träffats under Tiberius exil på Rhodos. Tiberius testade astrologer och om de verkade opålitliga eller lurendrejare kastades de utför en klippa. Thrasyllus svar imponerade så på Tiberius, där även en förutsägelse att jan skulle efterträda Augustus. Tiberius ställde då en test fråga: hur såg Thrasyllus horoskop för den dagen? Thrasyllus la sitt horoskop och utbarst att han stod inför en mycket stor fara, kanske även dödlig.
Genom detta sätt att agera räddade Thrasyllus sitt liv och blev Kejsarens astrolog. Notera dock att denna berättelse liknar andra berättelser, bland annat med Alexander den Store. Även om historien innehåller mycket av vandringssägen, så existerade Thrasyllus och blev en betydande person, men barn som giftes in i den romerska adeln.
I slutet av sitt liv, drog sig Tiberus tillbaka till Capri, där han hade en mängd astrologer runt sig. Det kan ha varit deras råd som fick honom att dra sig tillbaka och lämna över den verkställande makten till andra.
Efter Tiberius verkar bruket av astrologer att fortleva och vi har ett antal exempel där astrologer uppmuntrat tronpretendenter att agera. Tydligen var det så att användandet av astrolog för att styra imperiet fortlevde fram till Roms fall. Något som det finns historiska belägg för. Den exakta påverkan på historien är dock svår att greppa, men förmodligen spelade användande av astrologi en icke obetydlig roll i Roms undergång och fall.
Fortsättning följer…