Grekerna anses av vissa som ursprunget till den västerlänska civilisationen, men själva såg de sig som traditionsbärare av den fenisiska och mesopotamska traditionen.
Sanningen är dock att de anammade kunskaper och traditioner från flera håll.
Skriftspråket är en direkt utveckling av fenisiskan, som i sig utvecklades från protokananeiska, som i sin tur kommer får de egyptiska hieroglyferna. Dvs mycket liten invekan från kilskriften.
Talsystemet var baserat på talet 10, ett arv från egypten. Det babyloniska talsystemet baseras på talet 60, vilket vi fortfarande använder till viss del i dag, till exempel 1 minut = 60 sekunder, eller en cirkel delas in i 360 (60×6) grader.
Talsystemet gjorde att egyptierna inte hade ett instrument för att utveckla en matematisk teori för astronomiska observationen, i motsats till det babyloniska talsystemet som är mycket väl anpassat. Det som grekerna tog från Egypten var dock den egyptiska kalendern, som inte hade den kaotiska variationen mellan de olika grekiska statsstäderna eller babylonernas kompliceradesystem med varierande antal dagar i månaderna. Denna kalender bestod av 12 månader om 30 dagar + 5 extra dagar, vilket modifierades med en skottdag senare under den hellenistiska perioden. Kalendern grundar sig förmodligen på den genomsnittliga dagen för Nilens översvämmning. Observera att Egypten var centraliserat så alla använde denna kalender, vilket inte var fallet i Grekland där olika städer hade olika kalendrar (men även «siffersystem»), vilket inte gynnar handel. Man ser även att denna kalender tryckte tillbaka andra kalendrar som baserades på religiösa föreställningan, till exempel månkalendern.
När det gäller Astronomi och astrologi var babylonerna mycket mer utvecklade än grekerna under de sista århundraderna f.Kr. Bland annat var babyloniernas bild byggda på numeriska relationer, till skillnad från de grövre geometriska modeller som dyker upp i Grekland, bland annat i Anaximander (600-talet f.Kr.). Detta visar sig också i Eudoxos (500-talet f.Kr) som skapade en modell med sfärer som rör sig med konstant hastighet .
Babylonierna var intresserade i att få fram periodiska förhållanden, för att bestämma när en planet syntes för första eller sista gången, i analogi med hur man kunde bestämma detta för fixstjärnorna. Det var detta man skapat en matematisk metod för att bestämma runt 500 f.Kr.
Vi ser denna skillnad hur man rangordnade planeterna, Grekerna efter avståndet till Jorden, Babylonierna till sina ideer om hur de påverkade livet på Jorden.
Det har dessutom visats under de senaste åren att den babyloniska påverkan på grekernas modeller är stor. Vi hittar Babyloniska metoder och data efter Ptolemaios Almagest, och Babyloniska regler nästan ordagrant i Plinius encyklopedia och hos Astrologen Vettius Valens.
Bakgrunden till Grekernas astrologi
Vi hittar det första beviset för grekernas intresse i stjärnhimlen i en dikt av Hesiod, skriven cirka 700 f.Kr., där olika stjärnbilders uppgång relateras till jordbruksåret, vilket bygger på Babylonska skrifter. Vi hittar även grekiska versioner av Babyloniska myter i hans verk. Det är en kontrovers när det babyloniska inflytandet kom till grekland, med det dateras i alla fall till före 700 f.Kr. Vid denna tiden översattes dessutom Babyloniska stjärnnamn till grekiska.
Det innebär att det babyloniska inflytandet fanns där när grekernas kosmologiska spekulationer började.
Dom försokratiska filosoferna ägnade sig åt kosmologiska spekulationer, som kan kallas för astronomi. Deras insatser för utvecklingen av teorierna är dock svåra att bedömma, då senare auktoriteter har gett de större betydelse än vad som är rimligt. Till exempel har det sagt att Thales fråm Miletos (625 -545 fKr) skulle ha förutsagt en solförmörkelse, detta är en sägen, för det fanns inte en fixt kalender i Greekland vid den tiden då solårets längt inte var etablerad. Dom skilde inte heller planeterna från fixstjärnorna förrän under 500 talet f.Kr.. Dessutom vet vi att Metons och Euctemons försök att reformera kalendern i Aten 432 f.Kr, var baserad på Babyloniska metoder.
En annan viktig grupp var Pytagoreerna. Deras förkärlek för numerologi, medförde att man uppfattade att det fanns matematiska relationer mellan himlakropparna, som en del i en plan där allting var relaterat till olika nummer. Men det är svårt att reda ut hur när och hur dessa teorier utvecklades. Men teorin om numeriska förhållanden i musikteorin, var viktig i skapandet av begreppet «Sfärerna Harmoni» och «kristallsfärerna på vilka planeterna och stjärnorna var fästa.
Platon (429-347 f.Kr) intar en speciell roll när det gäller astrologin genom sina tankar. Han var dock inte speciellt inriktad mot astronomi men visar dock relevansen mellan filosofi och astronomi. Hans tankar om universum utveckas i Dialogen Timaios, som är svårtolkad, och gjort att den har kunnat användas hur som helst. Man ska dock inte sticka under stol med att Timaios haft ett avgörande inflytande på medeltidens lärda. Detta via nyplatonismen, som förde de grundläggande ideerna vidare till de astronomiska reformatorerna.
Platon hade som «matematiker» ett intresse för astronomi, men kopplade detta främst till att studier av himlafenomen var nyttiga både för samhällets ledare och folk i gemen. Detta för att fästa uppmärksamhet på den kosmiska ordning och fulländning som han såg i astronomiska företeelser och därför kunde tjäna som förebild för alla och envar. En tolkning kan vara att den ordning som finns i himlen även råder eller borde råda på Jorden. Men detta innebär även att astrologer hade en möjlighet att koppla ett samband mellan stjärnorna och människornas själar.
Hur viktig denna filosofiska uppbackningen för senare astrologer än var så står det ställt utan tvivel att det är blandningen av de filosofiska kosmologierna i kombination med babyloniska data som skapade den Grekiska astronomin och astrologin.
Vi befinner oss nu på 300-talet f.Kr. och astrologin visar tydliga tecken på att utvecklas i Grekland baserad på babyloniska data. Det finns inga bevis på att astrologin skulle ha en egyptiskt ursprung, vilket hävdats av nutida astrologer så väl som antika skriftställare.
Det är egentligen nu som vi kan tala om astrologi på ett mer «modernt» sätt.